När de stora kompositörerna Johann Sebastian Bach och Georg Friedrich Händel signerade sina verk la de till följande förkortning: S.D.G. för Soli Deo gloria, ”endast till Guds ära”. Den latinska ordalydelsen är inspirerad av den antika latinska översättningen av 1 Tim. 1:17. I moderna bibelöversättningar blir syftningen en annan: ”den ende Guden – hans är äran och härligheten i evigheters evighet, amen.”

Det som reformatorerna ville lyfta fram med den femte och sista reformationssolen var att all ära endast kan tillfalla Gud. Ingen annan. Inte helgonen. Inte Maria. Inte kyrkan. Inte den kristne själv.

I den romerska katolska tillbedjan finns det olika nivåer av och föremål för tillbedjan. Latria kallas den tillbedjan som endast tillfaller treenigheten, Gud. Latria kommer från det grekiska ordet λατρεία (som betyder gudstjänst) och beskrivs i t.ex. Rom. 12:1: ”frambär... er själva som ett levande och heligt offer som behagar Gud. Det skall vara er andliga gudstjänst”.

Men latria är inte den enda formen av tillbedjan för en katolik. En lägre form av tillbedjan är dulia (från grekiskans δουλεία som betyder slaveri eller tjänst) som riktas till helgonen (med ikoner och reliker) och kallas helgonvördnad. Jungfru Maria har en särställning bland helgonen och därför kallas den vördnad som riktas till Maria för hyperdulia. Katoliker i Sverige vill gärna framhålla att helgonvördnad inte är tillbedjan,[1] men för en utomstående är det svårt att skilja de yttre tecknen på tillbedjan och vördnad åt. I många katolska länder överskuggar helgonvördnaden allt annat. Påvar har genom tiderna försökt reformera och reda ut begreppen. Andra Vatikankonciliet är det senaste i raden av försök till reformation på det här området.

Protestantisk teologi menar att det inte går att göra skillnad på tillbedjan och vördnad på det sätt som katoliker vill hävda. Reformatorn Jean Calvin skrev: ”Skillnaden som görs på vad som kallas dulia och latria hittades på med det enda syftet att ostraffat tillåta att gudomlig vördnad visas änglar och döda människor.”[2]

Stolthet i Herren

Soli Deo gloria är starkt förknippad med de övriga solarna som vi har tittat på i den här artikelserien. När Paulus diskuterar rättfärdighet genom tro med de kristna i Rom, säger han: ”Vad blir då kvar av vår stolthet? Ingenting. Vilken lag säger det, gärningarnas? Nej, trons lag” (Rom. 3:17). Gud valde att rädda människan genom korsets dårskap och svaghet för ”att ingen människa skulle kunna vara stolt inför Gud … Den stolte skall ha sin stolthet i Herren” (1 Kor. 1:29, 31). ”Ty av nåd är ni frälsta genom tron, inte av er själva, Guds gåva är det. Det beror inte på gärningar, ingen skall kunna berömma sig” (Ef. 2:8, 9). Stoltheten och berömmet i det här sammanhanget är en form av tillbedjan, en missriktad tillbedjan.

Eftersom frälsningen endast kommer genom tro på Guds nåd, vilja och gärning, så kan vi inte upphöja, lyfta fram eller ära människor (oss själva eller andra) eller mänskliga institutioner för frälsningen. Som protestanter kan vi egentligen inte ens prisa någon för deras tro, för även den är en gåva från Gud som skapats i den troende genom den heliga Anden (1 Kor. 12:9). Men hur gör vi då när någon faktiskt gör något bra? När församlingen lyckas uppnå något fantastiskt? Är inte sunt beröm något positivt, uppmuntrande?

Visst ska vi uppmuntra och uppmärksamma varandra när något går bra eller kunde gå bättre. Men i vårt självupptagna och individualistiska samhälle får vi ofta anstränga oss att se och erkänna att allt kommer från Gud. ”Allt det goda vi får, varje fullkomlig gåva, kommer från ovan, från himlaljusens fader” (Jak. 1:17). Gud glöms tyvärr ofta bort som källan till alla välsignelser, det är lätt att söka förklaringar i mänskliga förmågor och beslut. Eller turen. När vi vill uppmuntra någon fokuserar vi gärna på hur bra eller duktig någon är, vad personen presterar och står ut med. Och får vi inte uppskattning eller uppmärksamhet, då riktar vi ändå fokus till oss själva genom att gnälla och klaga över att vi inte har tid eller för mycket att göra. Vi knarkar bekräftelse.

Sabbaten en motmodell

Varje grå vardag är just en sådan där dag då vi önskar att någon såg oss och prisade oss för något. Men så kommer den sjunde dagen, sabbatsdagen, då vi ska lägga ner alla ansträngningar, alla försök att duga och räcka till. Vi tvingas inse att allt inte handlar om oss. Bekräftelsen ligger inte i prestationen, utan i relationen med Gud som har skapat oss.

Soli Deo gloria handlar om att endast Gud är värdig tillbedjan. Allt vad vi klarar av kommer ifrån honom som skapat oss till sin avbild. Och när vi inte orkar längre, misslyckas och är tomma, är vi fortfarande skapade till hans avbild. Att leva för att ge honom äran är det enda som kan stilla hungern efter bekräftelse, mening och självkänsla. ”Vi är hans verk, skapade genom Kristus Jesus till att göra de goda gärningar som Gud från början har bestämt oss till” (Ef. 2:10).

Tänk om vi kunde använda sabbaten som en modell för ett liv i tillbedjan? Sabbaten inspirerar oss att ära Gud och erkänna att allt kommer ifrån honom. När vi prisas för våra lyckade projekt, inspirerar sabbaten oss att se på gå- vorna, förmågorna, kraften och hälsan som han ger oss. När vi misslyckas kan vi tacka och lova honom för förlåtelsen, lärdomarna, tålamodet och viljan att komma igen. Tänk om vi i relation till andra också kunde se förbi prestationerna och misslyckandena och istället se människan, Guds avbild? Vi behöver alla påminnas om den.

Soli Deo gloria – ett ”evigt evangelium”

När de tre änglarna i Upp. 14 flyger över himlen har den första ängeln ett ”evigt evangelium” att förkunna, ett glädjebudskap: ”Frukta Gud och ge honom er hyllning, ty stunden för hans dom är inne. Tillbe honom som har skapat himlen och jorden och havet och vattenkällorna” (v. 7). Det pågår är en strid om den tillbedjan som tillhör Gud. Den pågår i det storpolitiska spelet, den på- går i mitt hjärta. Den pågår i myllret av andliga rörelser och världsreligioner, den pågår i småkonflikterna i din egen församling. Soli Deo gloria visar vägen till vilan och glädjen.

Det är i kontrast med katolsk helgonvördnad och mariadyrkan som den femte solprotesten soli Deo gloria ska ses i första hand. Den ska också ses som en protest mot den överdrivna vördnad som också gavs till kyrkans hierarki av präster, biskopar och påvar, även kyrkan själv. Men det är inte bara ett romerskt katolskt fenomen. Soli Deo gloria är en reformationsprincip som sträcker sig djupare och bredare. Den handlar om hela vår livsinställning.

När det gäller oss adventister är det ibland svårt att veta om det uppfattas som stolt skryt eller uppriktig ödmjukhet när vi talar om våra framträdande bibliska läror, vår status som profetisk återstod i tidens slut, vårt framgångsrika utbildningsväsende med tusentals skolor och universitet världen över, vårt omfattande nätverk av hälso- och sjukvårdsinstitutioner, ett hälsobudskap som vinner vetenskaplig respekt för var dag som går, bistånds- och utvecklingsarbete… Du har kanske själv har räknat upp saker som ska imponera på en omgivning som aldrig hört talas om oss. Riktar vi uppmärksamheten till oss själva eller till Gud? Tar vi det för givet att vi har det rätt ställt med soli Deo gloria?

Detta var den femte och sista artikeln i vår serie om reformationens solar, kritiska grundvärderingarna som ännu idag borde hålla oss kristna på tå. Kan du räkna upp dem? Tänker du på hur du kan levandegöra dem i ditt liv? Sola scriptura. Sola gratia. Sola fide. Solus Christus. Soli Deo gloria.

Rainer Refsbäck

FOTNOTER

1. ”Vi katoliker tillber endast Gud” debattinlägg 3 maj 2011; www.dagen. se/debatt/vi-katoliker-tillber-endastgud-1.135135 (åtkomst 2017-05-18)
2. Institutes of the Christian Religion (på latin 1536, engelska 1599); www.reformed.org/books/institutes/books/ book1/bk1ch12.html (åtkomst 2017-05- 18)