Luther och rättfärdiggörelsen

Vad var det för en lära som splittrade kristenheten?

Augustinus, den store biskopen av Hippo undervisade om frälsning genom Guds oemotståndliga nåd, och i den pelagianska kontroversen under 400-talet ställde sig kyrkan på hans sida, istället för på Pelagius sida. Pelagius var en brittisk asketisk munk som hävdade att människan kunde räddas genom sin egen vilja och goda gärningar. Men under de efterföljande århundradena gick det inte så bra för Augustinus läror. Slutligen, genom skolastiska teologers arbete, inte minst Thomas Aquinas och Duns Scotus, kom mänsklig förtjänst och gärningsrättfärdighet att dominera. Fromma män och kvinnor arbetade för sin frälsning genom egna ansträngningar.

Så kom Martin Luther, en munk som sökte själsfrid och frälsning under detta system av förtjänster. Efter att ha anslutit sig till augustinerorden i Erfurt, gjorde han allt en munk kunde göra för att förtjäna frälsning. ”Om någonsin en munk kom till himlen på grund av sitt munkliv, så var det jag”, 1 sade han senare. Men formerna, ritualerna och självplågeriet han gick igenom lyckades inte ge honom själsfrid. Hans hjärta ropade ständigt: ”Hur ska jag finna en nådig Gud?” Genom sin abbot vid augustinerklostret, Johann von Staupitz, och genom sina studier i Bibeln och den heliga Andens upplysning, insåg Luther att ”den rättfärdige skall leva genom tron”.

Det var antagligen under hans ”tornerfarenhet” som Luther först insåg att ”människan är rättfärdig i Guds ögon, inte därför att hon har blivit, eller börjat bli rättfärdig, utan därför att Kristus har uppfyllt lagen för henne och därför att Gud tillräknar henne Kristus goda gärningar”. 2 Det blev uppenbart för Luther att rättfärdiggörelsen är en Guds gåva till den ångrande och sökande syndaren, något som Gud gör oförtjänt för människan på grund av Kristus död för henne.

Luthers återupptäckt av den apostoliska undervisningen om rättfärdiggörelsen genom tron botade hans hjärtesorg. Han gladde sig över att han inte behövde plåga sig själv, som han hade gjort i flera år i sin klostercell, i ständiga försök att förtjäna Guds kärlek. Det enda han behövde göra var att ta emot Guds rättfärdighet som gåva genom att lita Gud. Jesus hade offrats för hans räddning. Frälsningen var gratis!

Luther insåg att frälsningen är Guds verk, inte människans. Det var fadern som nådigt tog emot och återupprättade den förlorade sonen till barnaskap, när ”han kom till sig själv” och beslutade att återvända som ett svar på faderns utsträckta kärlek. Det var herden som sökte och fann det förlorade fåret.

Luther insåg ”att vi är förklarade rättfärdiga och räddas enbart genom tro på Kristus, utan gärningar”. 3 Rättfärdiggörelsen genom tro gör inte en syndare rättfärdig, utan snarare förklaras syndaren rättfärdig genom den. Rättfärdiga gärningar föregår inte och förtjänar inte rättfärdiggörelse. Därför sa Luther: ”Gärningar gör oss inte rena och fromma. Inte heller räddar de oss; utan först görs vi rena och fromma och räddade. Sedan är vi fria att utföra gärningar till Guds ära och till nytta för vår nästa.” 4 Rening från synd och goda gärningar följer på rättfärdiggörelsen, när hjärtat klamrar sig fast vid Ordet. ”Reningsprocessen måste utföras genom Ordet, som ständigt måste vara närvarande och måste rena dig både före och efter.” 5

För Luther var detta dyrbart nytt ljus. Han mediterade över det medan han studerade och undervisade teologi vid Wittenberg. ”Den rättfärdige skall leva genom tron” hägrade allt mer i hans tänkande tills det blev hans brinnande hjärtas glödande passion. Rättfärdiggörelsen genom tron blev för Luther kyrkans uppgång eller fall.

Naturligtvis avskydde etablissemanget en sådan ”uppviglande” lära. De kunde verkligen inte svara på något annat sätt, för genom att förespråka rättfärdiggörelsen genom tron ändrade Luther spelreglerna när han omdefinierade både tro och rättfärdiggörelse. För Rom innebar tro att tro på kyrkans doktriner, och rättfärdiggörelsen och helgelsen var snarare sammanslagna än åtskilda som i protestantisk teologi. Enligt påbuden från det Tridentinska kyrkomötet innebar ”rättfärdiggörelsen ... inte enbart syndernas förlåtelse, utan även helgelsen och förnyelsen av den invärtes människan”. 6

För Luther, liksom Calvin, var sammanhanget för rättfärdiggörelsen i Paulus framställning i Romarbrevet och Galaterbrevet i grunden juridisk – en objektiv förklaring från Guds tron att den ångerfulle syndaren räknades som rättfärdig. Den innebar inte en subjektiv, etisk förvandling av syndarens liv. Luther menade att en syndare inte är rättfärdigt aktiv för att födas på nytt; snarare är han född på nytt för att bli aktiv för Gud att göra gott. 7

Med hänvisning till tro, skiljde Luther mellan två sätt att tro. Han uttryckte det så här: ”Ett sätt är att tro om Gud, som jag gör när jag tror att det som sägs om Gud är sant, precis som jag gör när jag tror på det som sägs om turkar, djävulen eller helvetet. Denna tro är kunskap eller iakttagelse snarare än tro. Det andra sättet är att tro på Gud, som jag gör när jag inte bara tror att det som sägs om honom är sant, utan sätter min tillit till honom, överlämna mig till honom, och tillåter mig att umgås med honom, i tro utan tvivel på att han kommer att vara mot mig och göra med mig det som sägs om honom.” 8

Frälsande tro var för Luther en levande, aktiv princip som oemotståndligt driver den som har den till villig lydnad och tjänst för Gud. Han insåg att tro inte räddar, utan är det medel genom vilket syndaren tar tag i Guds gåva av rättfärdiggörelse genom Jesus utgjutna blod. Det är enbart ett resultat av Guds barmhärtighet, och inte en mänsklig förtjänst. Rättfärdiggörelsen är en nåd, vilket lutheranerna senare uttryckte i Konkordieformeln. 9 Rättfärdiggörelsen genom tron befriar ett Guds barn från fördömelse. Paulus utbrister triumfatoriskt: ”Nu blir det alltså ingen fällande dom för dem som tillhör Kristus Jesus.” 10

De män och kvinnor som anslöt sig till reformationen hade gått igenom samma andligt bedrövande erfarenhet som han. Tyngda av skuld inför en argsint Gud, hade de förgäves späkt sig med försakelser och kroppstukt. Men det fanns ingen visshet om frälsning i deras egna förtjänster eller gärningar. Inte heller kunde de avgöra ens den mängd goda gärningar som krävdes för att bli befriad från skuld och komma undan skärselden. Genom att föra fram läran om rättfärdiggörelsen i ljuset, befriade Luther de troende från denna förtryckande osäkerhet. Räddning berodde inte på dem själva och deras rättfärdiga gärningar, utan på Jesus och hans förtjänst som räknades till dem genom tron.

Men samtidigt flockades några till reformationens fålla av lättsinne snarare än längtan efter kristen frihet i Kristus. För dem var den juridiska uppfattningen om rättfärdiggörelsen endast en teoretisk tillräkning av Kristus ställföreträdande försoning för synd. De fortsatte sin ogudaktiga livsstil, utan att förstå att sola fide, eller rättfärdiggörelse endast genom tro, endast är meningsfull i ett sammanhang där sann tro visar sig i kärleksfull handling. ”Rättfärdiggörelsen kräver inte laggärningar, men den kräver en levande tro som utför sina gärningar”, 11 sa Luther. Och igen: ”Den som är förklarad rättfärdig utför goda gärningar, ty detta är Skriftens innebörd: Rättfärdiggörelsen kommer före goda gärningar, och gärningar utförs av dem som är rättfärdiggjorda” 12

Således trodde och lärde Luther verkligen att gärningar följer på rättfärdiggörelsen som frälsningens oundvikliga frukter. ”Om gärningar inte följer, då har Kristus lidande och död inte gjort dig något gott: du är fortfarande i döden, du tillhör djävulen, ty du gör inga gärningar, bär inte trons frukter … När frälsning är din, ska du göra allt och vara full av goda gärningar.” 13 ”För lika naturligt som ett träd bär frukt följer goda gärningar på tro.” 14

Luther fortsatte: ”Vår tro på Kristus befriar oss inte från gärningar, utan från falska uppfattningar om gärningar, det vill säga från dumma antaganden om att rättfärdiggörelsen förvärvas genom gärningar. Tro återlöser, korrigerar och bevarar våra samveten så att vi vet att rättfärdighet inte består av gärningar, även om gärningar varken kan eller bör saknas.” 15 Och ”våra gärningar ska utföras, inte för att vi kan bli rättfärdiga av dem, eftersom vi blir rättfärdiga i förväg genom tro borde vi göra allt beredvilligt och med glädje för andras skull.” 16 Men varningarna var till ingen nytta; pseudokristna samlades under hans fana men vägrade att acceptera reformatorns definition av tro. På så sätt blev hans undervisning om rättfärdiggörelsen skadlig för ett moralisk kristet liv bland stora grupper av hans påstådda anhängare.*

Girighet och själviskhet var andra kraftfulla motiv som fick människor att ansluta sig reformationen. I vissa länder fördelades den romerska kyrkans beslagtagna jordegendomar bland hantverkare och den uppstigande köpmannaklassen. Dessa blev ståndaktiga anhängare av reformationen, men av fel motiv. Luther medgav att ”tyvärr är många av vårt folk – ja, de flesta av dem –ännu värre” 17 än katolikerna.

Luthers betoning på läran om rättfärdiggörelsen genom tron måste förstås mot bakgrund av kyrkans allmänna undervisning i hans tid. Den allmänna föreställningen – vilken uppmuntrades av klostersystemet – var att en person genom att uppfylla alla religiösa ritualer inte bara kunde rädda sin egen själ, men förtjänster man samlat på sig kunde överföras till en annan person genom avlat. Därför sa Luther: ”Vad sökte jag efter så länge i klostret? Varför läste eller bad jag så många mässor, tidegärder och radband? Varför förväntade jag mig tröst från de döda helgonen? Varför vandrade jag hit och dit för avlater och på pilgrimsfärder? Allt detta skedde, och ingen kan förneka det, för att sona våra synder, försonas med Gud och bli räddade. Och vad som är ännu mer okristligt, vi munkar var förmätna nog att hjälpa andra att komma till himlen på detta sätt. För vi trodde att vi behövde våra gärningar inte bara för oss själva utan sålde eller framställde dem för de döende som en förtjänst som flödade över. Vi tröstade de döende med vad vi hade gjort, och uppmanade dem att lämna detta liv i förtröstan på detta.” 18

På denna religiösa övertygelse om rättfärdiggörelsen genom tron satsade Luther sitt öde. Den blev mer värdefull än livet för honom. När han år 1521 kallades av Karl V, kejsaren av det heliga romerska riket, att framträda inför riksdagen i Worms, försökte många av hans vänner avleda honom från denna farliga exponering. De påminde honom om Jan Hus som hade gått till Konstanz omkring 100 år tidigare under kejsar Sigismunds löfte om fri lejd. För honom slutade det med att kejsaren bröt sitt löfte och hans död på bål i Konstanz.

Trots detta kunde Luther inte avskräckas. För Guds sanning stod han fast som en klippa, redo att riskera livet om det behövs. Han skrev till sin vän Georg Spalatin den 14 april, 1521: ”Jag skulle komma till Worms även om det fanns så många djävlar i den staden som det finns tegelpannor på taken.” 19

På så sätt blev Worms en vattendelare i kristendomens historia och ”rättfärdiggörelse genom tron allena” en tröst till syndare som längtade efter frälsning. Läran som delade kristendomen under 1500-talet har läkt förlorade människors sårade hjärtan, för den ger visshet om Guds välvilja och frälsning genom Kristus förtjänst.

Arnold V. Wallenkampf (1913-1998) var biträdande ledare för bibelforskningsinstitutet vid Adventistsamfundets Generalkonferens, fram till sin pensionering 1980. Född i Rättvik och medlem i avgångsklassen 1935 på Ekebyholms Missionsskola. År 1938 började sina teologiska studier vid det som nu är Andrews University. På grund av Andra världskriget kom han att stanna i USA resten av livet.

Källhänvisningar:

1. Citerat av Philip Schaff: History of the Christian Church (Charles Scribner’s Sons 1910), vol. 7, s. 116.
2. Citerat av Otto W. Heick: A History of Christian Thought (Fortress Press, 1965), vol. 1, s. 324.
3. ”Lectures on Glatians, 1535”, Luther’s Works (Fortress Press, och Concordia Publishing House), 26:223.
4. Ewald M. Plass, red.: What Luther Says (Concordia Publishing House), 3:1262, 1263.
5. Luther’s Works, 24:211.
6. Philip Schaff: Creeds of Christendom (Baker Book House), 11:94.
7. Luther säger: ”Vår frälsning ges oss genast och fås inte genom gärningar. För födseln skapar inte bara en medlem. . . utan ett helt liv, en fullständig människa, som inte är aktiva för att födas men är född för att vara aktiv. På samma sätt gör gärningar oss inte rena och fromma. Inte heller räddar de oss; utan först görs vi rena och fromma och räddade. Sedan är vi fria att utföra gärningar till Guds ära och till nytta för vår granne.” Plass, loc. cit.
8. ”A Brief Explanation of the Ten Command ments, the Creed, and the Lord's Prayer”, Works of Martin Luther (The United Lutheran Publishing House, 1915-1932), 2:368.
9. Se Schaff: Creeds of Christendom, 3:116, 117.
10. Rom. 8: 1.
11. Plass, op. cit, 2:721.
12. Som ovan. 
13. Som ovan, s. 724.
14. Som ovan.
15. Luther’s Works, 31:372. 
16. Som ovan, 31:368.
17. Som ovan, 23:317.
18. Som ovan, 24:325.
19. Som ovan, 48:198, n. 4.
* Luther protesterade förgäves mot dem som förvrängde rättfärdighet genom tro på följande sätt (citerat i Christianity Today, 6 oktober 1978, s. 55): ”De [några evangeliska predikanter] förkunnar verkligen påsken på ett underbart sätt, men predikar pingsten på ett skamligt. För de predikar ingenting om den heliga Andens helgelse, bara om frälsning i Kristus ... Men Kristus har vunnit för oss inte bara Guds nåd, men också den heliga Andens gåva så att vi inte bara får förlåtelse, men också ett slut på synderna. Den som stannar kvar i sitt tidigare onda levnadssätt måste ha en annan typ av Kristus. Slutsatsen kräver att en kristen ska ha den heliga Anden och leva ett nytt liv, eller förstå att han inte har fått Kristus alls.”