Ett liv i Herrens tjänst

Britta Karlsson skulle fylla 100 år den 20 februari nästa år, men fick somna in i tron på sin Herre och Frälsare sabbaten den 7 oktober. Här följer ett minnesord:

Ett liv i Herrens tjänst – så blev titeln på den minnesbok Britta skrev i åttioårsåldern om sina erfarenheter som bibelarbetare och pastorshustru. Det var det hon varit i stort sett hela sitt vuxna liv.

Britta föddes som den andra av Kvarnströmfamiljens fyra döttrar. Det var ett välbärgat, borgerligt hem där fadern var en av Borås stora byggmästare.

Familjen var trogna medlemmar i Caroli församling, den lutherska statskyrkan. Redan som barn lekte Britta söndagsskola där hon undervisade! Efter konfirmationen upplevde hon en längtan efter att lära känna Bibeln bättre. Ett par år senare hade hon ett gudsmöte under kyrkans sommarläger på Vargön som fick henne att tänka.

En bekant till hennes mor Jenny visade vid en middag ett intressant programblad om ett föredrag i staden. ”Den värld som var, den som är och den som skall komma”. Hela familjen gick dit. Europa var i krig. Det var 1940.

Pastor Erik Erenius mötesserie ledde till att modern tog beslut att bli adventist, ett oerhört stort steg att ta. Efterhand blev också Britta och nästa syster, Ulla övertygade. 18 och 15 år gamla var de inte myndiga, de visste att fadern inte ville ge sitt tillstånd. Så på dopdagen gick flickorna tidigt och i största hemlighet till Ramnaparken i väntan på tåget till Hultafors. Om än fadern försökt få kyrkans präster att övertyga döttrarna om den nya villfarelsen, stod de fast vid den övertygelse de funnit. Deras far kom så småningom att acceptera det – han var mån om dem.

Ganska snart upptog Britta en förtroendepost i församlingen: som sekreterare i sabbatsskolan. Där listade hon inte bara vem som gjorde vad, men lade också egna kommentarer till referatet av dagens bibelstudier. Britta ville alltid vara påläst och noggrann.

Britta utbildade sig till sekreterare, arbetade på Borgmästarkontoret, men Ekebyholms missionsskola drog. Hon ville mera, hon ville vara duglig i att vittna om adventbudskapet, som hon hela livet var fast övertygad om var sanningen, den och inget annat. Ett par somrar tillbringade Britta, som så många andra elever, med att kolportera i Norrland. Otaliga är de omöjliga situationer hon stod inför t.ex. att ta sig hem med en punkterad cykel många kilometer. Men Britta hade ett stående och efterhand välprövat recept: Bön. Hon trodde bergfast på att Gud hör bön och att han faktiskt begrep vad det var hon både behövde och ville! Stort som smått. Hennes innerliga dagliga böner för så många olika människor är nog det som främst karakteriserar hennes liv med Gud.

Brittas avgångsklass från missionsseminariet 1947 hade sju kvinnliga blivande bibelarbetare. På fotot från examen sitter de där i gräset i sina svarta klänningar, redo för tjänst.

I dag hade de varit pastorer, flera kom i verkligheten att arbeta i sådan tjänst, däribland Britta. Nu blev det så att under åren på Ekebyholm mötte Britta Sven Karlsson (1920-2005) från Arbogatrakten. Han var lantbrukarson, som sådan praktisk, arbetsam och pragmatisk, med en energi och lojalitet till sitt pastorskall som höll livet ut.

Deras team-work varade i 55 år till Svens död 2005. Det betydde bl.a. för Britta planering av offentliga möten, leda församlingskörer, barnsabbatsskola, Dorkas (välfärdsarbete), närradioarbete och inte minst besök hos medlemmar. Britta var administratören och generalsekreteraren. Hon höll i mötesplanering, renskrev Svens predikningar från de stolpar han använde så att intresserade besökare till mötena kunde få en predikan hemskickad. När Sven var borta på någon kurs eller pastorsmöte så skred Britta in och predikade. Det överordnade i deras gemensamma liv var Guds verk. Det var så högt prioriterad hos Britta att hon aldrig släppte det för något annat. På ett sätt kan man säga att hon hade den nutida yrkeskvinnans svåra val: barnen, familjen eller jobbet. Men för Britta fanns ingen tvekan: Gud först. Det betydde inte alltid att det var lätt: vad gör man när man har kvällsmöten och barnen är för små för att följa med?

Många platser blev Sven och Brittas hem som pastorspar. Den plats de absolut tvekade inför var när kallet kom till Finland 1961. Men Finlandssvenska konferensen och dess medlemmar med Helga Lindroos som bibelarbetare blev för Britta den bästa tiden i det kringflackande livet som pastorsfamilj. I somras vid 99 års ålder och svag syn stavade Britta sig igenom Ben Greggas Minnesteckningar, historien om just de finlandssvenska församlingarna – det var ju såå intressant! Alla 268 sidorna.

Kanske är det mest imponerande ändå Brittas stora sociala behov – hon ville inte vara ensam, hon ville vittna. När hon blivit änka fortsatte hon med de kontakter hon och Sven fått genom sin vittomfattande närradioverksamhet: andakter på kassetter. Hon skrev och ringde. Även kontakter som låg långt tillbaka i tiden fick inte känna sig glömda. Britta hade en genuin omsorg för dessa ”förlorade” får. Att gå i kyrkan var hennes liv, att andra också måste gå i kyrkan varje sabbat var hennes mål med allt sitt vittnande och alla hennes många böner, all hennes gästfrihet. Gästfrihet hade hon med sig från sitt barndomshem och det praktiserades genom hela livet. Ibland betydde det att klä en okänd tiggare och bjuda honom på middag: Dukat bord, fint porslin och levande ljus. Alla var ju skapade i Guds avbild. Ibland var det kanske så, menade Britta att det var Jesus som själv kom på besök i hennes hem.

En gång får hon veta. Då kan hon sätta sig till bords vid den stora festen – Lammets bröllopsmåltid. Kan det vara så att hon nyfiket frågar sin bordsgranne: Har du läst min bok? Den var hennes stolthet på äldre dar. Och ännu hellre – är du här för att du mött Jesus genom mig. Hon vill nog veta. Hon, Britta som alltid gått bedjande fram.

Yvonne Johansson Öster, vän och samfundshistoriker

Begravningsgudstjänst i Örebro Adventkyrka sker den 26 oktober, kl 14.00. Familjen ser gärna att eventuella minnesgåvor går till ADRA Sveriges verksamhet i samarbetsländer och katastrofer.