Över djupen hän mot höjden

"Över djupen hän mot höjden"

Så var klassens motto när ”fyrorna” höll avslutningshögtid i kapellet, det som i dag är Ekebyholmsskolans bibliotek. Den som höll mottotalet var den sist ankomne till klassen.

Så här börjar Per-Ove Ohlson, då 18 år, från Bohus, sitt tal: ”Det finns inte något lugn eller ro i världen. Man jäktar och brådskar, man jagar efter ett mål, man vet inte var det ligger eller var det är.

Utöver jorden rund utspelas de mest skräckfyllda scener och framför våra ögon upprullas en ohygglig världstragedi, i vilken den mest skakande bilden är den otaliga skaran av oskyldigt lidande barn.”

Nej, det är inte en dagsbild från år 2023, utan från juni 1948. Det är då knappt tre år efter atombomberna fällts över Nagasaki och Hiroschima, det är det året staten Israel blir en verklighet med omedelbart krig som följd, det är det året Europa delas i öst och väst av det som blir kallat Järnridån.

Per-Oves mottotal var en allvarlig uppmaning till att ta Jesus Kristus som lots på vår pilgrimsfärd. För den högtidliga stunden hade han också författat en melodram som framfördes: ”Du skall ej uppgivas, icke tröttas, du skall ej känna dig svag och arm, ty den som lovat din starkhet vara, han dig ock för över klippsprång branta hän mot en höjd över mörka djup.

Per Ove skulle återkomma till Ekebyholm i slutet av 1950-talet. Då som lärare i svenska och tyska. Han var en av de kunniga lärare som var med till att ge det nya gymnasiet stadga, kvalitet och djup. Detta i sig var förutsättningen för statens godkännande redan efter ett par år. Hans svensklektioner var lysande, inte en minut var oplanerad och gradvis förde han oss allt längre in i en livsviktig kunskap: att läsa och förstå texter, också bakom orden. Vi hade en enorm respekt för honom trots att han inte var med än dryga tio år äldre än oss elever. Samtidigt gav han oss också respekt tillbaka: Vid det nervösa ögonblicket då uppsatserna i svenska skulle återlämnas, tog han oss ut en och en i korridoren, och gick igenom vad som var bra och vad som kunde bli bättre. Det var barmhärtigt. För mig personligen blev detta betydelsefullt. Här träffade jag för första gången någon som uttryckte att jag kunde skriva. Vid salskrivningarna satte han ihop ämnen som skulle passa var och en i klassen. En gång hade jag valt ett annat ämne än han beräknat och då kom frågan: Varför skrev du inte det?

När nu Per-Ove Ohlson somnat in, 93 år gammal, så väcker det många minnen av en högrest människa. Per-Ove blev min lärare; men en som efter Ekebyholmsåren fortsatte som vän tillsammans med sin underbara hustru Gull – även hon lärare i svenska och engelska på Ekebyholm dessa första år av 1960-talet. Och inte att förglömma de tre barnen: Anita, Arne och Agneta. Familjen flyttade 1963 till Sandared nära Hultafors. Per-Ove med högsta betyg i lärarskicklighet blev lektor på Bäckängskolans gymnasium i Borås. Där fanns inte något av det ifrågasättande som en lärare i litteratur kunde uppleva på en adventistskola – vad var lämpligt att läsa och vad kunde man inte läsa? Extrema åsikter är alltid nedbrytande i vilket sammanhang de än förekommer. Själv hade jag inga sådana förbehåll, jag älskade att läsa det mesta – det var ju genom litteratur man lärde känna människor man annars aldrig skulle kunna förstå. Och Per-Ove guidade oss in i den goda litteraturen, den av evighetsvärde, och hur vi som kristna skulle förhålla oss till de existentiella och etiska frågor vi måtte möta under livets gång.

I Borås blev Per-Ove bland mycket annat en känd kulturpersonlighet, och fanns i många sammanhang i staden och även som regionalpolitiker för Folkpartiet. I Hultafors församling var han inte ensam om det. Jag har funderat över hur viktigt det är att låta sin kristna tro finnas i sammanhang av betydelse i samhället. Det var också under mina år som pastor i Hultafors församling på 1990-talet, som Gull och Per-Ove kom att utgöra ett så starkt stöd. De var mina kloka och goda mentorer. De hade med sin gästfrihet och sitt intresse för otaliga gamla ekebyholmselever, bevarat kontakten genom åren med många av oss. Besöken i Villa Via förblev stjärnstunder med mycken klokskap och många skratt. Det är i dag sällsynt att människor upptagna av sitt yrkesliv och många engagemang i samhället, bevarar vänskap genom åren och avstånden. Men så var det för Per-Ove. I Ekebyholmsallén bodde Lili-Ann och Rune Ohlson i många år. Rune var trädgårdsmästaresonen som blev Per-Oves bästa vän det där Ekebyholmsåret 1948 när den intellektuelle nykomlingen skrev Över djupen hän mot höjden till avgångsprogrammet. Den vänskapen höll genom alla år till ömsesidig glädje för de två paren. Sista besöket på Ekebyholm blev till Runes begravning för elva år sedan. Och även denna sommar blommade Per-Oves brandröda pelargonier på balkongen. Han drev upp dem varje år. Även han hade lärt sig mycket av sin vän Rune, trädgårdsmästaren. Små plantor behöver rätt näring för att blomma.

Stor tacksamhet för all näring till våra liv som vi fick den gången under alla de lysande svensklektionerna, alla de goda samtalen, alla de glada mötena senare i livet. Må Jesus Kristus själv ge tröst till Per-Oves ovärderliga och trofasta hustru Gull i tomheten efter 67 års gemenskap.

Yvonne Johansson Öster, forna elev, vän och samfundshistoriker.

Begravning sker i Bollebygds kyrka den 24 november kl.14.00 (anmälan till Lenbergs.se).