En trons hjältinna har lagt ner pilgrimsstaven

”Jag sökte mig till Herren och han befriade mig från all min fruktan... Den rättfärdige drabbas av mycket ont, men Herren räddar honom från allt.” Orden från psaltarpsalmen 34 läste Annes son Miguel på hennes begäran, en av de allra sista dagarna hon levde

Vad är då en människas liv? Är det alla hennes dagar? Alla hennes prestationer?

I nutida perspektiv blev Annes liv inte så långt. Pensionen som skulle inträda i slutet av november detta år hann hon aldrig fram till. I tre år har hon kämpat med en obotlig cancer. I tre månader har hon legat på rum 17 våning 5 på den palliativa avdelningen i Roslagens sjukhus. Ingen har någonsin haft en sådan strid ström av inrikes och utrikes besökare, allt från elever, deras föräldrar, familj, gamla vänner, nya vänner, församlingsmedlemmar. Hur var det möjligt?

Anne hade flyttat runt mellan fem länder: Finland, Sverige, Frankrike, Schweiz, Portugal. Hon talade alla språken plus engelska obehindrat. Examen från Geneves universitet i engelska och franska, från Lissabons dito en master i Education. Lärare, rektor, pastorsfru, internatföreståndare. Jo, meriter fanns till ett gediget CV.

För Anne gällde dock ett helt annat synsätt: trons ögon. Tänk om jag kunnat intervjua den 6-åriga Anne där i Lohja i Finland och hade kunnat fråga henne om varför hon då hade läst hela Bibeln? Eller varför hon blev så skrämd när grannens hus brann ner och hon frågade sin mamma vad som hände efter döden. Familjen var nominella lutheraner och mammans svar var: ”antingen ett brinnande helvete eller sitta på ett moln och spela harpa.” Tanken att sitta på ett moln i evighet skrämde henne till kallsvettiga mardrömmar! Hon som älskade vatten och att simma! (Hon blev senare medlem i Finlands juniorlandslag för roddare!)

Räddningen blev den äldre söndagskollärarinnan som försäkrade Anne om Guds kärlek. En dag kom en kolportör till dörren och Annes mamma köpte Maxwells tio band Levande berättelser. Det blev den läshungriga Annes käraste böcker som hon läste många gånger, fascinerad inte minst av bilderna. I böckerna låg en inbjudan till Bibelbrevsskolan som Anne och hennes mamma beställde. De studerade bägge kursen ingående. När den avslutades tog de emot inbjudan till ett två veckor långt bibelläger. I augusti 1972 döptes de bägge i Helsingfors. Anne var då 13 år.

Det är milt att säga att Annes pappa inte blev glad, han blev mycket upprörd. En sekt!

Det betydde också att när Anne gått ur grundskolan fick hon under inga omständigheter komma till Toivonlinna, den finska adventistskolan. Hon längtade så efter gemenskap med andra unga adventister. I stället blev det arbete i Sverige, Hultafors, Nyhyttan, kolportage. Men skolåret 1975-1976 kunde hon gå på Ekebyholm. Hon har beskrivit detta som helt avgörande för hennes andliga liv. Fadern gav med sig och resten av gymnasiet fick hon lov att gå på Toivonlinna. Hon tog studenten med Laude, dvs högsta betyg i alla ämnen, en sällsynthet.

Som ung adventist låg världen öppen för alla i efterkrigstidens Europa, där så många ville ut och vidare. För Annes del blev det Collonges, Adventistsamfundets högskola i Frankrike. Collonges betydde att hon där mötte den blivande pastorn Nunes från Portugal. Som lärare, pastorsfru och mamma till sonen Miguel, kom Anne att spela en stor roll bland ungdomar i församlingen i Lissabon. Några av dem har också besökt henne här under hennes sista dagar. Hon deltog med stor energi och stark övertygelse i olika evangelisationsprojekt. Som rektor för en krisdrabbad gammal portugisisk adventistskola kunde hon genom sin tro på bön och arbete vända trenden. Men livet kan vända till annat än jordisk framgång, och livet blev efterhand så svårt. Familjen splittrades, Miguel var redan gift och arbetade på Hawaii som flyg- och rymdingenjör, Anne blev ensam. Därför sa hon 2011 ja till Toivonlinnas förfrågan om hon kunde komma som rektor – som även den var krisdrabbad. Sen blev det Ekebyholm 2015 som internatföreståndare.

Att efterträda Gunnar Karlsson, "kungen av Slottet" kallad, var inte det lättaste. Här var Anne ju ganska okänd, men det skulle förändras. Hela Annes väsen genomsyrades av hennes tro på Jesus som följeslagare, vän och ständigt närvarande i hennes liv. Samtidigt behärskade hon både klarsyn och erfarenhet och lät sig inte vilseledas att betrakta omgivning och människor med ytlighet. Det fanns en anda av en så stark tillit att den utan ord gav elever en förtröstan att här fanns någon som förstod dem, men utan att dalta. Och så hade hon humor, t.o.m. mycket. Från hennes sjuksäng minns jag mest skratten vi hade, för vi som kom dit blev upplivade av att här låg Anne i dödens väntrum, men döden fanns inte närvarande där. Istället var det hoppet och kärleken till den Gud hon känt hela livet som härskade i rum 17.

Psalm 34 slutar: ”Herren räddar sina tjänares liv, de som flyr till honom är fria från skuld.”  Han Jesus, har räddat henne, Anne Katerine Jernström, till det eviga livet. Det finns ett nytt rike  som väntar för drottningen av Ekebyholms slott. Må vi mötas där inför Guds tron.

Yvonne Johansson Öster vän och samfundshistoriker

En minnesgudstjänst kommer att hållas i Ekebyholmsskolans Aula söndagen den 19 november, kl 14.00. Minnesgudstjänsten kommer att streamas för de många vänner och släkt som finns på olika platser i världen. Önskan om deltagande i den enklare måltid som serveras efteråt ska meddelas Tuula Lillbäck, tuula.lillback@hotmail.com. Antalet platser är begränsat. Istället för blommor kan minnesgåva ges till ADRA Sveriges arbete i världen.