”Vad jag har, det ger jag dig”

Eftersom pastor Dennis Maier inte gillar teknik använde han ett blädderblock för att illustrera sin presentation av Apg. 3:1-11, berättelsen om Petrus och Johannes och den lame mannen som blev helad. Hans tillvägagångssätt var en tidig indikator på den lågmälda, europeiska stil, som skulle användas och den gick hem hos åhörarna. ”Kalla mig Dennis”, sa han.

Dennis humor blev snabbt uppenbart när han talade om sin första predikoerfarenhet. Med tanke på att han inte fick någon respons på predikan drog han slutsatsen ”om du predikar eller kommer från Kina och tappar en säck med ris” spelar ingen roll. Även om det tyska ordstävet fungerar bättre på tyska gick poängen ändå fram. Vem av pastorerna som lyssnade hade inte upplevt samma sak? Vi hoppas på ett underverk, en revolution i församlingen som gensvar på vår predikan, men gensvaret blir oftast något mindre.

När Dennis några år senare studerade teologi, kom han över en boka av Karl Barth och i synnerhet ett citat hjälpte honom att sätta sin predikan i perspektiv. ”Vi borde tala om Gud, men kan inte eftersom vi är människor och som sådana har vi inte förmåga att tala om Gud.” Med andra ord, sa Dennis, jag kämpar med min uppgift att predika och vara pastor. Och det är inte något som vi tycker är särskilt lätt att prata om. Jag skulle vilja berätta om hur jag kom till en församling med fem personer i går och att den i dag har 50 miljoner medlemmar. Men faktum är att min församling faktiskt har minskat under de åtta år som jag har varit pastor där. ”Om siffror är måttet på framgång är jag på fel plats, men om du befinner dig i samma situation, välkommen!”

Av det varma gensvaret att döma var det många åhörare som kände samma sak och efter att ha etablerat en relation med publiken började Dennis sin systematiska utläggning av Apg. 3:1–11.

Han lyfte fram fem saker ur texten – saker som Petrus och Johannes gjorde annorlunda efter att de hade fyllts av den heliga Anden.

För det första sa Dennis, de ”blandade sig med folket”. De gick dit folket var. Som adventister tenderar vi att känna oss mer bekväma med liknelsen om av världens ljus på berget än om jordens salt. Med våra kyrkbyggnader och fasta gudstjänsttider finns det en risk att vi blir isolerade. Den första församlingen möttes dagligen i människors hem, inte med något slags evangelistiskt syfte utan helt enkelt därför att deras fromhet uttrycktes i deras vardag.

Den andra viktiga aspekten av Petrus och Johannes tjänst var deras ”seende”. Även om de kan ha gått förbi tiggaren många gånger tidigare, såg de honom verkligen den här gången. De såg möjligheten och de såg ett Guds barn. ”Vi som pastorer”, sa Dennis, ”behöver utveckla förmågan att se. Det är där sann vision kommer ifrån.”

Frågan om att kunna se är en så viktig del av vår tjänst att Dennis gick längre i sin utläggning av den. Sant seende kan innebära störningar och avbrott, sa han. Petrus och Johannes kan ha haft en plan för dagen, men de blev avbrutna. Dennis berättade om hur han hade blivit ”störd” av en besvärlig medlem när han besökte en församling i Sydafrika. Han ville inte tillbringa tid med den här personen, men när han blev inbjuden ännu en gång till lunch blev han medveten om personens verkliga behov och kunde hjälpa honom bryta ned en mur.

Vi måste också vara öppna för paradoxer, för saker och ting är inte alltid som vi förväntar oss, fortsatte Dennis. Som exempel berättade han om en annan besvärlig medlem som hade sagt till honom: ”Ända sedan jag slutade att ge tionde har alla mina ekonomiska problem försvunnit!”

Seendet bör leda till att vi söker de förlorade. Några av de mest behövande människorna är de vars handlingar har fört dem bortom församlingens vanliga räckhåll. När Dennis talade om dem som har slutat komma till kyrkan noterade han att många av dem hade gått igenom skilsmässor. Det är ett ämne som vi inte gillar att prata om och många gånger ges dessa människor, som är känslomässigt sårbara, ett tydligt intryck av att de inte är önskade i kyrkan.

Mer kontroversiellt fortsatte Dennis att nämna de homosexuella. Till hans nästan tysta publik vädjade han: ”vi behöver se alla dessa människor”.

När Dennis återgick till sin huvudsakliga utläggning tog han upp frågan om ”att inte ha”. Som församlingspastorer vi är som allmänläkare och vi måste kunna klara av massor av olika saker. ”Men det betyder inte att vi kan vara bra på allt”, sa han. ”Vi måste kunna tala om våra rädslor och svagheter samtidigt som vi minns att Guds kraft fullkomnas i vår svaghet”.

Men det är detta ”att ha” som är den mest spännande delen av texten, där Petrus säger: ”Vad jag har, det ger jag dig. I nasarén Jesu Kristi namn: stig upp och gå!” Vi måste arbeta med det vi har, säger Dennis, och vi har samma sak som Petrus och Johannes: tillgång till en obegränsad kraftkälla.

Slutligen talade Dennis om ”helande”-delen av undret. ”Vi måste lära våra medlemmar hur man blir ett välkomnande kyrka”, sa han. ”Min avsikt är att leda människor från församlingens utkanter till att bli överlåtna efterföljare till Jesus. Vi kan bara uppnå detta om vi låter utkanterna finnas till ... Om allt vi predikar är Laodikeia ska vi inte bli förvånade om utkanterna försvinner.”

Så för att det inte skulle råda något tvivel om vad han faktiskt menade med detta, klargjorde Dennis vad detta betydde för honom: heterosexuella och homosexuella, gifta och samboende, köttätare och veganer. Alla dessa bör vara välkomna i våra kyrkor.

När den ännu en gång dämpade publiken begrundade konsekvenserna av detta avslutade han med att säga att, trots utmaningarna, är det ju de botade tiggarna som vi vill ha i våra församlingar. Det är de som går omkring och hoppar och prisar Gud, och de är också de som får folket att samlas omkring församlingen så att också andra kan finna Jesus.

John Surridge (tedNEWS) / Rainer Refsbäck

Under några veckor framöver kommer vi att lägga ut fler sammandrag av föreläsningar/presentationer/predikningar som hölls under EPC.

Under veckan som kommer kan du se videoupptagningar av de flesta av dessa på ww.ted-adventist.org.