Hur ska vi uppträda i samhället som kristna i en tid där kristna värderingar missförstås och motarbetas? Ska vi ta strid eller leva som exempel på Guds nåd?
Det nya kärleksbudet var församlingens främsta vapen i kampen om människors omvändelse i det fientliga samhälle som omgav dem. Men vapnet behövde underhållas och slipas hela tiden. Paulus ägnar sig inte bara åt att utmana och tillrättavisa församlingarna för hur de tar hand om kärleken sinsemellan (exempelvis i liknelserna om Kristi kropp; 1 Kor. 11–13). Han ger också specifika råd kring hur de kristna ska uppträda bland de icke-troende, allmänheten eller samhället utanför församlingen.
Det sägs att Paulus är världens första och kanske även främsta PR-expert. Budskapet han vill förmedla är evangeliets kärna – korset och den korsfäste Kristus – är en hädelse för judarna och nonsens för hedningarna (1 Kor. 1:18–29). Uppförsbacken kunde inte vara brantare. Han får många erfarenheter av att kommunicera det glada budskapet i ett fientligt sammanhang – och han är framgångsrik. Paulus är dock mycket kunnig i det han förkunnar om och han är uppriktig och passionerad, beredd att offra sin hälsa och sitt liv för att människor ska ta emot budskapet. Men han gör inget för att väcka uppståndelse kring sin förkunnelse. Det viktiga för Paulus var att budskapet i sig skulle uppmärksammas och förstås – inte han själv. För att nå fram med sitt budskap försökte han komma nära och smälta in – han gjorde sig själv till allas slav för att vinna så många som möjligt (1 Kor. 9:20–22). Han undvek alla mänskliga påfund i sitt sätt att kommunicera, för han ville att det skulle vara den enkla kärnan i budskapet som nådde fram (1 Kor. 2:1-5, 13). Om Paulus, Petrus och de andra apostlarna inte kunde undvika människors hat och förföljelse så skulle det inte vara för att de lagt näsan i blöt eller gjort något som är fel (se 1 Pet. 2:20 och 1 Pet. 4:13–15). Det var värt att lida endast om det var för Jesus skull, varken mer eller mindre.
Ett av de viktigaste råden som Paulus ger om hur vi kristna ska uppträda i relation till allmänheten ger han till församlingen i Kolossai:
”Uppträd förståndigt i era kontakter med de utomstående, och ta vara på varje tillfälle. Tala till människor på ett vänligt sätt, men låt era ord få sälta. Se till att ni vet hur ni ska svara var och en” (Kol. 4:5, 6).
Ordagrant kan inledningen på texten översättas: ”Gå i vishet fram till de utanför, spill inte/lös in tiden”. Det händer kanske ibland att vi tänker att vårt uppdrag bara är att spotta ur oss ”sanningen” och att för mycket eftertanke riskerar att urvattna sanningen. Att det är upp till Guds Ande att välsigna det vi sagt. Visst kan vi begå misstag som Gud rycker in och räddar och gör något gott av. Men det Paulus säger är att det krävs vishet, förstånd och eftertanke i våra möten med de utomstående, de som ännu inte känner Gud.
Faktiskt är det så att Paulus själv tycker att detta är svårt. Bara i verserna innan ber han om förbön, bön om ”att Gud ska öppna en möjlighet” och att han ”på ett rätt sätt kan tala och göra [Kristus hemlighet] känd” (v. 3, 4). Paulus ber ofta om detta i sina brev, att han ska kunna lägga ut Guds ord på rätt sätt. Till Timotheos riktar han uppmaningen att ”rätt handskas med sanningens ord” (2 Tim. 2:15). Så det krävs bön, eftertanke och omsorg i mötet med människor ”utanför”..
Men det krävs också att vi talar på ett vänligt sätt. Då tror jag inte att det i första hand handlar om tonläget, utan främst om att det finns en hänsyn och kärlek i det vi säger. Sedan kommer detta med ”låt era ord få sälta”. Tänker Paulus att det ska vara sälta i den meningen att det stinger till i tungan, som supersalt godis? Eller en välbalanserad smaksättning som lyfter fram alla andra smaker i rätten? Jag tänker att det handlar om det senare, att sältan i sig inte ska uppfattas, men att budskapets alla delar ska uppfattas goda och njutbara för den hungriga sökaren.
Salt är också ett konserveringsmedel som förlänger hållbarheten. Vi talar ofta om ”hållbarhet” i sammanhang som klimatet, relationer och arbetsmiljö. Vad med ”hållbar evangelisation”? Har vi ett ansvar för hur människor tar emot eller uppfattar vårt budskap? Eller kan vi acceptera att det blir lite ”spill” här och där? Det finns många exempel på människor som är fullvaccinerade mot allt vad kristen tro heter. Någon gång har de råkat ut får någon kristen som med stor iver ville se snabba resultat, som utsatte dem för andliga övergrepp, som tänkte kortsiktigt eller inte alls i mötet med den ”utomstående”. Vi behöver ibland ta ett steg tillbaka och se oss själva som kristna vittnen i ett större sammanhang. Inte tro att det är kört om inte sanningen tas emot i just min förpackning! Vi behöver tänka lite mer som situationen med Paulus och Apollos i 1 Kor. 3:4–9, se att vi fyller olika funktioner på en människas resa mot målet – och inte sabotera i nästa steg.
Varför inte skapa lite uppståndelse, en revolution rent av?! Revolt mot samhällsordningen hade väl kunnat få människor att uppmärksamma Guds budskap? Mer om det i tredje och sista delen som kommer nästa vecka.
Rainer Refsbäck
Detta var första delen av tre i en serie reflektioner i nyhetsbrevet AdventNytt kring hur vi som kristna ska kommunisera hopp och tro i en fientligt inställd omvärld. Artikeln fylls på vartefter.