Det har gått en tid nu sedan massakern i Norge ägde rum. Så gott som varje nation i världen har nästan tappat fattningen inför dådet. Det har fått många att tänka till och tänka efter. På Utøya har adventisterna i Norge haft scoutläger vid några tillfällen. Vid ett av dessa tillfällen var Bengt Lillas talare, en gammal pastor från Sverige, och många lämnade sitt liv till Jesus den gången. Så även bl.a. adventisterna har dådet väckt stor avsky. Willy Aronsen, norrman och ansvarig för evangelisation i Adventistsamfundet i Sverige, berättar här något om sina tankar kring illdåden i Norge och det evangeliska arbetet i Sverige.
Jag saknar ord för det fruktansvärda illdåd som hände i Norge. Känslorna är obarmhärtigt svåra att hantera. Vi kan endast sända våra tankar till alla anhöriga och offren. Det som hände i Norge hade kunnat hända i vilket land som helst. Vi är sårbara och det skrämmer att det räcker med en enda människa som ställer sig över alla värdegrunder och principer, lagstiftning och demokratiska värderingar och avrättar oskyldiga ungdomar. Ondska har ägt rum!
Vad kan komma utav detta? Kyrkorna har fyllts med sörjande människor. Präster och församlingsmedlemmar har funnits på plats och ordnade med övernattning och tröstade ungdomar som hade simmat från Utøya den kvällen i juli. Vart går människor i sorg och förtvivlan? Kyrkorna och begravningar har skapat tillfällen att reflektera över livets sårbarhet och allvar. Humanisterna har varit tysta. Det är först i efterhand som norsk och svensk television har kritiserats för att de gav för stor uppmärksamhet åt kyrkan och religiositeten i sorgebearbetningen. Nu har humanisterna börjat kräva en plats i Oslo där de kan förmedla det de tror sig ha att erbjuda istället. Men det är till hoppet, omsorgen och medmänskligheten som bara den kristna tron och församlingen kan ge som människor söker sig i sorg och kris.
När sådana hemska och oförklarliga saker händer, då växer det fram något djupare. En möjlighet att dela med sig av sin tro skapas. Det goda, djupa samtalet. Så ge inte upp mitt i sorgen och förtvivlan! Det finns inte på ”kartan” att kasta in handduken! Nu, om aldrig förr, är det viktig att vi alla försöker lyfta bibelns och den kristna trons värdegrundsfrågor och det hopp som Jesus har gett oss. Det som fyller vår längtan och den framtid Jesus har lovat.
I dess olika former är detta vårt uppdrag. Som en av Jesus lärjungar, vågar vi stå för det vi tror på vilket är hoppet och att gå tillsammans med Jesus ”hela vägen hem” i det vardagliga livet. Att våga ta vår tro på allvar. I matkön, på fikarasten, på jobbet, i skolan, på bussen eller bland grannar. Ja, överallt där vi möter smärta, oro och människor som längtar efter ditt och mitt vittnesbörd och kärleksfulla närvaro mitt i livet.
Kris och terror bär ondska i sig men den skapar möjligheter och tillfällen för oss som önskar vara en som följer i Jesus fotspår.
Det finns många sätt att göra detta på och här vill jag förmedla några av dessa som används i olika församlingar. Min redovisning här är inte fullständig, utan exempel som är aktuella just nu.
Många andra församlingar använder också mycket av sin tid och förmåga till att nå ut till andra. Må Gud leda evangelisationen och allt som görs för människor i dag som längtar efter något mer i sina liv. Det är många som tar sin tro på allvar. Var frimodiga och tydliga! Vi har ett fantastiskt budskap att dela med till människor i vår tid. Längtan är att leda flera människor till korsets fot.
Ibland kan uppgiften kännas stor, men vi ger inte upp eftersom Jesus ”i sin härlighet och kraft har kallat oss” (2 Pet. 1:3). Vi fortsätter processen och utmaningen – ända till Jesus återkomst.
"Må fridens Gud, som i kraft av ett evigt förbunds blod har fört fårens store herde, vår herre Jesus, upp från de döda, styrka er i allt gott, så att ni kan göra hans vilja. Må han låta det som behagar honom förverkligas i oss genom Jesus Kristus. Hans är härligheten i evigheters evighet, amen" (Heb. 13:20, 21).
Missionären/Willy Aronsen