Sjundedags Adventistsamfundet | Logga in

Dagens andakt

Dagens andakt

Läs dagens andakt från Pearl Sjölanders bok "En stund med Gud"

Dela

Minnesstenar

18 juli

Men jag minns Herrens gärningar, jag minns dina forna under. Jag tänker på allt vad du gjort och begrundar dina stora verk … Vilken gud är så stor som du, o Gud? (Ps 77:12, 13, 14).

En miljon människor stod på gränsen till det land de varit på väg till i så många år. Nu skulle de äntligen få tåga in i Kanaans land. Framför dem flöt Jordanfloden. Den här tiden på året var det särskilt mycket vatten, så att floden svämmade över sina bräddar. Det fanns vissa vadställen, men risken fanns att fienden skulle bevaka just dessa platser särskilt noga. Alla stammar i Kanaan hade under en längre tid väntat att israeliterna skulle komma in i landet och var beredda på att göra motstånd.
Men Josua visste att Gud hade tänkt även på detta och gjort upp en annan plan, som ingen av fienden skulle kunnat vänta sig. Han skulle göra en väg genom Jordan, så att hela folkmassan kunde tåga över på torr mark. Det hela var mycket välplanerat. Gud hade förklarat precis hur det hela skulle gå till. Prästerna, som bar den heliga förbundsarken, skulle gå först. När deras fötter nådde Jordanflodens vatten skulle floden torrläggas just där. Halvvägs över floden, skulle de sedan stå stilla, med förbundsarken, medan en miljon israeliter tågade över. Genom att stå på den farligaste platsen visade de att de hade tro på Gud. Under flera timmars tid strömmade folket över den torrlagda flodbädden med sina barn och all sin boskap.
Alla som var med om detta underverk fick en verklig tankeställare. De andra började inse ännu mer än tidigare att detta folk hade en Gud som inte var lik deras avgudar utan en Gud med makt. För israeliterna betydde underverket att deras tro på Gud stärktes just när den sista svåra delen av hela vandringen hade kommit. Gud visade dem klart att han var med dem och skulle fortsätta att leda dem även i Kanaan.
Gud ville inte att detta skulle glömmas, varken av israeliterna eller av de andra. Josua fick utse tolv män, en från varje stam, till ett särskilt uppdrag. De skulle ta med sig var sin stor sten från flodens botten, på den plats där prästerna hade stått. Dessa stenar skulle sedan resas på Kanaans strand som ett minnesmärke. Förhoppningen var att alla som såg stenarna under kommande år skulle fråga varför de stod där. Då skulle man ha ett utmärkt tillfälle att berätta än en gång om det stora som Gud gjort.

BÖN: Hjälp mig när jag blir modfälld att minnas allt du redan gjort för mig.