När vi som sjundedagsadventister firar skapelsesabbat i helgen tar redaktör David Neal en kritisk och radikal titt på adventisternas identitet i förhållande till de aktuella miljöfrågorna.
Fakta: ”Absolution” betyder ”formell befrielse från skuld, skyldighet eller straff”.
Ett djärvt uttalande kommer alldeles straxt, så var redo för det! Jag tror att vissa adventister tror sig ha fått "absolution" eller känner sig ”befriade” från att ta klimatförändringskrisen på allvar, på grund av sin tro på att Jesus kommer tillbaka snart. För att uttrycka det på ett annat sätt: ”Varför tapetsera huset om det ändå ska rivas i morgon?” [1] Baserat på vår tolkning av Daniel och Uppenbarelseboken, förstärkt av Ellen Whites uttalanden i Från mörker till ljus, tror jag att det är korrekt att beskriva historien på följande sätt:
Bibelns profetior talar om att vi lever i ”den yttersta tiden”. Många tecken i vår omvärld, sociala, ekonomiska, religiösa, geopolitiska och naturens tecken tyder på att Jesus återkomst är nära förestående. Omedelbart före hans återkomst kommer det att ske en sista kris av globala proportioner där hela mänskligheten sätts på prov – där lojalitet mot Jesus och hans ord ställs mot att ansluta sig till Babylons krafter. Jesus trogna och lydiga efterföljare kommer att förlora sin frihet att fira gudstjänst och sin förmåga att köpa eller sälja som ett resultat av att de håller sjundedagssabbaten helig. För sådana tider uppmuntrar och vägleder Jesus: ” Men när ni ser allt detta hända, räta på er och fatta mod, för då är er befrielse nära” (Luk 21:28, nuBibeln).[2]
Det här är en beskrivning som är nära knuten till adventisternas identitet och uppdrag, som är långt ifrån konstruerad och som symboliseras av de tre änglarnas budskap i Uppenbarelseboken 14:6–12. Budskapet är ett slutgiltigt och brådskande budskap, för att göra människorna på planeten Jorden medvetna om vad som är på väg att ske. Inget mindre än ett omedelbart svar krävs – acceptera Jesus evangelium omedelbart. Ur ett bibliskt perspektiv är det en allvarlig varning, och ur klimatperspektiv finns det i sammanhanget också skäl att lägga ut en ”röd kod” varning.
När vi packar upp detta ytterligare kan vi inte heller bortse från hur vi vanligtvis förstår profetiorna om tidens slut. Det leder oss till en misstänksamhet mot klimatrörelsen, som drivs av en geopolitisk institution (FN), påverkad av sekulära humanistiska miljövänner, forskare och en påve – av vilka vi knappast litar särskilt mycket på någon. Varför? Därför att den eskatologiska tidtabellen (som vi förstår och formulerar den) är förutbestämd att avfärda dessa ledare, som vi snabbt karaktäriserar som ”avfallna”. Som ett resultat av detta är det nästan oundvikligt att klimatkrisens ”kod röd” varning tolkas som en ”babylonisk” utsmyckning. Finns det något bättre skäl för absolution?
Kort sagt, så är det inte något skäl utan en bristande tillämpning av Uppenbarelseboken 14:6–12 som omedvetet får många av dagens bibeltrogna adventister ur balans. Redaktören för Adventist Review Bill Knott visar: ”Den första generationens adventism (cirka 1850-1900) var en potent blandning av biblisk undervisning om världens undergång och en världslig realism som fångade fantasin hos tusentals som Anden kallade”. Samfundspionjärer som Joseph Bates, James och Ellen White, Hannah More och John Harvey Kellogg vägrade att låta sig lösas från sitt engagemang i den tidens tunga frågor: nykterhet, slaveri, hälsoreformer. Knott citerar belägg för att Adventist Review under 1850-talet vid några tillfällen publicerade artiklar av James och Ellen White där de uppmuntrade till ”civil olydnad” mot en federal orättvisa i USA.[3]
Det är dags att ta en ny titt på Uppenbarelseboken 14:7, tycker jag.
”Frukta Gud och ge honom äran, för stunden har kommit då han ska döma. Tillbe honom som skapade himlen och jorden och havet och vattenkällorna.”
Under tiden för Guds dom fortsätter Guds folk att ha den största respekt för Gud genom att ge honom sann tillbedjan. Deras vördnad för honom genom att hålla sabbaten firar inte bara hans skapandekraft och skapelses hållbarhet, utan bekänner också deras eget ansvar att med glädje förvalta jorden. Som Robert White, professor i geofysik vid Cambridge, påpekar ska mänskligheten ”härska över och ta hand om både den levande och den icke-levande skapelsen”. Vi ska inte vara passiva åskådare, utan vi ska arbeta för att styra och ordna skapelsen utan att missbruka jorden för våra egna själviska syften. Vår omsorg om skapelsen bör överensstämma med Guds omsorg om den, så att den kan bli fruktbar genom att tillhandahålla mat och resurser och så att den kan spela sin roll för att ge Gud ära” (min kursivering).[3]
Låt oss vara tydliga – Uppenbarelseboken 14:6 ger ingen utväg bara för att mänskligheten har använt och missbrukat Guds skapelse. Tvärtom signalerar sammanhanget att detta budskap är en ”återställningsknapp” som återställer autentisk kristendom, med efterföljare som ”håller fast vid Guds bud” och som tror på Jesus Kristus (Uppenbarelseboken 14:12). White fortsätter med att säga: ”Vårt gensvar är ett test både på vår lydnad mot vår skapare och av vårt åtagande att ta hand om vår nästa.” [4] White har rätt i sin bedömning av båda testerna. Johannes ”uppenbararen” ger en varning om att Jesus Kristus kommer att ”ska förgöra dem som förgör jorden” (Uppenbarelseboken 11:18). Och när det gäller vår nästa är testet ännu tydligare. ”Bär varandras bördor, för då uppfyller ni Kristus lag” (Galaterbrevet 6:2). ”Kärleken gör inte medmänniskan något ont. Det är därför kärleken är lagens uppfyllelse.” (Romarbrevet 13:10).
Sanna efterföljare i den sista tiden är långt ifrån passiva och ger inte sig själva någon absolution från klimatförändringarnas ”röda kod”, utan de är förkämpar för ansträngningarna att rädda den värld som Gud på ett så underbart sätt har gett oss att leva i – på grund av vår respekt och vördnad för honom och vår kärlek till vår nästa.
Det finns ett samband mellan personligt konsumtionsbeteende och den skadliga effekt det kan ha på en bror eller syster på andra sidan planeten jorden. Är det vår ”syns det inte så finns det inte” inställning som behöver en obehaglig väckning? Organisatörerna bakom klimatkonferensen COP26 tycker det.
När FN:s COP26-konferens äger rum i Glasgow, Skottland, i början av november, vill jag uppmana dig att prova följande sätt att tänka om du frestas att koppla bort den därför att du känner att den styrs av människor som du inte litar på.
Jag stöder målen med COP26 inte därför att jag är ”miljöaktivist” eller för att jag är ”grön”, utan för att jag är ”skapelsetroende” – någon som inte bara tror på, respekterar och firar ”skapelsen”, utan som också, vilket är ännu viktigare, vördar och älskar den ende Gud som ”skapade himlen och jorden” och som tillsammans med sonen och den helige Ande sade: ”Vi ska göra människor till vår avbild…” (1 Mos 1:26). Och kanske, i andan hos den första generationens adventister säga: ”Eftersom vi som troende inte längtar efter denna världen, varför då sluta fred med den på ett ogudaktigt sätt?” [5]
En sista tanke ur Guds perspektiv: Han skulle kunna ställa följande fråga: ”Hur tror du att jag känner inför det du gör mot min värld – och mitt folk? För gissa vad – jag älskar båda och lät mig korsfästas för båda.
Originalversionen av denna artikel är ledarartikeln i Messenger, samfundstidning för Adventistsamfundet i Storbritannien och Irland, 29 oktober 2021.
[1] N T. Wright: ”Jesus is coming – plant a tree”, introduction till The Green Bible, Collins 2008, London.
[2] Seventh-day Adventists Believe, s. 382, lyfter särskilt fram förlusten av religionsfrihet.
[3] Bill Knott, ”Rediscovering reform”, Adventist Review, 30 augusti 2021, https://www.adventistreview.org/2109-5
[4] Robert White: ”A Burning Issue: Christian care for the environment”, Cambridge Papers, 2006.
[5] Som ovan, ”Rediscovering reform”.