Sjundedags Adventistsamfundet | Logga in

Utrikes

}
Ska Guds rike byggas så?
Dela

Ska Guds rike byggas så?

Var står Adventistsamfundet när det gäller kristen nationalism?

Världen chockades av bilderna av hur demonstranter stormade in i USA:s kongressbyggnad den 6 januari 2021, men för mig var det mest oroande en stor banderoll som hängts upp utanför Capitolium. Den skulle se ut som en kampanjbanderoll och gav intryck av att kaoset som hade uppstått var godkänt från ett oväntat håll. Texten löd: ”Jesus 2020”.

Kristna ledare från många olika trossamfund var snabba att fördöma våldet i Washington, D.C. Men under de följande dagarna menade några observatörer att en viss världsåskådning, allmänt kallad kristen nationalism, faktiskt kan ha spelat en roll för att motivera åtminstone en del av dem som rusade genom kongressens korridorer. 

Man hänvisade till slagord som ”Jesus är min frälsare! Trump är min president!” Eller ”Ge upp om du tror på Jesus! Ge upp om du tror på Donald Trump!” De pekar på upploppsmakare som höll i Biblar och kors tillsammans med skyltar som förklarade att ”Jesus räddar” och ”Stå på er patrioter. Gud vinner!” 

Andra menar att med kraft att trots att en del kuppmakare använde kristna symboler eller idéer, så hade deras handlingar inget samband med sann kristendom. Därför säger de att alla försök att måla upp kristendomen som en motiverande kraft i sammanhanget antingen är missriktade eller illvilliga.  

Så hur kan troende – hur kan sjundedagsadventister – hantera dessa motstridiga påståenden? Kan våldet den 6 januari åtminstone delvis härstamma från en viss syn på kristendomen och en föreställning om dess roll i USA:s politik? 

Vad är kristen nationalism?

Kristen nationalism som ideologi är varken något nytt eller unikt för USA. Dess inflytande har studerats och dokumenterats i många länders politiska liv genom historien – från Storbritannien till Tyskland till Ryssland. Dess effekter har försvagats och avtagit genom åren, men det är tydligt att former av denna ideologi ibland har spelat en roll för att forma det politiska samtalet i USA och många andra länder.[1]

Ett av kännetecknen för den kristna nationalismen är att den försöker knyta kristendomen till den nationella identiteten – tanken att en sann patriot måste vara kristen för att vara en sann patriot. En annan vanlig föreställning är "hot och kamp". Det vill säga, man tror att fientliga krafter angriper en tidigare kristen nation, och kristna uppmanas därför att kämpa mot dessa krafter för att återfå sin tros förlorade territorium. I denna föreställning pekas ibland andra trosinriktningar och minoriteter ut som hot mot kristendomen.

Det är därför knappast förvånande att den ideologiska väven i kristen nationalism har trådar av hat: Antisemitism, rasism och en ibland våldsam fientlighet mot varje etnisk eller religiös minoritet som uppfattas stå utanför den dominerande formen av kristendom.

Var står sjundedagsadventisterna?

Sjundedags Adventistsamfundet är helt klart över hur man ser på kristen nationalism: Denna ideologi står i motsattsförhållande till vår teologi och vår tro och är främmande för våra djupaste värderingar. 

En användbar översikt över vår kyrkas unika förståelse kring relationen mellan stat och kyrka finns i ett officiellt uttalande som antogs av generalkonferensens råd för mellankyrkliga och religiösa relationer i mars 2002, som finns på Adventistsamfundets hemsida. Den påminner oss om den klara bibliska ramen och de profetiska råden på vilken Adventistsamfundet och dess medlemmar bygger sin relation till politiska maktens sfär. 

En avgörande idé som finns här är en varning mot partipolitik. Principen är både tydlig och enkel: Kyrkan, dess olika institutioner och dess företrädare kommer aldrig att alliera sig med något politiskt parti eller någon politisk ideologi.

En annan princip är att vi som trossamfund inte kommer att söka politiska preferenser, och vi ska ”inte använda vårt inflytande över politiker eller myndigheter för att främja vår tro eller hindra andras tro”.[2] Faktum är att vi runt om i världen, inom många olika politiska sammanhang, kraftfullt motarbetar att religiösa grupper – kristna eller inte – ska rätta sig efter den politiska makten.

Denna idé sammanfattas väl i principförklaringen för adventisttidskriften Liberty, som första gången publicerades med titeln The American Sentinel år 1886: ”Försöken att förena kyrka och stat står i strid med varje enskild människas intressen, bryter ner de mänskliga rättigheterna och riskerar att bli förföljande till sin karaktär. Att motsätta sig en sådan förening, inom lagens ramar och hederligt, är inte bara medborgarens plikt utan själva kärnan i den gyllene regeln — att behandla andra som man vill bli behandlad” (se About us & Contact).

Enskilda församlingsmedlemmar uppmuntras att, där de kan, omsorgsfullt och under bön delta i samhällslivet genom att rösta, delta i det offentliga samtalet och även acceptera offentliga ämbeten.[3] Men i alla dessa sammanhang agerar och talar den enskilda medlemmen endast för sig själv.  

Ibland kommer Adventistsamfundet att ta ställning i specifika samhällsfrågor som står i linje med våra värderingar och vi kommer att tala offentligt om dessa idéer. Religionsfrihet är ett område där kyrkan konsekvent intar offentliga positioner. Vi arbetar brett för att förespråka varje persons rätt att följa sitt samvete, oavsett deras religiösa övertygelse eller avsaknad av religiös övertygelse.

Men att bidra till den offentliga debatten i specifika frågor är något helt annat än den kristna nationalismens genomgripande ambitioner. 

Så vad är slutsatsen? Adventister ska inte utnyttja politisk makt för att skapa ett ensidigt kristet samhälle. Varför? Till stor del därför att vår bibliska förståelse och Ellen Whites råd får oss att klart bekräfta att ”alla försök att lagstifta om tro till sin natur i opposition mot principerna för sann religion och därmed i strid med Guds vilja”.[4]

I alla dess former och varianter kommer den kristna nationalismen alltid att skada vårt vittnande om evangelium. Varningen Ellen White gav för nästan 140 år sedan är fortfarande lika relevant i dag som den var då: "När kyrkan förenas med staten, även i allra obetydligaste grad, kan det nog se ut som om världen kommer närmare kyrkan. Men i verkligheten förs församlingen närmare världen.” [5]

En vädjan

Men att ha tydliga teologiska och institutionella riktlinjer är inte slutet på historien. Dessa immuniserar oss inte automatiskt som enskilda församlingsmedlemmar från de mäktiga och ofta lömska sociala krafter som kan förvränga vårt tänkande om vad det verkligen betyder att vara en företrädare för Guds rike. Jag anser att det är bra att ta sig tid att påminna oss själva om var vi står och varför.

Som någon som arbetar i det offentliga rummet är jag oerhört tacksam för Adventistsamfundets arv när det gäller relationer mellan kyrka och stat och kampen för religionsfrihet. Från vår kyrkas tidigaste början har vi försökt att återspegla en av våra kärnövertygelser: Att varje person, oavsett vem de är, är en individ som bär Skapargudens stämpel, någon som är begåvad med både frihet och oändligt värde.

Men innan vi blir självbelåtna vill jag föreslå att vi har ett ansvar att göra mer än att bara stå tillbaka och bekräfta vår inställning till kyrka-stat-relationen. I vilket land vi än lever, oavsett vilket politiskt sammanhang vi befinner oss, kan vi tydligt och övertygande uttala oss mot att tron ska rätta sig efter den politiska makten. Vi kan bidra till våra samhällen på sätt som visar att varje person värderas. Och viktigast av allt, vi kan aktivt vittna för en Gud vars rike inte är av denna världen, en kärlekens Gud, som längtar efter att varje person närmar sig honom som hans egen. 

Bettina Krause, generalkonferensens avdelning för pr och religionsfrihet. Publicerad i Adventist Review, 15 januari 2021.

 

[1] Många vetenskapliga arbeten utforskar den kristna nationalismens rötter i ett historiskt och internationellt sammanhang. Se till exempel Stephen Backhouses bok Kierkegaard's Critique of Christian Nationalism (Oxford University Press, 2011).

[2] ”Adventistsamfundet om relationen mellan kyrka och stat” är ett officiellt uttalande som antogs av Rådet för tvärkyrkliga/interreligiösa relationer vid Sjundedags Adventistsamfundets generalkonferens i mars 2002. https://www.adventist.se/info/adventistsamfundet-om-relationen-mellan-kyrka-och-stat/5349/2

[3] Se ovan.

[4] Se ovan.

[5] Ellen White: Från mörker till ljus (Skandinaviska Bokförlaget, 2016), s. 261.