I tro lydde Abraham när han blev kallad. Han drog bort till ett land som skulle bli hans, och han drog bort utan att veta vart han skulle komma (Heb 11:8).

Abraham var säker på sin sak. Han var helt övertygad om att Gud hade talat till honom och bett honom lämna sitt hemland. Abraham hade hela sitt liv bott i en stor stad bland välbärgade, välklädda och bildade människor. Hur skulle han klara av en lång resa, där man var tvungen att bo i tält och leva rätt så primitivt? Hans hustru Sara och Abrahams övriga släktingar ställde nog sådana frågor. Varför ska man ge sig ut på något som man inte vet om man klarar av? Varför ska man lämna en plats där det finns allt som man skulle kunna önska sig? Varför hade Abraham inte frågat Gud hurdant landet var som han skulle till? Var det bördigt, var klimatet bra? Det fanns mycket man skulle vilja veta innan man bestämde sig för att flytta helt. Abraham tycktes inte vara det minsta intresserad av sådana praktiska detaljer. Han visste att Gud hade talat till honom, och trots att han inte kunde förklara för någon annan hur han kunde vara så säker tvivlade han inte. Han bad inte ens om något tecken från Gud. Han bara bestämde sig för att flytta, och Sara gick med på det.
Det tog lång tid att ordna allting. Huset skulle säljas, man skulle packa och greja, och tänka ut vad man kunde tänkas behöva när man bor ute i det fria. Sedan skulle allting också kunna gå att lasta på djurrygg. Det han främst kunde ta med sig var all boskap han hade. För att sköta dessa behövde han tjänare som var villiga att följa med. Och dessa skulle behöva ta med sig sina familjer för de skulle stanna borta. Sådant går inte att ordna på ett nafs. Det kräver mycket tid och noggrann planering. Man kan föreställa sig att Abraham haft det jobbigt ibland när han skulle försöka anställa nytt folk. Han kanske gick fram till en herde han tyckte skulle vara lämplig och bad honom följa med på resan. Herden frågade nog vart de skulle, och Abraham var tvungen att svara: "Jag vet inte." Man kan förstå att en del undrade om han verkligen var klok.
Men till slut fick han allting ordnat och hela den långa karavanen kunde börja sin långsamma vandring. Varje gång de stannade och slog läger undrade folket nog om detta var platsen som Abraham skulle till. Alltid var svaret att de skulle vidare, men han visste fortfarande inte vart. När de efter lång tid kom till Kaanans land gjorde Gud klart för Abraham att det var hit han skulle. Men just då var Kaanans land inget trevligt ställe att vara på – bara torka och hungersnöd. Men Abraham klagade aldrig eller visade att han var besviken på Gud. Så säker var han på att det Gud lovat med tiden skulle bli bra – och det blev det.