När adventrörelsen kom till Sverige (del 3)

Fortsättning av bildtexten: ... Dessförinnan hade man samlats i Skrit-Brittas stuga på sabbaterna. Det berättas om hur folk i bygden som retade sig på adventisterna vid ett tillfälle spikade igen stugans fönster och dörrar med brädor medan församlingen höll möte innanför. Men de lyckades ta sig ut och företaget misslyckades. Så man var angelägen om att bygga ett ”Betel” (Guds hus) som var mer ändamålsenligt och respektingivande. Kapellbyggnaden står kvar ännu idag, men ägs av en privatperson.

Efter mindre än fyra månader hade han redan en grupp på fyrtio sabbatshållare och över tusen regelbundna mötesbesökare, varav många svenskar. Flera av dessa blev hans assistenter och så småningom predikanter med egen verksamhet. Här ska vi följa en av dem – Grythyttesonen Jonas Persson Rosqvist. Han hade vintern 1879-80 hjälpt till i staden Skien, dit Matteson skickat en broder Jaspersen för att kolportera och predika.

J. P. Rosqvist åker till Sverige

I februari 1880 reste John Matteson själv till Skien för att medverka i Jaspersens möten, medan Rosqvist åkte tillbaka till Oslo. När Matteson kom tillbaka till huvudstaden hade den unge Rosqvist uppehållit predikoverksamheten ”med gott resultat”. I april röstade församlingen i Oslo enhälligt för att sända Rosqvist till Sverige för att ”förkunna budskapet i sitt hemland”. Genom bön och handpåläggning blev han avskild och ”Herren kom oss mycket nära vid detta tillfälle”. Nästa dag reste han till Åmotfors. Med sig fick han svenska traktater att sälja till ett värde av drygt 14 dollar1 – minst 350 dollar i dagens värde2, d.v.s. omkring 2500 kronor.3

Olof Jonsson från Åmotfors, Värmland, hade flyttat till Oslo och tillhörde nu adventistförsamlingen där. På hans önskan blev nu hans hemby Rosqvists första anhalt på missionsresan.4 Men 23 dagar och 22 möten senare reste han därifrån ”utan att några fler än de som var där förut hade börjat hålla sabbaten. Många var överbevisade men den ene väntade på den andre, och jag ansåg det nödvändigt att komma till andra ställen”.5

Adventbudskapet till Grythyttan

Den 5 maj anlände Rosqvist till Saxhyttan, en större by i Grythyttans församling. ”Här fanns, när jag kom hit, sju sabbatshållare, som blev mycket glada för att se mig.” Som upphov till sabbatsintresset nämner han en ”broder Saxin, som har utbrett många av våra trospunkter”. Men det var i Grythyttehed (kyrkbyn, som numera heter Grythyttan) Rosqvist började sin mötesserie. Efter 23 möten hade han fortfarande många åhörare med ”ett levande intresse. Alla byns bättre folk (och de är inte få) går på mina möten … Jag talar i ett bönehus som tillhör baptister och lutheraner gemensamt. Några av de senare ville att det skulle stängas för mig, men det gick inte, för de flesta baptister här älskar sanningen. Här finns nu 24 som har beslutat att hålla Guds bud, och bland dem baptisternas föreståndare.”6

I ett annat brev avslöjar Rosqvist flera andra små detaljer från verksamheten i Grythyttan: ”Jag försöker så försiktigt som möjligt avlägsna folkets fördomar, och jag gläder mig mycket för jag märker att folket förstår det predikade ordet. Igår talade jag om vilddjuret med två horn på förmiddagen, och om vilddjurets märke på kvällen. Alla närvarande lyssnade noggrant, och många rördes till tårar. De sade att detta var för dem en allvarets dag. Må Herren få äran för detta ... Bed för mig att Herren må ge mig kraft och tålamod.”7

I ett eget brev ber också Matteson Reviews läsare om förbön för Rosqvist. ”Bed för denne käre broder, att Herren må ge honom styrka till kropp och själ. Han har tendenser till lungsot men Herren har hjälpt honom hittills.”8

John Matteson – kristen adventist

Bland adventisterna i USA fanns på 1880-talet de som ansåg att en del predikanter förkunnade för mycket lag och teoretiska läror, och för lite om Kristus vår Frälsare. Bland dessa kritiker fanns Ellen White, A.T. Jones och E. J. Waggoner, och konflikten slog ut i full blom under årsmötet 1888.9 Vilken slags adventism förde John Matteson in i Nordens länder? Som Yvonne Johansson Öster har visat i sin artikel om honom var Matteson först baptistpredikant.10 När han sedan blev sjundedagsadventist förde han med sig en evangelisk ton in i sin nya tjänst. Och det är väl rimligt att tänka sig att detta fokus på vår Frälsare också fördes över till de assistenter som han förberedde för predikokallet. Också till J.P. Rosqvist och Grythyttans adventistförsamling.

”Jag ber alla om förlåtelse som jag på något sätt kan ha sårat eller bedrövat genom mitt högmod, min otålighet eller obetänksamhet. Jag vill ödmjuka mig inför Gud, så inte min ovisliga framfart hindrar hans välsignelser. Och fast det flydda inte går att ändra, ska jag försöka att uppföra mig med större hänsyn och ödmjukhet i framtiden.” Orden var John Mattesons, och bakgrunden var att pengarna för verksamheten tagit slut vintern 1879-80. Det hade gått fem månader sedan Battle Creek senast skickat medel, och Matteson började bli nervös. Brev korsade tydligen Atlanten i båda riktningar, fast mest västerut, och tonläget hade skärpts. Men nu ångrar han en del saker han sagt och ber offentligt om ursäkt.11 Att göra en sådan bekännelse är inte alltid så lätt. Att Matteson ändå gjorde detta visar att han var lärjunge till Jesus. Jesus hade visserligen inte några egna synder att bekänna, men han var ändå villig att bära andras skuld som om den var hans egen.

Att det var Jesus Kristus John Matteson tjänade och ville upphöja i sitt arbete, är inte svårt att tro på när man har läst hans artikel i Sanningens Härold 1886, ”Kristus vårt stora offer och vår överstepräst”. Efter att ha läst den förstår man också bättre vad Ellen White menade i februari 1879, när hon skrev att ”Herren har gett broder Matteson ett budskap som når hjärtan”.12 Hans artikel ger en gripande beskrivning av Kristus korsfästelse, och en angelägen vädjan att inte försumma den underbara frälsning han erbjuder. Den predikant som indirekt formade den första adventistförsamlingen i Sverige var alltså ingen dömande lagpredikant. Han var en varmhjärtad evangelist som vädjade till syndare att vända om till frälsningens Gud.

Sveriges första adventistförsamling bildas

I juli 1880 berättar broder Matteson i en rapport i Review att Rosqvist har bildat en sabbatsskola och en traktatförening i Grythyttan.13 Församlingen har också gett sin predikant lön och respengar för att hålla möten i grannsocknen Filipstad. Situationen i Grythyttan har alltså mognat och stabiliserats, så Matteson vill nu göra sitt första besök där för att organisera Sveriges första sjundedagsadventistförsamling.

Järnvägsspår mellan Oslo och Grythyttan öppnades redan några år tidigare, så efter bara ett dygns resa kommer han fram. Det är kväll och han börjar genast med sitt första möte, klockan 21.00. ”Folk kan inte gå från arbetet tidigare”, förklarar Matteson. ”Några kom lång väg till fots, och andra i båtar eftersom bygden är full av små sjöar. Trots deras hårda arbete, långa dagar och sena kvällar såg jag inga sömniga människor bland åhörarna. De förstod och uppskattade det talade ordet trots att mitt språk skiljer sig något från svenskan.”

Klockan 10 på sabbatsmorgonen samlades man så för att organisera en församling. Det blev några dramatiska timmar innan funktionärslistan var färdig, eftersom både baptistförsamlingens och missionsförsamlingens f.d. föreståndare nu skulle samsas under samma tak. ”Jag arbetade med dem – fast inte jag utan Herren – till klockan 14”, berättar Matteson. ”Då hade molnen försvunnit och kärlekens och fridens sol strålade klart. Bekännelser uttalades, tårar strömmade fritt, handslag gjordes, hjärtan försonades och Herren log mot oss. Fyrtiosju kära själar förenade i gemenskap för att hålla Guds bud och bevara Jesu tro.”

Ja, så gick det till när Sveriges första adventistförsamling bildades. ”På sabbatseftermiddagen firade vi Herrens nattvard”, berättar broder Matteson vidare, ”och det var gott att vara församlade, eftersom hugsvalaren var ibland oss. När solen gick ned blev tre dyra själar begravna i en vacker insjös kristallklara vatten. Så slutade denna minnesvärda dag, när kanske för första gången Faderns och Sonens fyra stora minnesmärken blev firade i Sverige på en och samma plats och dag”.14

Hans-Olov Stagling arbetade tidigare som pastor i Adventistsamfundet. Ägnade fritiden åt att forska i adventisternas tidiga historia i Sverige när denna artikel skrevs 2012.

Detta var sista artikeln i en serie av tre.

Källor:

1. The Review and Herald, 6 maj 1880. Se artikeln “Northern Europe”, s. 300 (The Review and Herald kan läsas på www.adventistarchives.org).
2. För dollarvärdet 1899, se James Nix: ”The Captain Goes to Church”, Adventist Review, 21 juni 2012.
3. Källa: www.forex.se, 19 september 2012.
4. Emma Howell: Adventrörelsen, s. 272 (Skandinaviska Förlagsexpeditionen 1940).
5. Advent Härolden, juli 1880. Se artikeln ”Grythyttehed, Sverige”, s. 107.
6. Som ovan.
7. The Review and Herald, 24 juni 1880. Se artikeln ”Grythyttehed, Sweden”, s. 12.
8. The Review and Herald, 15 juli 1880. Se artikeln ”Denmark”, s. 59.
9. Arthur L. White: Ellen G. White – The Lonely Years 1876-1891, vol. 3, s. 414 (kap. 30-32 ger sammanhanget).
10. Missionären, nr 11, 2010.
11. The Review and Herald, 5 augusti 1880. Se artikeln ”The Scandinavian Mission” s. 105.
12. The Review and Herald, 6 februari 1880. Se “Supplement…”.
13. The Review and Herald, 19 augusti 1880. Se artikeln “Northern Europe”.
14. Advent Härolden, oktober 1880. Se artikeln ”Sverige”, s. 155.