Sjundedags Adventistsamfundet | Logga in

Dagens andakt

Dagens andakt

Läs dagens andakt från Pearl Sjölanders bok "En stund med Gud"

Dela

Solnedgången

4 juni

Låt inte solen gå ner över er vrede (Ef 4:26).

Anne gick ut och smällde igen dörren hårt. Inte för att få den att gå i lås, utan för att visa mamma att hon var arg, riktigt arg. Hon tänkte hålla sig hemifrån ett tag nu, så mamma började bli orolig. Hon skulle ge igen för att mamma lagt sig i hennes affärer. Anne var 13 år och helt säker på att hon nu kunde klara allting själv. Vad hade då mamma att göra med det? Anne hade blivit så rasande att hon skrikit elakheter åt sin mor. Mamma hade sett ledsen ut men inte svarat med samma mynt. Mammas lugn hade nog hjälpt till att göra Anne ännu argare. Nu skulle hon i alla fall ut och inte komma tillbaka igen på jättelänge.
Hon cyklade iväg i den sköna eftermiddagssolen. Våren hade kommit och allting doftade härligt, och fåglarna kvittrade. Anne märkte allt detta men cyklade bara fortare och fortare. Hon hade bestämt sig vart hon skulle – till en liten kulle nere vid ån. Där skulle ingen störa henne och hon kunde tänka ifred. När hon kom fram till kullen slängde hon ner cykeln och lade sig på det färska gröna gräset. Hur skulle hon kunna lära sin mor att hon, Anne, nu var så stor att hon inte behövde några tillsägelser mera? Hur skulle hon kunna straffa mamma så att hon lärde sig att lämna henne ifred? Anne låg där och tänkte tillbaka på alla bråk de haft hemma på sistone. Så jobbig mamma verkade ha blivit! Det var knappt man orkade tänka på att behöva stå ut med henne i flera år till, tills man var stor nog att flytta hemifrån.
Tiden gick och Anne var kvar på kullen. Kvällsmaten hade de redan ätit hemma vid det laget, tänkte hon, men hon var för upprörd för att känna sig hungrig. Hon satte sig upp och tittade mot solen. Den höll på att gå ner och blev rödare och vackrare ju längre ner den kom. De få moln som fanns på himlen färgades av solstrålarna i rosa och rött. Det var så vackert att Anne glömde bort för ett ögonblick varför hon satt där. Så kom hon att tänka på den text pastorn hade predikat över för inte så länge sen. Då tyckte hon det var en märklig text, om solnedgång och vrede. Pastorn hade menat på att man skulle göra upp bråk samma dag, alltså inte låta dem hänga kvar tills nästa dag. Göra upp innan solen går ner. Det blir lättast och trevligast för båda parter då, hade han sagt.
Anne satt inte kvar tills dess att solen försvunnit under horisonten. Hon hann hem innan dess och krama om sin mamma. Så skönt det kändes att ha det uppgjort innan det var dags att gå och lägga sig.