Den som ger bara så mycket som en bägare friskt vatten åt en av dessa små, därför att det är en lärjunge – sannerligen, han skall inte gå miste om sin lön (Matt 10:42).

Hon hade insett att det hela skulle sluta i tragedi. Hon och hennes son hade haft mindre och mindre att äta för varje dag de sista veckorna. Torkan hade varat så länge att hungersnöden var ett oundvikligt faktum. Nu hade de kommit fram till den dag då de skulle äta upp det sista de hade – och det var inte mycket, bara en liten brödkaka. Sedan var det bara att vänta på att de långsamt skulle dö. De var redan trötta av undernäring, och allting verkade helt hopplöst.
Modern gick ut för att samla in ved till eld för att baka det sista brödet. När hon plockade ved utanför byn hörde hon någon ropa på henne. Hon tittade upp och fick se en främling. Men han skrämde henne inte – tvärtom verkade han vara en Guds man. Han bad henne om en enkel och mycket vanlig tjänst, lite mat att äta. Hon som alltid varit så gästvänlig skämdes över att behöva säga att hon inte hade något att ge. Hon berättade att hon just höll på att göra i ordning det sista brödet hon någonsin skulle laga åt sig och sin son, och att de inte skulle leva länge till. Mannen sade vänligt att om hon gjorde mat åt honom först skulle Gud se till att det fanns både mjöl och olja kvar så att det räckte till att baka bröd av, inte bara en vecka eller så, utan ända till dess att torkan var slut.
Kvinnan hade aldrig sett mannen förut, men han talade på ett sätt som visade att han menade vad han sade. Hon rusade hem för att baka det sista brödet och gav det åt mannen. Vid det laget hade hon fått reda på vem han var – profeten Elia. Nästa dag, när hon skulle baka, märkte hon att, precis som Elia hade sagt, det fanns mjöl i bingen och olja i kruset – det var nu lika mycket i som igår så att det räckte precis till att mätta dem. Varje dag var det likadant. Nytt mjöl och olja, precis lagom mängd. Nu behövde hon inte längre vara orolig över att hon och hennes son skulle dö av svält. Hon undrade ibland vad som skulle ha hänt om hon vägrat laga mat åt Elia den där första dagen. Då skulle hon och sonen nog varit begravda för länge sedan.
Men en dag blev hennes son så sjuk, att han slutat andas. Hon vände sig genast till profeten Elia. Han gick in med pojken i ett rum och började be till Gud att pojken skulle få livet tillbaka. Gud besvarade hans bön och Elia kunde med glädje återge sonen till änkan som så väl behövde honom. Nu hade hon dubbel orsak till att vara tacksam att hon visat gästvänlighet mot Elia. Hon hade verkligen blivit rikligt belönad.

BÖN: Lär mig att visa mera medmänsklighet mot de fattiga och de som behöver hjälp.