Sabbaten, mellan ursprunglig avsikt och vardagliga utopier

Till den moderna mänskligheten, som alltid försöker ta igen förlorad tid och står inför utsikten av en orubblig existens, föreslår Gud en veckovila, en sabbatsvila – en temporär oas där man kan finna sig själv och förstå sitt syfte i världen.

”Tid är pengar” och ”ju mer upptagen du är, desto viktigare är du” är fraser som definierar dagens tankesätt. Arbetsberoende har blivit en vanlig verklighet och till och med ett mål; i USA betraktas det som ett ”respektabelt beroende”. Sociologer talar om arbetsnarkomani, som definieras som ”ett patologiskt förhållande mellan en person och hans eller hennes arbete som orsakar förändringar i personens inre sinnestillstånd genom tvångsmässiga humörsvängningar, förlust av kontroll, dålig hälsa och minskat intresse för socialt liv.”[2] Fångade mellan tvångsmässigt arbete och ett överflöd av distraktioner tycker människor att det är gammalmodigt och meningslöst att slösa en dag i veckan på fysisk och mental återhämtning. ”Om du kände Tiden lika bra som jag… så skulle du inte slösa bort den utan slösa bort honom”, sa den galne Hattmakaren i Alice i Underlandet.

”Men låt oss inte glömma att kontoret inte automatiskt bör bli ett tempel för individuella prestationer. Idén att en person bara kan skapa något bestående på jobbet, att en kometkarriär är synonymt med ett gott liv, bygger i slutändan inte på en naturlig ordning, utan är en mänsklig uppfinning. Med andra ord är det en ideologi, en stelbent världsbild som bygger på vissa regler som dess anhängare inte längre får ifrågasätta. Denna sanna ’karriärens kyrka’ har blivit en allsmäktig institution”.[3]

Välsignad och helgad

Effektiv tidsanvändning är en svår balansgång att uppnå när man ställs inför vardagens utmaningar. En viktig nyckel till att lösa detta problem finns i det fjärde budordet i de tio Guds bud: ”Tänk på att hålla sabbatsdagen helig. Sex dagar ska du arbeta och uträtta dina sysslor, men den sjunde dagen är Herrens, din Guds, sabbat. Du ska inte utföra något arbete på den dagen, varken du eller dina söner eller dina döttrar, dina slavar eller dina slavinnor, din boskap eller främlingen innanför dina portar. På sex dagar skapade nämligen Herren himlen, jorden och havet och allt som finns där, men på den sjunde dagen vilade han. Därför välsignade Herren sabbatsdagen och avskilde den som en helig dag” (2 Moseboken 20:8–11). Det bud som gavs till judarna, som befriats från slaveriet i Egypten, var mycket äldre och syftade på den vecka då världen skapades, då ”han vilade på den sjunde dagen från allt det verk han hade skapat” (1 Mos. 2:2). Medan exempelvis judar och sjundedagsadventister firar lördagen som den sjunde dagen som i den bibliska berättelsen, firar de flesta kristna söndagen. Det som alla kristna har som gemensam nämnare är Guds befallning att människor ska avsätta en dag varje vecka för en annan rytm och andra frågor.

Under Gamla och Nya testamentets tid var sabbatsvilan något helt annat än det sätt på vilket kristna idag förstår hur man ska tillbringa denna tid. Sabbaten ägnades helt åt det andliga livet, och judarna förberedde sig redan på fredagen så att de inte skulle behöva ägna sig åt hushållssysslor och arbete på den sjunde dagen. Den här dagens speciella karaktär understryks också av profeten Jesaja, genom vilken Gud talade till mänskligheten:

” ’Om du på sabbaten avstår från
att göra vad du har lust med på min heliga dag,
om du ser sabbaten som en glädje,
Herrens heliga dag, värd att ära,
om du ärar den och inte följer dina egna önskningar,
inte gör vad du har lust till och avstår från tanklöst prat,
då ska Herren själv bli din glädje.
Då ska jag föra dig fram över landets höjder,
så att du får leva av din förfader Jakobs egendom.’ Herren har talat” (Jesaja 58:13–14).

Jesus Kristus, å sin sida, påpekade att den sjunde dagen är en dag för vänliga handlingar mot behövande (Matteus 12:11, 12) och att ”Sabbaten blev till för människans skull” (Markus 2:27).

Sabbaten ansågs av romerska tänkare bara vara ett ”bevis på judisk lathet”,[4] men har överlevt trots kritik och dess värde härrör från dess himmelska ursprung: ”Gud välsignade denna sjunde dag och gjorde den helig, eftersom han denna dag vilade efter sitt skapelseverk” (1 Mos. 2:3). Sabbatsvila finns också med på Guds lista över löften om evigt liv i en perfekt återställd värld (Jes. 66:23).

A. J. Jacobs spännande experiment

Det finns gott om människor som anser att det är en inskränkning av friheten att hålla den sjunde dagen enligt den bibliska förebilden. Det tyckte A. J. Jacobs, redaktör för Esquire, som bestämde sig för att experimentera med att leva enligt Bibelns regler under ett år. Jacobs ansåg att en bokstavlig tolkning av Bibeln och ett liv som levs enligt den tolkningen, som i vissa fundamentalistiska kristna kretsar, oundvikligen leder till irrationellt beteende. Under 365 dagar rakade sig Jacobs inte, bar inte kläder av blandfiber och försökte älska sina medmänniskor som sig själv – med andra ord att lyda de tio budorden, inklusive det fjärde.

Jacobs var en arbetsnarkoman och berättar om hur han började hålla sabbaten. Till en början var det smärtsamt att ge upp de saker han var van vid att göra varje dag. ”Den första veckan sa jag till mig själv: ingen koll av e-post [på sabbaten]. Jag klarade det i en timme, och sedan sa jag till mig själv att jag inte skulle öppna själva meddelandena. Jag fick bara ögna igenom ämnesrubrikerna. Det räknas inte som arbete. Så jag öppnade mejlappen. Hmm. Ett meddelande från min mamma. Bibeln säger att man ska respektera sina föräldrar. Och det kanske är viktigt.”[5] Det var inte lätt, men ansträngningen att bokstavligen följa Bibeln resulterade i en bästsäljare, The Year of Living Biblically. Jacobs, mannen som ville bevisa att man blir tokig av att leva bibliskt, drog den överraskande slutsatsen: ”Jag kommer att göra saker annorlunda än jag gjorde för tretton månader sedan, både stora (vila på sabbaten) och små saker (bära fler vita kläder).”[6]

”Teknisk civilisation är människans erövring av det rumsliga. Det är en triumf som ofta uppnås genom att offra en väsentlig ingrediens i tillvaron, nämligen tid. I den tekniska civilisationen offrar vi tid för att vinna rum. Att öka vår makt i den rumsliga världen är vårt huvudmål. Men att ha mer betyder inte att vara mer. Den makt vi uppnår i den rumsliga världen upphör abrupt vid tidens gräns. Men tiden är existensens hjärta”,[7] skrev Abraham Joshua Heschel, en av förra seklets mest kända rabbiner. Den rumsorienterade personen har, samlar, besitter och erövrar, i motsats till den tidsorienterade personen som ger, delar och söker. Heschel konstaterar att i Bibeln har tiden företräde framför rummet, eftersom den bibliska världen beskrivs ur ett tidsperspektiv. Bibeln talar om generationer och händelser snarare än om ägodelar och föremål.

Livets förgänglighet är kopplat till utsikten om evigheten, och därför ges tiden ett särskilt värde i Bibelns böcker. I tiden, mer än i rummet, kan människor kommunicera, älska och tillbe. Men inget ögonblick är det andra likt, och det är just detta unika i ögonblicket som kräver att man använder tiden på ett klokt sätt. ”Allt har sin tid, varje sak under himlen sin tidpunkt”, skrev den vise Salomo (Predikaren 3:1). Ändå skapar moderna människor stora obalanser genom att spendera sina tidsresurser i ensidiga riktningar – arbete, studier, konsumtion och så vidare. De ger upp det de kan vara för det de kan ha, som Dostojevskijs ambitiösa karaktär Arkadij Dolgoruki, tonåringen som är fast besluten att bara äta bröd för att nå sitt slutgiltiga mål – pengar. ”Sex dagar i veckan lever vi under de rumsliga tingens tyranni; på sabbaten försöker vi komma i samklang med helighet i tiden. Det är en dag då vi uppmanas att ta del av det som är evigt i tiden, att vända oss från skapelsens resultat till skapelsens mysterium; från den skapade världen till världens skapelse.”[8]

Fördelarna med vila

Giltigheten av sabbatsvila och det fjärde budet, liksom kontroversen om sabbatens identitet (om det är lördag eller söndag), är de frågor som oftast tas upp när detta ämne diskuteras. Värdet av sabbaten och vikten av att hålla den sjunde dagen förblir någonstans i bakgrunden. Professor Samuele Bacchiocchi noterar dock några nyanser av sabbatsvilan som går bortom de kontroversiella frågorna. För det första, genom att hålla den sjunde dagen påminns kristna varje vecka om att världen är en gudomlig skapelse. Sabbatsvilan återspeglar en syn på livet, världen och universum. Sabbatsvilan är svaret till dem som undrar om människans existens är resultatet av slumpen och ”kosmiska tillfälligheter” eller resultatet av en plan som utformats av en högre intelligens. Genom att ta en paus från det dagliga arbetet på den sjunde dagen i veckan – i enlighet med det bibliska budet – erkänner mänskligheten Guds existens och auktoritet, och hans kvalitet som skapare av världen.

Människans liv idag är ett höghastighetsrace mot klockan, med många uppgifter att utföra. Ofta består helgen bara av mer arbete. I detta sammanhang kan sabbatsvilan ge en känsla av tillfredsställelse, trots de oavslutade uppgifterna. ”Den känsla av fulländning som firandet av sabbaten ger vårt liv ger mening och riktning åt vad som annars skulle vara en kontinuerlig, meningslös och linjär existens”, menar Bacchiocchi.[9]

Mot bakgrund av den accelererande sekulariseringen står kyrkorna inför utsikten att förlora medlemmar. Människans sökande efter en fri religion, utan budord och regler, kan ses i minskningen av antalet praktiserande kristna i kyrkorna i det sekulariserade väst och i splittringen av de olika kristna samfunden efter liberala och konservativa idéer.

Så ointresset för sabbatsvila varje vecka är en återspegling av missuppfattningar om Gud – en Gud som inte låter dig glädjas, utan snarare trycker ner dig på knä i bön och rökelserök. Den veckodag som ägnas åt vila och Gud har potential att korrigera dessa uppfattningar och fylla kyrkorna. Befriade från arbetets slit, livets vanliga bekymmer och distraherande former av fritid, skulle kristna kunna ha en verklig chans att hitta tid och intresse för andlighet, att söka Gud och att omdefiniera syftet med livet.

Det finns ingen tid för vila i en värld som är tränad att tänka i termer av tillgång och efterfrågan, där tävlingsandan dikterar spelets regler. Sabbatsvilan ger dock en ny riktning och föreslår ett annat system av värderingar. ”Genom att tillfälligt begränsa vår produktivitet lär sabbaten oss att inte konkurrera utan att umgås med varandra. Den lär oss att se på våra medmänniskor inte kvantitativt utan kvalitativt, det vill säga inte i termer av deras inkomst utan i termer av deras människovärde.”[10]

Eric Liddell (1902–1945), för allmänheten mest känd från filmen Chariots of Fire (1981), föddes i Tianjin (Kina) i en missionärsfamilj. Vid sex års ålder skickade hans föräldrar honom till England för att studera, och han skrev senare in sig vid Edinburghs universitet. Eric var en hängiven idrottsman och blev en av de bästa löparna i sin generation och fick smeknamnet ”flygande skotten”. Han deltog i de olympiska spelen 1924 i Paris, där han vann 400-metersloppet. Mindre känt är det faktum att Eric Liddell, som var favorit att vinna 100 meter, vägrade att springa det lopp som skulle ha gett honom ytterligare en guldmedalj eftersom det hölls på en söndag. Liddell, som var en hängiven kristen, vägrade att tävla på vad han ansåg vara Guds sabbat.

Mer än bara en helg

Sabbatsvila är bra för människors hälsa, men det bör inte förväxlas med lathet eller överdrivet festande. Gud vilade på den sjunde dagen, inte för att han var trött, utan för att han ville att det skulle vara en speciell dag för att träffa de skapade varelserna. Frestelsen att uppnå så mycket som möjligt är stor, eftersom samhället har medel till sitt förfogande som det aldrig haft tidigare. Mänskligheten, rummets erövrare, har inte medlen för att bemästra tiden. Som resurs är tiden knapp, ovärderlig och måste användas klokt och fyllas med saker som ger den mening.

”En medeltida vis man förkunnade att de första sex dagarna av skapelsen gav en värld utan själ; världen fick en själ på den sjunde dagen” (Laura Schlessinger).

Det fjärde budet begränsar inte det mänskliga livet, utan för in i det vad det mekaniska samhället har berövat det – tid för sig själv, familjen och Gud. Det råder ingen tvekan om att det enorma samhällsmaskineriet föredrar att se individen som en kugge som går non-stop. Men även om arbetsnarkomani kan garantera en viss effektivitet i olika organisatoriska sammanhang, minskar den på det hela taget välbefinnandet och kastar individen i ensamhetens armar.

Det är därför Gud ger människan en sabbat för vila. När det i det hektiska vardagslivet med dess utmaningar och illusoriska mål verkar som om tiden håller på att rinna ut, ger sabbatsvilan oss chansen att återupptäcka att Gud fortfarande har tålamod. Sabbatsvila är mer än bara fysisk vila – den är en mystisk upplevelse, en känslomässig tillfredsställelse, en uppskattning av familjen, ett erkännande av att Gud styr livet och ett accepterande av hans bud som de vägledande principerna för den mänskliga existensen.

Keri Wyatt Kent, författare till Rest: Living in Sabbath Simplicity, berättar om sin familjs ansträngningar att göra den sjunde dagen till en dag av sann sabbatsvila. En morgon frågade hennes nioårige son, Aron, henne: ”Mamma! Vad ska vi ha idag?” Pojken hörde ofta sina vänner säga: ”Jag har pianolektion idag”, eller ”Jag har fotboll idag”. Keri visste att pojken egentligen frågade vad som stod på schemat för dagen och sa till honom: ”Ja, min vän, idag är det söndag. Vad tror du att vi har då?” Pojken tänkte efter en stund och svarade: ”Frid.” Detta är i grund och botten innebörden av vilodagen: den känsla av frid som erbjuds av Guds närvaro mitt i familjen.

Florin Bică. Artikeln publicerades först i ST.Network.