Från höjden fattade han min hand och drog mig upp ur djupa vatten (2 Sam 22:17).

Alla sov, hopkrupna i sina sovsäckar utom gruppledaren, Ernest Shackleton. Han var ansvarig för de 27 män som låg där ute på isen på Antarktis. Han hade vaknat och kände nu en vag, men stark oro. Året var 1915. Han klädde på sig snabbt och kröp ut ur sitt tält. Klockan var nu elva på kvällen. Shackleton och hans män hade slagit läger på ett stort isflak. Shackleton märkte att platsen inte längre var lika säker som när de slog läger. Vattnets rörelser hade ökat markant. Han förstod att det isflak de låg på inte skulle hålla mycket längre. Risken var stor att vattnet skulle bryta sönder det i mindre bitar.
Innan han ens tänkt färdigt den tanken, kom det ett djupt dovt ljud av is som spräckts. Deras isflak delades i två och skåran gick just där Shackleton stod och rakt under tältet där åtta av hans män låg och sov. De två delarna av isflaket drogs isär av vågorna, tältet kollapsade och de åtta männen hamnade i vattnet. Sju kämpade sig ut ur tältet i vattnet och drogs upp på isen. Shackleton drog och slet i tältet för att komma åt den åttonde mannen. Han kunde höra att det fanns någon kvar därinne. Till slut fick han bort tältet och en konstig form syntes i vattnet. Där låg den åttonde mannen kvar i sin sovsäck. Shackleton grep tag i honom, drog allt vad han orkade och fick upp den genomvåta mannen på isflaket igen.
Bara några sekunder senare drevs de två delarna av flaket ihop igen med en mycket kraftig smäll som skakade dem alla. Om det hade hänt bara några sekunder tidigare skulle mannen i vattnet ha krossats till döds. Men faran för denne man var ännu inte över. Nu gällde det att se till att den genomblöte mannen hölls vid liv. Det var många minusgrader, och det fanns inga torra kläder att ge honom. I den iskalla antarktiska blåsten skulle en man med våta kläder snart frysa ihjäl.
Men hans kamrater kämpade med honom för att han skulle överleva. De turades om att promenera fram och tillbaka på isflaket med honom hela natten, för att hålla kroppstemperaturen uppe. Det fungerade och han klarade sig.

BÖN: Tack Herre att vi har medmänniskor som är villiga att hjälpa oss när vi som mest behöver det. Tack att du är ännu närmare oss och ännu mer villig att dra oss ut ur de svårigheter vi kan hamna i.