Be för fred i Jerusalem och Gaza

I sin berättelse The Visit om Kristus liv, död, uppståndelse och återkomst föreställer sig J.B. Phillips två talande änglar, en äldre och en yngre, som betraktar händelserna från den interstellära rymden och i komprimerad tid. När de når slutet av berättelsen frågar den yngre ängeln otåligt: ”Hur slutar det?” ”Det vet vi helt enkelt inte”, svarade den äldre ängeln. ”Det är i Faderns händer. Ibland är det plågsamt att se på, och ibland är det en outsäglig glädje. Slutet är inte än.”

När medierna rapporterar om de aktuella krigen mellan Ryssland och Ukraina eller Israel och Hamas, chockerar och upprör bilderna av förstörelse. Att en missil kan riva ett höghus i ett enda nedslag är ofattbart. Som en korrespondent beskrev det i en av sina många rapporter från fronten: ”Bilder som vi trodde var förpassade till historien finns på våra skärmar igen.”

Men det som väcker känslorna mer än något annat är inte bara att se bilder av döda och skadade människor, utan den råa känslan av vuxna och barn som gråter hopplöst och okontrollerbart – mitt i kaoset och förstörelsen. Om det är svårt för åskådare att se på, så säger repliken från The Visit, som uttrycker perspektivet från himlen – ”Ibland är det plågsamt att se på” – en hel del om vad Gud måste uppleva.

Att ”krig en dag ska få ett slut” är den kristna människans hopp. Det bibliska hoppet är att det kommer en tid, vid Kristus återkomst, då han sätter stopp för alla krig. Denna lära nämns 318 gånger i Nya testamentets 260 kapitel, ”en av tjugofem verser från Matteus till Uppenbarelseboken upptas av denna lära”.[i]

Uppenbarelseboken 21:1–6 beskriver den vision som aposteln Johannes såg om den totala förnyelsen av planeten – vilket leder till en tid då det inte längre kommer att finnas några tårar. Innan vi talar vidare om kriget låt oss ta in detta hopp om att krig en dag, på denna planet vi kallar jorden, kommer att vara borta för alltid!

Krig under 1900-talet

Under 1900-talet beräknas det totala antalet dödsfall orsakade av eller inträffade under krig ha uppgått till 187 miljoner. Från 1914 och framåt fortsatte århundradet med få ”perioder utan organiserad väpnad konflikt någonstans”. Och ”dominerades av världskrig: det vill säga krig mellan territoriella stater eller allianser av stater.”[ii]

De första 22 åren av 2000-talet präglades av olika typer av krig – terrorism, etniska konflikter och inbördeskrig, med tiotusentals dödsoffer varje år.[iii]

• Andra Kongokriget (1998-2003)
• Syriska inbördeskriget (2011 och framåt)
• Konflikten i Darfur (2003-2008)
• Irakkriget (2003-2010)
• Kriget i Afghanistan (2001-2016)
• Kriget mot Boko Haram (2002 och framåt)
• Inbördeskriget i Jemen (2011 och framåt)
• Kriget mellan Ryssland och Ukraina (2014–2015)

En vapenvila mellan Ryssland och Ukraina undertecknades i februari 2015, men kriget blossade upp igen i februari 2022 och fortsätter än idag.

Konflikten mellan Israel och Palestina

Den 7 oktober dödade terroristgruppen Hamas – vars ursprungliga stadgar uppmanar till Israels utplåning – 1 200 israeliska medborgare och tog 240 personer som gisslan, enligt de senaste medierapporterna från den 24 november (en massaker av samma typ som den som begicks under folkmordet i Rwanda 1994 – konstaterade en journalist). Det tragiska är att Hamas antingen var okunnig om – eller inte brydde sig om – att de som man angrep bland kibbutzerna i södra Israel var ”fredskämpar”, ”pacifister” som utmanade Israels regering att hitta en annan lösning än militär konflikt.

Efter attacken i oktober ”svarade Israel med luftangrepp mot Gaza och inledde en markoffensiv. Mer än 14 800 människor har dödats i Gaza, enligt den Hamas-regimen”.[iv] I skrivande stund råder det en paus i striderna medan ett antal utbyten av gisslan äger rum.

Enligt FN:s kontor för samordning av humanitära frågor (OCHA), i en löpande rapport ”Uppgifter om dödsoffer”, har antalet palestinska dödsoffer sedan 2008 och fram till den 7 oktober 2023 varit 6 621 och antalet skadade 156 227. Antalet israeliska dödsoffer var 311 och 6 338 skadades. I rapporten förklaras den kontrollprocess som används för att säkerställa att uppgifterna är korrekta.[v]

”Whataboutery”

Det finns en term i engelskan som används sällan men tillämpas allt oftare – särskilt när man vill vinna informationskriget under en konflikt. Det är ”tekniken eller bruket att svara på en anklagelse eller svår fråga genom att komma med en motanklagelse eller ta upp en annan fråga”.[vi] ”What about…?” (Men vad med…?) Det är lätt att upptäcka när medietalesperson för endera sidan utmanas att rättfärdiga deras militära strategin.

Lindsey Abston Painter klargör i sin artikel Brothers at War den nuvarande krisens rättvisa. ”Lyssna inte på den ena sidan när de säger att staten Israel är skurken och att palestinierna får godkänt för allt avskyvärt beteende eftersom det är rättfärdigat. Det är inte så enkelt. Och lyssna inte på den andra sidan när de säger att palestinierna är de onda och att Israel får godkänt för allt avskyvärt beteende eftersom det är berättigat. Det är inte så enkelt.”[vii]

Det skulle vara lätt att avfärda Painters poäng. Några som läser detta kommer att bli upprörda. ”Hur kan man vara opartisk?” Svaret är: ”Det är inte så enkelt.”

Ett par händelser från min egen erfarenhet kan kanske hjälpa till att förstå denna ståndpunkt:

St. Albans – Jom Kippur 2002

När jag kom upp för trappan mötte jag en stor man klädd i en heltäckande läderrock och med mörka glasögon. Innan jag kunde ta ett steg till sträckte han ut handen för att signalera ”gå inte längre”.

Måndagen den 16 september 2002 var det Yom Kippur. Vid detta viktiga tillfälle i den judiska kalendern samlades en liten judisk grupp i St Albans Adventkyrka, som ligger i anslutning till den transeuropeiska divisionens kontor.  Även om staden St Albans hade en judisk synagoga som var till för alla stadens judar ville denna grupp, av någon anledning, inte förena sig med de övriga i den judiska församlingen. Eftersom de inte hade någon plats att fira gudstjänst på erbjöd adventistförsamlingen dem att hyra kyrkan. Det betydde mycket för det lilla judiska gruppen att få kontakt med Gud på denna deras viktigaste och mest självrannsakande dag på året.

Jag behövde springa in i kyrkan just den här måndagsmorgonen. Jag var pastor i församlingen och hade glömt min bibel i foajén när jag hälsade på medlemmarna efter gudstjänsten på sabbaten. När jag kom fram såg jag att kyrkan var öppen och att folk gick in genom ytterdörrarna. Jag kom då på – javisst, det var Yom Kippur och den judiska församlingen använde kyrkan för dagen.

Jag gick raskt uppför kyrkans trappa och min avsikt var att komma in och ut så snabbt som möjligt för att inte störa våra judiska vänner och deras gudstjänst. När jag nådde toppen av trappan mötte jag en stor man klädd i en heltäckande läderrock och med mörka glasögon. Innan jag kunde ta ett steg till sträckte han ut handen som för att signalera ”hit men inte längre”.

”Vem är du...?” frågade han plötsligt.

Förvånad, men med ett snett leende, sa jag: ”Jag är pastor och en av dem som har nycklar till den här kyrkan, och jag har bara kommit för att hämta något jag glömt.” Hans humör förändrades omedelbart och han log varmt och lättat. ”Kom in, min vän – du är hjärtligt välkommen!”

I det ögonblicket, och för första gången i mitt liv, förstod jag vad frihet att fira gudstjänst utan rädsla handlar om. Nästan ett år tidigare, med några dagars fördröjning, hade tvillingtornen i New York rasat. De ”fanatiska muslimernas” tid hade kommit, och omedelbart därefter inleddes det ”globala kriget mot terrorismen”. Deras budskap: ”Alla icke-muslimer är otrogna om de inte går med på att leva enligt sharialagen ... och om de inte gör det ...”, meningen avslutades med ord som inte kan upprepas här. Och naturligtvis måste vi ständigt påminna oss själva om det metaforiska avståndet på en miljon mil mellan ”fanatiska muslimer” och muslimska grannar som är våra vänner.

Nordirland – 2005 till 2016

Floden Bann från Portadown Bridge i Nordirland en lugn tidig majmorgon 2021. Men i november 1641 under det irländska upproret dödade irländska katolska rebeller cirka 100 brittiska protestantiska nybyggare genom att tvinga ner dem från bron i floden Bann och skjuta dem som försökte simma i säkerhet.

Från hösten 2005 till våren 2016 bodde jag i Nordirland, ett omstritt landområde i Storbritannien. Innan jag flyttade dit betraktade jag den historiska konflikten (1968–1998) som en åskådare, med en okritisk inställning till ”de som söker befrielse från en förtryckande makt”. De var garanterade min sympati, förstärkt av en kristen etik att stödja de som uppfattas som ”underdog”, de fattiga, de misshandlade, de nödställda och de som behandlas som andra klassens medborgare. Som jag såg problemet var det inte komplext utan en svartvit fråga.

Under en stor del av 1900-talet hade de styrande protestantiska unionisterna behandlat nordirländska katoliker på ett sätt som inte var helt olikt apartheidregimen i Sydafrika. Samtidigt finns det på båda sidor om klyftan underbara och vänliga människor som vill leva i fred med ”den andre”.

Ur protestantiskt perspektiv talade de nordirländska katolikerna och deras motsvarigheter i republiken Irland inte drottningengelska (de kunde inte tala ordentligt), man kunde inte lita på dem (de var lögnare), de var oansvariga som skaffade massor av barn (som de hade inte råd att uppfostra) och värst av allt, de var – papister! Och om någon trodde att unionisterna skulle ge upp att låta sig styras av den engelska drottningen, till förmån för en papistisk regering i Dublin – de två ord som de ville att världen skulle höra i de mest högljudda ordalag var: ”Ingen kapitulation”! Den unionistiska retoriken bekräftade helt enkelt alla mina fördomar. Vilka som var förövarna och vilka som var offren var lika tydligt som natten är från dagen. Det var tills jag träffade någon som vi kan kalla Jane.

Janes mor

Jane kom från en protestantisk familj och bekräftade sanningen att när ett krig äger rum känner alla någon som är drabbad, och detta var verkligen fallet i Nordirland. Janes mamma hade en gång i tiden en bror.

Den 5 januari 1976, nära en by i södra County Armagh (av lokalbefolkningen känt som banditland), stoppade beväpnade män en vit Ford Transit-minibuss med elva protestantiska arbetare. De beordrade dem att kliva ur minibussen, ställde upp dem bredvid den – och sköt dem. Brodern till Janes mamma var en av dessa arbetare – en målare och dekoratör. Endast ett offer överlevde trots att han hade skjutits 18 gånger. En katolsk man i minibussen fick gå fri. De ansvariga ringde till en nyhetsbyrå och sa att skjutningen var en vedergällning för en rad attacker mot katolska civila i området utförda av lojalister, särskilt dödandet av sex katoliker kvällen innan. Kingsmillmassakern (som den kom att kallas) var kulmen på en rad mord i området under mitten av 1970-talet och var en av de dödligaste masskjutningarna under the Troubles. Än idag har gärningsmännen aldrig ställts inför rätta och Janes familj fortsätter, en generation senare, att bära på smärtan och ärren efter händelsen.[viii]

Två berättelser från St. Albans och Nordirland. När den lilla gruppen judar reflekterade över innebörden av Yom Kippur fruktade de att en terrorist skulle spränga dem i luften. En konspirationsteori, kanske? Tyvärr inte. De dödliga bevisen finns inristade på hårddisken i deras minne och kommer aldrig att raderas. Adolf Hitler var hans namn. Och det finns fortfarande människor i den här världen som inte längre vill att judar ska existera. Om du är jude, hur lever du då dag för dag med denna existentiella verklighet? Janes familj i Nordirland är inte de enda som lever med obesvarade frågor om nära och kära som plötsligt och orättvist försvann till följd av dödligakulor.

Sådana nära och personliga berättelser – inte avlägsna och långt borta, utan lika nära som en skärm – får oss att tänka igen på den ena eller den andra sidans ”rättvisa sak”.

”Terror är själva sinnebilden av avgudadyrkan. Dess språk är våld, principen att döda dem man inte håller med. Det är den äldsta och mest primitiva formen av konfliktlösning. Det är Kains väg. Om något är ont så är det terror. I självmordsbombningar och andra terroristattacker väljs offren ut slumpmässigt, godtyckligt och urskillningslöst. Terrorister, skriver Michael Walszer, ”är som mördare som går bärsärkagång, men deras bärsärkagång är inte bara ett uttryck för vrede eller galenskap – deras vrede är målmedveten och problematisk. Den syftar till allmän sårbarhet: Döda dessa människor för att skrämma dem.”[ix]

Gaza

”Kan den ökade säkerheten i Israel rättfärdiga de civila förlusterna?”

Jag hörde det på radion i morse. ”Vi har bevisen”, sade den israeliske talespersonen. ”Vi har upptäckt Hamas högkvarter under al-Shifa-sjukhuset. ”Varför rapporterar inte ni i väst och FN om detta?” BBC:s journalist Mishal Husain svarade med att ta upp frågan om ”proportionalitet”. ”Har vi inte rätt att skydda våra medborgare?” svarade den israeliska talespersonen snabbt. I en kommentar i Sunday Times den 19 november beskrev Lawrence Freedman det israeliska svaret som att ”man bara agerade för att skydda sina civila, och att krigets inverkan på palestiniernas liv är ett direkt resultat av Hamas attacker och dess förakt för sitt eget folk genom att förvandla ett territorium som man menade sig kontrollera till en väpnad bas”. Och Freedman tar också upp frågan om proportionalitet: ”Kan den ökade israeliska säkerheten rättfärdiga de civila förlusterna?” Vem av oss kan på ett rättsmedicinskt sätt och utan känslor mäta detta?

Proportionalitet och ett bibliskt perspektiv

Vågar vi i dag be för både ”fred i Jerusalem” (Psaltaren 122:6) och fred i Gaza, och vi kan lägga till Västbanken? Är det en rättfärdig handling att vara ”förebyggande” och inte passiv? Har Israel, med sin milsvida överlägsna militära kapacitet och som den enda demokratiska staten i Mellanöstern, agerat konsekvent humant gentemot palestinierna? Samma fråga ställs till britterna på 1940-talet när staten Israel upprättades. Min reflektion här har inte utrymme att återge det otroligt komplexa historiska perspektivet. Den kritiska fråga som denna konflikt väcker när man betraktar dess historiska perspektiv är faktiskt: ”Var börjar man?”

Men när vi tänker på vardagslivet i Gaza och Israel i dag, vad ser vi då?

• Israeliska medborgare lever med en sammansatt rädsla. I maj förra året, under ett kort besök i Jerusalem, såg jag grundskolebarn stiga av bussen. När de klev av bussen möttes de av en man – inget ovanligt med det – men i bältet hade han en revolver för att skydda dem från en terroristattack. Utanför Israel, över hela världen, fortsätter judar att utsättas för verbala kränkningar, både personligen och på nätet.
• Hur länge måste de 2,3 miljoner invånarna i Gaza, som är instängda på en yta som i storlek är mindre än Storstockholm,[x] fortsätta att leva i fattigdom med varor, tjänster och förflyttningar som kontrolleras av den omgivande nationen? Med bokstavligen ingen utväg, och bokstavligen ”inmurad”, är socioekonomiska förbättringar praktiskt taget obefintliga. De mänskliga rättigheter som erkänns av FN förtrycks. I de bästa av tider är hälsovården i territoriet på en grundläggande nivå enligt västerländsk standard (och i skarp kontrast till den i den omgivande nationen). Vi kan inte heller föreställa oss det psykologiska tillståndet hos alla som lever i en sådan miljö.

FN:s och västvärldens uppmaning till Israel är att ge ett ”proportionerligt svar”. Men Israel rasar. För inte för första gången ifrågasätts dess existens. Deras svar är en ”mäktig hämnd” eftersom rättvisa inom judendomen kräver ”ett straff som till sitt slag motsvarar brottet”.

” Om en skada inträffar, ska liv ges för liv, öga för öga, tand för tand, hand för hand, fot för fot, brännskada för brännskada, sår för sår och blåmärke för blåmärke.
Om en man slår sin slavs eller slavinnas öga så att ögat blir oanvändbart, ska slaven friges som ersättning för ögat. Om han slår ut en tand på sin slav eller slavinna, ska han också frige den skadade som ersättning för tanden.” (2 Mos 21:23–27)

Bombningen av Dresden & Proportionalitet

Winston Churchill på frågan om proportionalitet: ”Förstörelsen av Dresden är fortfarande en allvarlig invändning mot de allierades bombningar.”

En sen eftermiddag för några veckor sedan, när jag körde genom byn Bladon i Oxfordshire i Storbritannien och lyssnade på radion, tog radiopresentatören återigen upp frågan om ”proportionalitet” som svar på Israels bombningar och markinvasion av Gaza. Just i det ögonblicket passerade jag den lokala församlingskyrkan där Winston Churchill låg begravd. Det var en perfekt påminnelse om att Churchill stod inför samma problem, särskilt under de sista månaderna av andra världskriget.

”Den 13 februari 1945 anföll brittiska flygplan den tyska staden Dresden. Under de följande dagarna skulle de och deras amerikanska allierade släppa nästan 4 000 ton bomber i anfallet. Den efterföljande eldstormen dödade 25 000 människor, härjade i stadens centrum, sög syret ur luften och kvävde människor som försökte fly undan lågorna. Dresden var inte unikt. De allierades bombplan dödade tiotusentals människor och förstörde stora områden i attackerna mot Köln, Hamburg och Berlin och sedan minns vi de japanska städerna Tokyo, Hiroshima och Nagasaki.

Men det var bombningen av Dresden som historien ifrågasätter som överdriven. Som Winston Churchill uttryckte det i ett memo omedelbart efter attacken: ”Jag anser att det är dags att se över frågan om bombning av tyska städer enbart för att öka terrorn, även om det skett under andra förevändningar”, skrev han i sitt memo. ”Förstörelsen av Dresden är fortfarande en allvarlig invändning mot de allierades bombningar.”[xi]

Religionens roll

Religionsvetaren Jeffery Burton Russell säger: ”Det är en realitet att religiös tro, förr och nu, har varit roten till många krig, men sådana konflikter”, fortsätter han, ”kanske inte är strikt förankrade i religion utan istället kan vara en täckmantel för de underliggande sekulära maktambitioner, etniska, sociala, politiska och ekonomiska orsaker till konflikten.”[xii]

I sin bok ”Not in God’s Name - Confronting Religious Violence” går den avlidne och tidigare brittiske överrabbinen Jonathan Sacks längre och förkastar idén om det heliga kriget.

”Ingen själ har någonsin räddats av hat. Ingen sanning har någonsin bevisats genom våld. Ingen försoning har någonsin åstadkommits genom ett heligt krig. Ingen religion har vunnit världens beundran genom sin förmåga att tillfoga sina fiender lidande. Trots att dessa saker på sin tid har godkänts av uppriktiga religiösa troende är de en parodi på tro, och tills vi lär oss detta kommer religion att förbli ett av de stora hoten mot freden i världen.”

Sacks fortsätter med att konstatera med stor insikt:

”Religionens brott har en sak gemensamt. De handlar om att göra Gud till vår avbild i stället för att låta honom göra om oss till sin. Den högsta sanningen kastar inte sin mantel över våra lägsta instinkter – jakten på makt, driften efter erövring, användningen av religiöst språk för att sprida en aura av helighet över ovärdiga brott. Detta är former av imperialism, inte tro.”[xiii]

Fredsskapande

Be för fred för Jerusalem! (Psalm 122:6) Och Gaza... och Västbanken i Israel.

Som trossamfund ”ser sjundedagsadventisterna inte något land som en nation av skurkar, utan ser dem snarare som människor för vilka Guds Son, Jesus Kristus, dog” och är fast beslutna att be för alla som är inblandade i konflikter och krig. När konflikter utvecklas som ser ut att vara omöjliga att lösa, är adventisters önskan att ”erbjuda helande och vara lyhörda för dem vars liv har krossats var de än befinner sig ... detta är en integrerad del av vår kallelse.” När det är nödvändigt i samband med konflikter uppmuntras adventister att erkänna behovet av fredsskapande, ”att ta en aktiv roll för att skapa och upprätthålla fred och därmed vara en del av lösningen snarare än problemet”.[xiv]

Ett krig vi har hört lite om

Mellan 2020 och slutet av 2022 har konflikten i Tigray, Östafrika, lett till en förödande siffra på 600 000 förlorade liv. För att förstå omfattningen av denna tragedi är det jämförbart med att hela befolkningen Göteborg skulle gå under. Samtidigt har vi hört väldigt lite om detta! ^iv Jag tillägger detta inte bara som en parentes att notera, utan för att försöka föreställa mig den skräck som har passerat i stort sett obemärkt förbi de flesta i världen. Hur kunde vi inte märka det?[xv]

När jag arbetar mig igenom komplexiteten i den nuvarande krisen mellan Israel och palestinierna undrar jag om vi någonsin kan komma fram till en intelligent och gudomlig bedömning av vad som pågår? Den slutsats jag har kommit fram till, åtminstone för stunden, förklaras kanske bäst med några rader från ledarkolumnen i den brittiska Church Times:

”I de hebreiska och kristna skrifterna har Gud skapat allt och älskar alla och beklagar allas död och ser på dem med ögon av oändlig kunskap och oändlig barmhärtighet, utan vilka ingen riktig bedömning någonsin kan göras.”[xvi]

Och medan det är varje Kristusföljares innerliga och bedjande rop att be, Herre Jesus, kom snart, föreslår Angel Tilbly att ”i kristider behöver bönen några aktiva verb, några genuina anrop till Gud...”.

”Barmhärtige och mäktige Gud, sänd ner din kraft från höjden för att dämpa krigets vrede. Bränn upp aggressionens bränsle, förstör alla lögnaktiga tungor, undertryck våldets vinster, och eftersom ingen är utan synd, avslöja vår egen delaktighet. Bär upp de brutna och försvara dem under dina skyddsvingar, och sänd en stark fred som kommer från ovan för att läka alla sår, lindra all sorg och befria alla människor, i Jesus Kristus, vår Herre. Amen.”[xvii]

David Neal ledare för kommunikation TED/TedNEWS.