Om kriget i Gaza

Alla krig är en fasa och för med sig smärta, död och lidande för de ”skyldiga” och de ”oskyldiga”. I Israel och de palestinska områdena arbetar Adventistsamfundet under mottot ”att förbättra världen – ett liv i taget”. Ur vårt perspektiv har varje människoliv ett ofattbart egenvärde, oavsett om man är ”vän” eller ”fiende”, ”jude eller grek”, som Paulus sade – i detta fall parafraserat som ”israel eller palestinier”.

Bakgrunden till konflikten är komplicerad och har komplexa religiösa, historiska, kulturella och politiska aspekter, och det är inte möjligt att ge en kortfattad redogörelse som gör rättvisa åt båda eller alla parter.

Efter Jerusalems förstörelse år 70 e.Kr. har judarna levt i diaspora, dvs. i exil från det land där de har sina historiska rötter som går tillbaka till det andra årtusendet före Kristus.

Europas dåliga samvete efter andra världskriget, tillsammans med den pågående invandringen av judar till Palestina, lade grunden för skapandet av staten Israel 1948.

Den nybildade israeliska staten attackerades omedelbart av sina arabiska grannar. Trots dessa etablerade nationers numerära överlägsenhet vann Israel detta första krig och slog rot i landet. Palestinierna upplevde att de fördrevs eller blev andra klassens medborgare i Israel med de gränser som kriget hade skapat, och de kallar den israeliska statsbildningen och kriget för ”nakba”, ”katastrofen”, eftersom händelsen ledde till att stora grupper av medborgare fördrevs och sedan blev flyktingar i grannländerna.

När FN ritade kartan över landet 1947 lade man också grunden för ett bestående missnöje och oroligheter. Sionistiska judiska politiker såg kartan som ett tillfälligt arrangemang tills mer mark kunde förvärvas för att skapa ett funktionellt territorium för den nybildade staten.

Araberna i området och i grannländerna hävdade att upprättandet av gränserna stred mot internationell rätt, eftersom det bodde dubbelt så många araber som judar i regionen, så när staten Israel utropades den 14 maj 1948 var krig oundvikligt.

FN-kartan visar att Israel och Palestina (den arabiska stat som så småningom skulle skapas) båda skulle delas upp i tre sektioner som knappt var geografiskt och administrativt sammankopplade.

Judarna hade levt i exil i tvåtusen år och mer än sex miljoner hade mist livet i förintelsen 1938–45. De ansåg sig ha lärt sig att de inte hade några allierade som de kunde lita på under några omständigheter. Alla krig efter 1948 är därför ur deras synvinkel ett existentiellt krig, en fråga om överlevnad bland mäktiga grannar. Terrorangreppet den 7 oktober förra året var en bekräftelse på vad de förväntade sig skulle hända om palestinierna fick mer makt och inflytande: ”Från floden till havet – Palestina ska bli fritt!” Med andra ord: Israel kommer att utplånas från kartan. Israels militärpolitiska strategi – trots alla dess inhemska politiska, kulturella och teologiska konflikter – har sedan 1948 varit avskräckning: Att slå tillbaka hårt för att krossa varje hopp om israeliskt nederlag bland palestinierna och i angränsande arabländer. Samma strategi används i dag i Gaza.

Palestinierna har för sin del upplevt förflyttning eller andra klassens medborgarskap i det land som de och deras förfäder har bebott i generationer. Dessutom har de områden som de tilldelades på FN:s karta ockuperats (israelerna säger att de befriats). Dessutom har israeliska bosättare bosatt sig i de palestinska territorierna, vilket ytterligare underblåser hatet mellan grupperna. Viljan att göra motstånd har manifesterats genom krig, raketattacker, heroiska aktioner (israelerna kallar dem terroristaktioner), intifador och sist men inte minst aktionen den 7 oktober.

Liksom israelerna är palestinierna uppdelade i politiska fraktioner, och det senaste valet ägde rum 2006. Sedan dess har det politiska systemet varit uppdelat mellan Västbanken, där Fatah styr, och Gaza som kontrolleras av Hamas. 

Som nämnts upplever israelerna det pågående kriget i Gaza som ett existentiellt krig, en kamp för överlevnad, för att frita den gisslan som Hamas tagit och för att krossa Hamas militärt. Hamas militära gren å sin sida för kriget på ett sådant sätt att civilbefolkningen trängs undan, och de måste därför bära en stor del av bördan av de israeliska attackerna.

Alla israeliska ungdomar måste göra sin militärtjänstgöring i de militära styrkorna. Detta gäller även adventister. De flesta av våra medlemmar är dock pacifister och bär därför inte vapen när de kallas in.

Fred i regionen kan tyckas vara ett önsketänkande och något som kanske ligger generationer in i en okänd framtid, men fred är ändå det mål som Adventistsamfundet arbetar för, både globalt och lokalt genom sitt engagemang i Israel och de palestinska områdena.

Adventistsamfundets bibelsyn tillskriver inte staten Israel någon särskild betydelse i bibliska ändtidsprofetior och kyrkan engagerar sig inte politiskt i sådana sammanhang, men det är starkt att uppleva att människor från de stridande parterna accepterar den gemensamma fredsfursten Jesus Kristus och att de böjer sig och tvättar varandras fötter i samband med Herrens måltid, som Jesus gjorde vid påskmåltiden. Både judar och palestinier är våra syskon i Guds jordiska familj. De förtjänar våra böner, vår omsorg och vår kärlek – även när vi inte är överens!

Roger Robertsen är adventistpastor i Norge som under många år arbetat som ledare för Adventistsamfundets verksamhet i Israel.