Sjundedags Adventistsamfundet | Logga in

Dagens andakt

Dagens andakt

Läs dagens andakt från Pearl Sjölanders bok "En stund med Gud"

Dela

Namnet

15 oktober

När man för bort er för att utlämna er, så bekymra er inte för vad ni skall säga, utan säg vad som i det ögonblicket läggs i er mun, ty det är inte ni som talar då, utan den heliga anden (Mark 13: 11).

Under andra världskriget fanns en hel del kristna från olika samfund som vägrade att bära vapen. De ville inte vara med och döda någon. I vissa länder gick det bra att vara vapenvägrare, men i Finland var det svårt. Några som på grund av sin tro inte ville bära vapen sattes i fängelse och fick utstå många svårigheter och hån. De behandlades ibland obarmhärtigt av vissa därför att man trodde vapenvägrare var landsförrädare eller fega. Bengt var en sådan ung kristen som fick sitta fängslad under kriget för sin tros skull. Ibland fick han sitta långa tider i ensamcell, där det var kallt och vått och mycket svårt att hålla både värmen och modet uppe.
Vid ett tillfälle, när han just förflyttats till ett annat fängelse, skulle han och de andra nykomna förhöras av fängelsedirektören. Mycket hängde på hur förhöret gick. Blev direktören avogt inställd kunde det bli extra straff och svårigheter. Bengt, som redan genomgått så mycket, var inte säker på att han orkade hur mycket mer som helst. När han väntade utanför kontoret bad Bengt Gud om hjälp. När det så blev hans tur att komma inför direktören blev han tillfrågad varför han hamnat i arrest. Bengt förklarade enkelt sin religiösa övertygelse. Direktören ville tydligen kontrollera att Bengt verkligen tillhörde det samfund han sade, kanske för att avgöra om han var landsförrädare eller en verkligt troende. Han bad Bengt namnge en av lärarna på samfundets missionsskola i Finland. Till saken hör att Bengt var finlandssvensk och därför aldrig varit på den finska skolan annat än på korta besök hos vänner. Han kände ingen av lärarna där. Själv läste han på en missionsskola i Sverige. Så kom det plötsligt för honom ett finskt namn och han sade det högt: Unto Rouhe. Fängelsedirektören var mycket nöjd och log vänligt.
Nästa man tillhörde också samma samfund som Bengt. Han fick samma fråga: Kan du namnge en lärare? Inte heller han hade varit på denna skola även om han var finsktalande. Nu var han så nervös att han inte ens kunde dra sig till minnes något enda namn. Han viskade en bön till Gud om hjälp, fick ett namn i tankarna och sade det högt: Unto Rouhe. Även han fick ett leende av direktören.
Först några dagar senare fick Bengt reda på att det fanns flera vapenvägrare i samma fängelse och att någon av dem tillhörde samma samfund som han. Du kan väl gissa vad han hette? Just det: Unto Rouhe. Det var nog den ende läraren som fängelsedirektören kände till också. Inte undra på att Gud gav dessa två ungdomar just det namnet att säga precis när det behövdes.

BÖN: Tack för att du lovat ställa upp för oss när vi hamnar i svårigheter på grund av att vi tror på dig.