Ekologin – Den styvmoderligt behandlade Askungen bland adventister?

Om vi vill ge rimliga och adekvata svar på de frågor som människor ställer måste vi först lyssna på deras frågor. Det är de som bestämmer vad människorna runt omkring oss är intresserade av, inte vi! Så om vi inte lyssnar noga riskerar vi att svara på frågor som ingen ställer, samtidigt som vi ignorerar det som verkligen bekymrar och mobiliserar människor.

Under de senaste fyrtio åren har det skett en betydande förändring i synen på miljöfrågorna, som på senare tid har hamnat högst upp på många vetenskapliga och politiska dagordningar. Världen ställer inte bara allmänna frågor om framtiden, utan även specifika frågor om miljön och vår planets framtid.

Hur ska vi som kristna, och särskilt som sjundedagsadventister, hantera dessa frågor? Bör vi uppmärksamma dem, eller är de bara en distraktion från vårt viktiga uppdrag att förkunna evangeliet för alla människor (Matt. 28:18–20)?

Är det vårt ansvar?

Som adventister tror vi att Jesus ankomst är nära. Av den anledningen har många trott att vi inte behöver ta itu med miljöproblem. Dessutom har en del till och med trott att ju mer denna blå planet förstörs, desto tidigare skulle Jesus komma. De trodde att en sådan förstörelse skulle ”tvinga” Jesus att komma tillbaka tidigare för att rädda sina barn från en ekologisk katastrof.

Ett sådant resonemang är mycket oansvarigt av flera skäl:

För det första är vi kallade att vara trogna förvaltare av Guds skapelse (1 Mos 1:26, 28; Upp 11:18). För det andra ger dessa frågor oss ett tillfälle att praktiskt och i större utsträckning visa vår helhetssyn på livet. Adventisternas helhetssyn betonar det ömsesidiga beroendet mellan kropp och själ – vilket i ett större perspektiv sträcker sig till relationerna mellan män och kvinnor, liksom mellan människor och djur. Därför kan vi inte ha denna helhetssyn samtidigt som vi diskriminerar kvinnor eller är likgiltiga inför den meningslösa plundringen av miljön eller utrotningen av vissa djurarter. För det tredje, och slutligen, påminner miljöfrågorna oss om att tron inte kan förbli teoretisk; vår tro på Gud svarar på de praktiska problemen i livet runt omkring oss.

En kort inblick i historien

1. Den ovilja att se på de aktuella globala utmaningarna i vår värld som finns i vårt trossamfund beror i stor utsträckning på ett slags olöst arv från millerismen. Milleriterna förväntade sig att Jesus återkomst skulle ske mellan 1843 och 1844. Om Jesus skulle komma inom mindre än ett år måste man nödvändigtvis ha sett det som ett trosförräderi att bygga tegelhus, plantera fruktträd eller ta hand om sina tänder. Att inte hämta hem skörden från sina åkrar, att lämna världsliga arbeten, att sälja alla sina tillgångar och lägga alla sina besparingar och all energi på att förbereda sig själva och andra för Jesus andra ankomst sågs av dessa människor, år 1844, som en uppvisning av en levande tro. Detta var en naturlig följd av deras förståelse av profetiorna. Att vara intresserad av att investera i en pensionsförsäkring skulle uppfattas som hädelse.

”Tron kan inte förbli teoretisk; vår tro på Gud svarar på livets praktiska problem”.

Efter den stora besvikelsen 1844 började människor dock långsamt inse att det skulle bli nödvändigt att inta en annan inställning till livet. Det gick upp för en del att deras tro på Jesus snara ankomst måste uttryckas på andra sätt. Under de följande decennierna levde adventisterna pragmatiskt som om Jesus återkomst skulle ske inom högst tio år (även om man aldrig sa det högt). Denna inställning påverkade vår planering, vårt byggande av byggnader osv. Den innebar att ingen tänkte igenom möjligheten att Jesus återkomst kanske inte skulle ske på några decennier. Därför måste samhällets (och därmed kyrkans) styrning struktureras och hanteras på ett annat sätt. Och långsamt gick det upp för oss att ett sådant långsiktigt tänkande och planerande inte innebär ett förnekande av tron.

Å andra sidan bör det betonas att närhelst kyrkan i historien har tappat bort Jesus återkomst ur sikte har det påverkat hennes andliga tillstånd negativt (Matt. 24:45–51). Det är inte lätt att balansera de två synsätten. Genom historien har den kristna kyrkan ofta hamnat i den ena eller andra extremen och betonat den ena sidan på bekostnad av den andra.

2. Även om vi är troende har vårt normala sätt att tänka i förhållande till världen i hög grad påverkats av upplysningsfilosofin, som säger att naturen först och främst är här för att tjäna människan och utnyttjas av henne. Men Bibeln säger: ”Jorden tillhör HERREN och allt som finns där” (Ps 24:1). Gud har inte avsagt sig sin äganderätt. Enligt den bibliska modellen är människan endast förvaltare, inte ägare. ”För alla skogens djur är mina, likaså boskapen på de tusentals bergen. Jag känner varje fågel i bergen och allt levande på marken är mitt” (Ps 50:10, 11).

3. Dessutom har vårt förhållande till ekologin påverkats av soteriologin (frälsningsläran) som den uppfattas av den protestantiska reformationen. Enligt reformatorerna kom Jesus till världen i första hand för att dö för människors synder. Kärnan i evangeliet var att han dog för att förlåta våra synder (så att vi kan komma till himlen när vi dör). Därför ägnar vi oss åt evangelisation, eftersom det handlar om att rädda människor från deras synder. För många av oss skulle det dock verka konstigt att engagera sig i ekologisk aktivism, eftersom de ”bara” handlar om att rädda blåvalar eller gorillor. Men Bibeln visar att Jesus gav sitt liv för kosmos (jfr Joh 3:16; Ef 1:10; 3:10; Kol 1:20). När Jesus dog på korset dog han inte bara för att rädda mänskligheten, utan hans död var en del av en stor kosmisk kamp som började långt innan vår generation dök upp på scenen, till och med innan de första människorna skapades.

På korset uppnådde Jesus seger över Satan och hans makter. Denna seger innebär att Guds skapelse räddas från Satans och ondskans makt. Kristus kom för att omintetgöra djävulens verk (1 Joh 3:8). Att ta emot Jesus Kristus, hans död och hans uppståndelse innebär bibliskt sett att vi gör allt som står i vår makt för att rädda människor och förbättra den miljö vi lever i.

”Var och en av oss förorenar planeten och lämnar ett individuellt koldioxidavtryck”.

Naturligtvis sker den fullständiga återupprättelsen av skapelsen först när Gud skapar nya himlar och en ny jord (Upp. 21). Men vid sin andra ankomst kommer Jesus att förgöra dem som förstör jorden (Upp 11:18). Var och en av oss förorenar planeten och lämnar ett individuellt koldioxidavtryck, så var och en av oss individuellt bör fundera på hur vi kan och bör engagera oss för att rädda miljön. Nya testamentets undervisning om andliga gåvor leder oss till att fråga oss hur vi kan tjäna individuellt och kollektivt för att hjälpa andra genom att stärka och utveckla dem. På samma sätt bör vårt förhållande till Guds skapelse få oss att fråga oss vad vi kan göra för att bevara och förbättra planetens miljö, både individuellt och kollektivt som kyrka.

Vi måste inse att den värld vi lever i förändras otroligt snabbt. För sjuttio år sedan var det ingen som talade om ekologi, varken i världen eller i kyrkan. Människor trodde att vår planets naturresurser var outtömliga. Det är bara den moderna tiden och tekniken som har lett till att förbrukningen av icke-förnybara naturresurser har gått så otroligt snabbt att det har visat sig nödvändigt med nya tillvägagångssätt.

Adventism och ekologi

Som adventister har vi varit ganska framgångsrika när det gäller att betona att de fysiska, mentala och andliga aspekterna av en människas liv hänger samman. Därför handlar det evangelium som vi förkunnar inte bara om att rädda ”själen” utan också om att återställa de fysiska, andliga och mentala aspekterna av varje människa. En hälsosam livsstil, där alla tre komponenterna är harmoniskt balanserade, är en del av det bibliska adventbudskapet. Tiden har kommit att inkludera ytterligare en aspekt i denna triangel – förhållandet till den miljö vi lever i.

Vi anser att det är vår kristna plikt att informera människor om fördelarna med en hälsosam livsstil och konsekvenserna av olika skadliga livsmedel och läkemedelssubstanser för deras allmänna hälsa. På samma sätt bör vi betrakta det som en del av vårt uppdrag att informera människor om de skadliga miljöeffekterna av avfall som inte bryts ned på ett naturligt sätt och om livsstilar som leder till försämring av miljön och utarmning av andra människor (oavsett om de befinner sig i närheten eller på andra sidan av planeten).

När det gäller utbildning och skolgång gör vi det till en prioritet. När det gäller att ta hand om vår hälsa – återigen, vi gör det till en prioritet. Vi har byggt upp det största protestantiska hälsovårdssystemet i världen, även om vi tror på att Jesus återkomst är nära förestående. Av detta följer att det är nödvändigt att engagera sig för att rädda miljön.

Om vi tänker igenom vår skapelseteologi, om vi är mottagliga för alla delar av Guds skapelse, kommer det att ge oss en större känslighet och en bättre förståelse för Guds skapelse och respekt för dem som befinner sig i samhällets och kyrkans utkant (Matt 10:29-31).

Vi kan ibland uppfatta sabbaten alltför snävt, som att det bara handlar om firandet av den sjunde dagen då vi inte arbetar. Men då uppskattar vi inte hela texten i det fjärde budet, som även omfattar andra människor och djur. Om vi tar till oss det bredare budskapet om sabbatsåret och jubelåret (se 3 Mos 25) kommer vi att upptäcka att Gud också är angelägen om att återställa landet, till och med naturen.

Användningen av klorfluorkarboner i kylskåp och luftkonditionering samt fosfatrengöringsmedel i hushållen har redan åtgärdats av EU. Jag hoppas att den dag kommer då våra församlingsmedlemmar, om de tömmer bilen på olja eller ”bara” tvättar den på en otillåten plats, får minst sex månaders församlingsdisciplin (Upp 11:18; 14:7, 12).

Varför? Därför att om vi tror att Gud är skaparen av himmel och jord, hav och vattenkällor, och om någon förorenar grundvattenkällor och därmed ”förstör jorden”, så bör de definitivt bli föremål för disciplin. Detta bör bedömas minst lika allvarligt som att hantera sina egna affärsintressen och tjäna pengar på sabbatsdagen. Det är ett brott mot samma fjärde budord.

Kanske borde vi fråga människor inför dopet om de har slutat använda PET-flaskor eller om de sorterar hushållsavfallet och inte slänger gammalt papper, glas och plast tillsammans med annat avfall i en och samma sopcontainer. Numera måste vi göra detta eftersom regering och riksdag har lagstadgat det, men tyvärr känner vi kanske inte att det är på grund av vårt kristna samvete och vår kristna övertygelse.

På grund av vår tro på Jesus ankomst (vårt namn adventist betyder ju ankomst) vet vi att våra ansträngningar, insatser och handlingar i slutändan inte kommer att rädda vår planet. Detta bör skydda oss från ensidig extremism, osund fanatism eller naturdyrkan. Den perfekta och slutgiltiga lösningen är endast Jesus återkomst, upprättandet av Guds rike. Den ekologiska rörelsen behöver inte ledas av olika extremistiska individer och initiativ. Balanserade och pånyttfödda anhängare till Jesus Kristus som bryr sig om den miljö de lever i kan och måste göra mer, mycket mer, än vad vi gör i dag (Rom 8:19–21).

Aldrig i världshistorien har situationen varit så dålig som den är i dag ekologiskt och kanske även moraliskt och socialt. Men aldrig i världshistorien har det funnits så många riktiga Guds barn som är villiga att låta sig påverkas av den heliga Anden (även utan att veta om det) och förändra sitt sätt att leva i denna värld.

Bibeln påminner oss om att i slutet av skapelseveckan förklarade Skaparen att allt han hade skapat var ”mycket gott” (1 Mos 1:31).

Gud har kallat oss att vara förvaltare av jorden och hela skapelsen. Alla som lever i denna värld är värdefulla i Guds ögon. Om vi tar det budskap som Gud har anförtrott oss på allvar kommer vi inte bara att vara trogna förvaltare av Guds skapelse, utan också beskyddare av miljön. Vår inställning till miljön och ekologin återspeglar djupet (eller ytligheten) i vår andlighet.

Daniel Duda är ledare för den transeuropeiska regionen i Adventistsamfundet. Originalversionen av denna artikel publicerades den 3 april 2020 i British Advent Messenger (vol 125 / nummer 7).