Tre personer berättar om sin livsresa under Adventistsamfundets konferens om sexualitet.
Adventistsamfundets generalkonferens höll under vecka en konferens med namnet ”Till Guds avbild: Skriften. Sexualiteten. Samhället” i Kapstadens International Convention Centre. Under tisdagskvällen hölls en samtalspanel med tre adventister som har levt som homosexuella och som berättade om sina liv och om sin resa bort från ett homosexuellt liv.
”Vi är här i kväll för att lyssna på vittnesmål” sa samtalsledaren Bill Knott, redaktör för Adventist Review. ”Vi är här för att lyssna till troende som berättar om hur Gud har återupprättat dem.”
Knott uppmanade paneldeltagarna att dela med sig av sina erfarenheter under olika delar av livet.
Woolsey sa att han växte upp i ett ”bra adventisthem”, men blev utsatt för ett övergrepp som barn av en vän till familjen. Från den stunden fann han att han allt mer fokuserade på samkönade relationer. När han sedan började på ett adventistuniversitet började han dejta och gifte sig till slut, han tänkte att äktenskapet var en lösning på hans trassliga identitet och relationer. Hans unga hustru upptäckte snart att han hade fortgående relationer med män, och äktenskapet upplöstes snart.
Efter mer än 15 år i flera homosexuella relationer återvända Woolsey till sin barndoms tro och en relation med Kristus genom att läsa Bibeln och böcker av Ellen White, en av Sjundedags Adventistsamfundets grundare. ”Jag började läsa Vägen till Kristus med en cigarett i handen och en martini bredvid mig”, konstaterade han ironiskt. ”När jag kom till kapitel 5 hade jag släckt cigaretten.”
Woolsey lät döpa sig igen och snart började han berätta sin historia om återupprättelse för församlingsgrupper runt om i USA. Han har nu varit gift i 21 år, är far till fem barn och ordinerad pastor i Adventistsamfundets konferens i Arkansas-Louisiana.
Wayne Blakely upplever att moderns avvisande under hans barndom – hon hade önskat sig en dotter – snart drev honom att söka manliga relationer. Han placerades i flera adoptivsituationer, uppfostrades bland flera olika släktingar som la märke till hans utmanande beteenden och skickade honom till psykologer och pastorer för rådgivning.
När han vid 18 års ålder blev inbjuden av collegevän att följa med till en gaygrupp, sa Blakely att han fann en acceptans han inte tidigare hade känt. ”Det var då jag gav upp Gud”, sa han.
Mer än 30 år av flera sexuella partners och drogmissbruk följde. Han såg 40 av sina homosexuella vänner dö under de första åren av aidsepidemin. En serie gudomliga ingripanden förde honom tillbaka till tro, sa Blakely, inklusive vänner som inte hade gett upp om honom utan fortsatt att be.
I sin ungdom hade Blakely bett: ”Gud, gör mig hetro.” I efterhand inser han nu att en förändrad läggning inte var målet: att lära känna Kristus som sin Frälsare var det verkliga målet.
Santos tror att hennes resa till ett liv som lesbisk var rotad i en smärtsam och dysfunktionell familjesituation. Som offer för ett sexuellt övergrepp i barndomen var det ”Ingen som berättade för mig att övergreppet inte var mitt fel”, sa hon.
Santos familj gick med i Adventistsamfundet när hon var i övre tonåren, men hon kämpade med sin dragning till det egna könet genom hela högskoletiden och hade i hemlighet ett lesbiskt förhållande. Hon flyttade till San Francisco och blev politisk aktivist för hbt-rättigheter. Enligt hennes advokat blev hon den första att bli godkänd för att adoptera sin partners barn enligt en ny lag i den amerikanska delstaten Kalifornien.
Den dramatiska besvikelsen bland hbt-aktivisterna efter att Proposition 8 gick igenom – en lag som hindrar fler samkönade äktenskap i Kalifornien – blev en personlig kris för Verna Santos. Hennes intresse för adventismen återuppväcktes och åtföljdes av en rad djupt personliga andliga upplevelser som visade för Verna Santos betydelsen av Kristus tjänst i det himmelska templet. När hon insåg att Jesus var hennes förespråkare, började hon att omvärdera det liv hon hade levt.
Nattvardsgudstjänsten en sabbatsmorgon blev vändpunkten för Santos, som minns hur förundrad hon kände sig när pastorns fru tvättade fötterna på en stolt lesbisk aktivist.
Samtalsledaren Knott ställde frågan om paneldeltagarnas berättelser kan ses som typiska: ”Under de senaste veckorna har ett antal röster höjts som ifrågasatt uppriktigheten i denna konferens, eftersom arrangörerna valt att i första hand höra berättelserna från dem som inte längre lever ut sin homosexualitet. Hur reagerar ni på dessa kommentarer?”
Woolsey svarade: ”Vi har alla varit där. Vi har varit där de är. Vi har framfört samma argument under hela livet. Vi har lämnat det bakom oss. Vi har lärt oss att sätta Gud först, inte jaget.”
Santos sa att hon berättade för sina lesbiska vänner om sin omvändelse och sa: ”Jag har haft en upplevelse med Jesus Kristus och jag är inte längre lesbisk. Men jag är inte bättre än er.” Hon minns att en av hennes vänners partner sa: ”Jag är glad för din skull. Jag kan se det över hela ditt ansikte. Du har hittat ditt livs kärlek.”
Santos påminde delegaterna: ”Vi är inte bättre än dem.” Hon sa att hon är vän till många som har uttryckt sin oro över konferensen. ”Gud handlar om att ha en relation. Han sökte upp mig ... Jag tror att även mina vänner kommer att knacka på vår dörr snart.”
Skriftliga frågor från delegaterna avslutade det 90-minuter långa samtalet. Frågorna handlade om paneldeltagarna fortfarande betraktar sig som homosexuella, hur kyrkan bör möta dem som har dragning till det egna och individer som fortfarande lever som homosexuella, och om vad de gör nu genom sina organisationer och tjänster. Ständigt avbrutna av applåder fortsatte de tre att beskriva Kristus förvandlande kraft som orsak till att de i dag lever nya liv.
”Vi har sett och hört mod här i kväll”, avslutade Knott. Under applåderna tillade han ”Låt oss uttrycka vår uppskattning till dem som har delat sina vittnesbörd om räddning med oss.”