31 oktober förknippas med halloweenfirande och mörker. Men det är också en dag i historien som tände ett ljus som spred en eld över världen.
Dagen då Martin Luther ska ha spikat upp sina 95 teser på slottskyrkans port i Wittenberg år 1517, startskottet för den protestantiska reformationen. Hela Lineage-serien om just reformationen hittar du här på hopechannel.se
Du kan fräscha upp minnet kring vad reformationen hade för betydelse här.
Adventister tror för det första inte på själens odödlighet eller själavandring, utan menar i likhet med hur Bibelns beskriver döden att den är en omedveten sömn i väntan på uppståndelsen vid Jesus återkomst. Adventister tänker därför inte på de döda som om de levde i en medveten tillvaro i himlen eller som helgon i betydelsen särskilt heliga kristna som dött och nu i kraft av sina förtjänster ber för de levande i himlen.
Beroende på kulturell och religiös bakgrund så förhåller sig adventister till Alla helgons dag eller Allhelgonahelgen på lite olika sätt. För en del är de folkliga traditionerna kring helgen så starkt förknippade med en obiblisk syn på döden att man avstår. För andra är det inte de folkliga föreställningarna eller traditionerna som betyder något. När de tänder ljus på sina anhörigas gravar så är det inte för att man tror att de existerar i någon medveten tillvaro någonstans, i himmel eller helvete. Om man tänder ljus, så gör man det för att minnas att Jesus är det eviga ljus som ska väcka upp alla dem som dött i tron på honom vid hans återkomst (Joh. 8:12; Jes. 60:1, 2).
Att minnas kära familjemedlemmar och andra medmänniskor som somnat in i döden i väntan på uppståndelsen är både mänskligt och bibliskt. I Hebreerbrevet 11 utkämpar trons hjältar en trons kamp mot döden. De handlar och agerar i tron på att det finns en uppståndelse, en seger över döden. Tron trotsar döden. Det står om Abel, den första trons hjälte, att hans trofasthet i livet ännu talar till oss fastän han är död (vers 4). Abraham lyssnar till Herrens instruktioner om att offra löftessonen och väljer att ta det fruktansvärda steget i tro, trotsa döden, för "Abraham tänkte att Gud till och med kunde uppväcka döda. Och bildligt talat fick han ju tillbaka Isak från de döda" (vers 19). Vi minns deras sätt att leva av tro och låter oss inspireras.
I tro dog alla dessa hjältar som hoppades på att få se Guds plan om en himmelsk och evig stad förverkligas: "Alla dessa dog i tro, utan att ha fått det som var utlovat. De hade bara sett det i fjärran, hälsat det och bekänt sig vara gäster och främlingar på jorden" (Heb. 11:13). Att minnas deras sätt att leva ut sin tro på Gud inspirerar nya generationer att leva trofast och med hopp om uppståndelsen, precis som de gjorde.
Brevskrivaren skriver mot slutet av kapitel 11: "Men ingen av dessa fick se löftet uppfyllt, trots att de alla genom sin tro hade fått Guds vittnesbörd. Gud hade nämligen en bättre plan för oss, så att de inte ska uppnå fullkomlighet förrän tillsammans med oss" (Heb. 11:39, 40). Här talas indirekt om att alla människor samlas i dödens sömn i väntan på uppståndelsen då alla troende tillsammans ska uppnå det fullkomliga livet, det eviga livet utan synd, död eller tårar. Ingen kommer att nå målet före någon annan, utan vi ska nå det tillsammans!
Som en fortsättning på tankarna i slutet av kapitel 11 inleds kapitel 12 med ord som kan tolkas som att kristna som nu lever ska låta sig inspireras av dessa som före oss har vittnat om Guds trofasthet: "När vi nu har en sådan sky av vittnen runt omkring, låt oss kasta av allt som hindrar, all synd som vill gripa tag i oss, och med uthållighet springa mot målet. Låt oss fästa blicken på Jesus, som är upphovet till vår tro och som också fullkomnar den. Han såg fram emot den glädje som väntade honom, uthärdade korset utan att bry sig om dess skam och sitter nu på den högra sidan om Guds tron. Tänk på honom som själv fick stå ut med så mycket fiendskap från syndiga människor. Då ska ni inte tröttna och ge upp" (Heb. 12:1-3).
Döden är inte slutet och uppståndelsen är bara början!
Rainer Refsbäck, missionssekreterare