Söndagen den 14 oktober kommer generalkonferensstyrelsen att rösta på ett förslag som blivit omdiskuterat och som talar om konsekvenser för unioner som inte följer samfundets regler. Här följer en presentation av detta som ger en bakgrund och ett sammanhang som gör att det är lättare att förstå vad som pågår.
Jon Paulien, ledare för den teologiska fakulteten vid Loma Linda University, fick i uppdrag av Loma Linda University Church att göra en allsidig presentation av förslaget som generalkonferensledningen lagt som rör regelefterlevnad och konsekvenser om regelverket inte följs.
Nedan följer en sammanfattning av det Jon Paulien diskuterar i videon ovan (det är inte en ordagrann översättning).
Jon Paulien inleder presentationen med att förklara att han försöker göra en "journalistisk presentation" som inte väljer sida utan försöker beskriva bakgrunden och dokumentet på ett så opartiskt sätt som möjligt. För att göra detta har han förberett sig genom att intervjua flera av dem som varit engagerade i att författa och godkänna förslaget på dess väg till generalkonferensstyrelsen. Det har varit i stort sett omöjligt att hitta någon person som kan eller vill försvara förslaget. Det är en kompromiss som egentligen ingen är helt nöjd med, är det intryck som Jon Paulien fått. Det är lätt att förstå, för förslaget ska från början endast ha varit en halv sida långt, men har under arbetet i olika kommittéer vuxit till tre sidor. Varje ord bär en mening för någon.
Själv påpekar han att han har fått en helt ny förståelse för förslaget. En första genomläsning i kombination med selektivt läsande gör att förslaget är lätt att missförstå. Dock representerar inte föredragningen här helt hans personliga uppfattningar eller slutsatser om förslaget, vilket han är mer fri att förmedla i eftermiddagens panelsamtal (se nedan).
Förslaget bygger på några principer:
För att bistå generalkonferensledningen i bedömningen av olika former av regelbrott, har generalkonferensens avdelningsråd skapat fem kommittéer som ska granska regelefterlevnaden på fem olika områden som generalkonferensledningen har bekymmer för:
Det som saknas i detta förslag är hur samfundet ska hantera regelbrott i samfundets högsta organisationsnivå, generalkonferensledningen.
För att förstå betydelsen av detta förslag är det viktigt att förstå historien bakom samfundets organisationsform.
Fram till 1860 fanns ingen organisationsform alls. Det fanns starka krafter mot att organisera sig. Man var rädd för de övergrepp på den enskildes samvete en organisation kunde medföra – vilket också hade drabbat många adventister. Samtidigt stod både kyrkor och andra ägodelar i James Whites eller någon annan privatpersons namn, eftersom man saknade juridisk person. James och Ellen White förordade under flera år att man skulle organisera sig med argumentet att Bibeln varken påbjuder eller förbjuder organisation. Så till slut organiserade man sig i konferenser 1861 och 1863 bildades generalkonferensen.
Vartefter samfundet växte blev organisationen alltmer centraliserad kring generalkonferensen som styrde i alla detaljer världen över. Ellen Whites oro kring detta växte sig allt starkare och hon uttryckte sig mycket kritiskt till den "kungliga makt" som generalkonferensledningen tog sig. Hennes bekymmer handlade om två saker: att generalkonferensledningen höll på att bli alltför auktoritär och att denna auktoritära inställning skulle komma att förtrycka enskildas samveten.
År 1900 hade man nått en punkt där den alltmer omfattande verksamheten i världen tvingade fram en omorganisation. Det fanns tre organisationsformer att välja på – dessa tre har fungerat i den kristna kyrkan under hela kyrkohistorien.
Adventistsamfundet är något av en hybrid av alla tre, men där den tredje organisationsformen är den som har störst genomslag och syns tydligast.
Bibeln antyder att kyrkan hade någon form av organisationsform i Nya testamentet, men inte i tillräckligt många detaljer för att vi ska kunna identifiera formen. Därför kan vi inte säga samfundets organisationsform i sig är biblisk. Men vad vi har försökt göra som adventister är att balansera två grundläggande värderingar: samvetsfrihet och världsvitt uppdrag/världsvid organisation.
Som protestanter har vi den märkliga uppfattningen att alla troende är präster, det allmänna prästadömet. Ingen människa står över någon annan människa, varje människa är själv ansvarig inför Gud för sin tro och sina handlingar. Det är inte som i det romerska systemet att människor står inför Gud med en präst som medlare, under en mänsklig auktoritet. Den protestantiska principen har en tendens att leda till viss splittring och lokal anpassning. Den starka uppfattningen om det allmänna prästadömet tenderar att understryka den enskildes samvete och betydelsen av lokala omständigheter. Det finns en inbyggd tendens till uppdelning och fragmentering. Så Adventistsamfundet är en ganska unik protestantisk rörelse. Vi har till skillnad från alla andra protestantiska samfund lyckats behålla en globalt sammanhållen organisation. Det finns bara en annan större globalt sammanhållen kyrkogemenskap och det är den romerska katolska kyrkan. Den är som bekant inte protestantisk.
Som adventister håller vi på med ett enormt experiment: Går det att vara protestantisk och samtidigt hålla samman en världsvid kyrkogemenskap? Vi ser idag att Adventistsamfundets organisationsmodell är utsträckt till bristningsgränsen. Detta har flera generalkonferensledare under senare årtionden vittnat om. Utmaningen är dessutom sammansatt för oss adventister, för vi är inte bara protestanter, vi är dessutom ”free will” (frikyrkliga/frivilliga) protestanter. Vi värdesätter den fria viljan – läs bara Vägen till Kristus, som handlar om Guds kärlek och vår fria vilja. Detta driver oss mot individualism och kongregationalism, samtidigt som vi har ett världsvitt missionsuppdrag. Vilket också är en teologisk värdering hos oss. Så om vår teologi har detta spänningsförhållande, kommer vi också att ha detta organisatoriska spänningsförhållande.
Måste vi centralisera oss mer för att hålla ihop? Som motvikt till den naturliga protestantiska tendensen? Eller behöver vi omorganisera oss i flera (13) regionala samfund? Problemet är att om vi har ett världsvitt missionsuppdrag kan vi inte dela upp oss för mycket. Vi behöver hålla ihop, men hur?
År 2010 eller 2011 riktade den nordamerikanska divisionen (NAD) en begäran till generalkonferensen (GC) att inom divisionen få tillåta ordination av kvinnor. Man fick då till svar att det inte går, för divisionen har ingen valmanskår och har därför inte någon möjlighet att fatta egna beslut – divisionen är en gren av GC. Den kan inte göra någon annat än GC gör.
Då kom några av unionerna i NAD på den briljanta idén: ”Vi har ju egna valmanskårer! Vad tänker de om den här frågan?” Flera unioner gick därför till sin valmanskår, unionsmötet, med frågan. Två av dessa beslutade 2012 att ordinera kvinnor till pastorer för att främja missionen i sina territorier. Missionsföreståndarna i dessa unioner menade att de var valda av sina unionsmöten och skyldiga att representera dessa och följa deras beslut. Men det var ett misstag, ett stort misstag, enligt GC. Missionsföreståndarna har ett dubbelt ansvar, dels inför sina unionsmöten och dels inför generalkonferensstyrelsen där de är medlemmar. Hur navigerar man när det lokala behovet står i motsats till det globala?
GC reagerade med att ta NAD:s urpsungliga fråga till generalkonferensförsamlingen i San Antonio 2015. I förberedelse för detta beslutade man att frågan om ordinationens teologi skulle studeras i vad som kom att kallas TOSC (Theology of Ordination Study Committee). Men istället för att lägga fram en teologisk fråga om ordination som riskerade att skapa en djup spricka, lade man fram en administrativ fråga att ta ställning till: Kan divisionerna avgöra om ordination av kvinnor inom sina territorier? Men få anade att frågan skulle leda till en återvändsgränd, ett dödläge, därför att den visade sig vara en samvetsfråga på båda sidor.
En stor del av kyrkan tror att diskriminering av kvinnor strider mot evangeliets budskap. En stor del av kyrkan tror att ordination av kvinnor strider mot bibeln. Oavsett hur man röstade 2015 så hade det potential att splittra samfundet. Men det blev ett nej. Hade resultatet blivit det motsatta hade en annan stor del av samfundets medlemmar känt sig berövade sina rättigheter, precis som många upplever idag. Oavsett vad man tänker om den andra sidans sätt att tolka Bibeln – att Bibeln förbjuder ordination av kvinnor och om man ändå ordinerar kvinnor någonstans i världen, så har kyrkan Guds ogillande överallt – så det är en samvetsfråga att motsätta sig ordination överallt. Så omröstningen blev ett dödläge.
Men frågan är hur samfundet ska verkställa beslutet? Generalkonferensledningens, och en del medlemmars, första reaktion var att titta närmare på ”atombombsalternativet” ("nuclear option" som generalkonferensledaren Ted Wilson kallade det) – vilket innebär att helt enkelt upplösa de unioner som inte följer reglerna och skapa skuggunioner som man uppmanar medlemmarna att ansluta sig till. Men detta motsatte sig majoriteten av samfundets ledare och juristerna, det kunde leda till rättsprocesser som generalkonferensen inte kan vinna.
2017 kom förslaget att alla generalkonferensstyrelsens medlemmar skulle skriva under ett lojalitetslöfte, annars skulle de förlora röst- och yttranderätten i styrelsen. Förslaget röstades tillbaka av flera anledningar. En stor anledning var brist på transparens, förslaget hölls hemligt in i det sista. Kommittén som skulle stå som författare till förslaget och presentera det för generalkonferensstyrelsen fick det 14 sidor långa förslaget i sin hand tre dagar innan det skulle röstas igenom. Inga översättningar hade gjorts av förslaget – för att ledamöterna ska kunna hänga med behövs översättning till ca 20 språk därför att de inte har engelska som första eller andra spåk. Det var omöjligt för alla att följa med i vad som hände och att reagera. Dessutom fokuserade förslaget enbart på ett regelbrott – ordination – trots att det är välkänt att 81 procent av unionerna bryter mot många ekonomiska regler. ”Här har vi en fråga som är bibliskt ifrågasatt, samtidigt som vi har flera andra ekonomiska problem som inte är ifrågasatta - vad är rättvisan i det?” Sedan visade det sig att förslaget stred mot stadgarna när det gäller att ta ifrån unionsledare röst- och yttranderätt.
Generalkonferensens ledare har tagit lärdom av dessa misstag. Nästa förslag måste därför vara:
Den stora skillnaderna mellan förra årets förslag och det förslag som nu ligger är att generalkonferensledningen har tagit lärdom.
Under det senaste året har därför samfundsledningen försökt ta reda på vad unionsledningarna tänker om eventuella åtgärder och hanteringen av regelbrott.
Var detta det bästa de kunde komma fram till? När jag ställt dessa frågor så har jag fått följande svar:
Det vägledande antagandet har varit: ”Det är medlemmarnas önskemål” (de 66 % ovan).
Samfundet har en ordning för hur man fattar beslut, och den ordningen följdes i år. Samfundet har en ordning för hur ledare väljs, och den ordningen har också följts. Och de ledare vi väljer för med sig konsekvenser som vi får leva med tills vi väljer nya.
Detta förslag är ett resultat av den ordning som ska följas. Generalkonferensledarnas roll är att ha den stora världsbilden för ögonen. Hur påverkas världskyrkan av att vissa unioner avviker från reglerna? Och svaret man fick var att en majoritet önskar att man göra något. Förmodligen är det så att en majoritet av dem som sitter i dessa kommittéer som arbetat fram förslaget gärna hade sett något annat. Men när man arbetar i en kommitté så kommer man fram till något som kommittén gemensamt har förmåga att komma fram till.
Jag tror att det är rimligt att säga att samfundsledningen själva nu står inför en återvändsgränd. De har hamnat i ett dödläge mellan pest och kolera. Pest vore att inte göra något och därmed ignorera två tredjedelar av samfundet som menar att något måste göras. Koleran är att splittra kyrkan. Om du gör något splittrar du kyrkan. Om du inte gör något, splittrar du kyrkan. Det är en tuff situation att befinna sig i.
Jag förstår att för bara ett par dagar sedan så passerade förslaget divisionsledarrådet med 32 röster för, 30 emot och 2 blanka. Så det är lätt att konstatera att samfundsledningen själva är splittrade när det gäller behovet eller värdet av detta förslag.
Så målet för detta förslag är att lyssna till majoriteten och göra något, samtidigt som man vill skada minoriteten så lite som möjligt. Kan vi göra något för att inte skada missionsuppdraget i västvärlden och andra platser där man ser på saken på ett annat sätt?
Två saker ser jag: En är att man är rädd för ”humanismen”, alltså inställningen att ”tro på vad du vill… vi behöver ingen sammanhållen tro och lära över hela världen”. Det andra är rädsla för ”kongregationalism”, om inget görs så kommer vi att sluta som många av de kongregationalistiska samfundet som förlorat sitt världsvida missionsuppdrag.
Det handlar om att läromässigt och strukturellt hålla ihop. Hur lyckas man med båda?
Jon Paulien ser två möjliga resultat om förslaget röstas igenom och verkställs. Det ena är att hela upplägget kommer att fungera som en ”ärofull fred”, ett sätt att rädda ansiktet. Med andra ord ett system som är så komplicerat att det inte kommer att åstadkomma något annat än att man kan säga: "Ja, vi har regler, ja, man måste följa dem, ja, det finns konsekvenser, ja, vi bryr oss om organisationsstrukturen."
Det andra möjliga resultatet är att det får oavsiktliga konsekvenser. Det kan till exempel innebära att en union till slut blir utesluten ur samfundet. Men jag tror inte att någon union frivilligt vill lämna. Kanske någon välkomnar att bli uteslutna under de rådande omständigheterna. Men det säger bara något om hur splittrade vi redan är.
Det kan finnas andra oavsiktliga konsekvenser som vi idag inte kan se.
(Rainer Refsbäck står för översättningen/sammanfattningen)
Både före och efter denna föreläsning som skedde under Bibelstudietiden, hölls en gudstjänst på temat hur den första kristna församlingen löste tillsynes olösliga konflikter. Loma Lindas pastor Randy Roberts predikar.
Under eftermiddagen hölls ett panelsamtal som fortsatte diskussionen som inleddes under Bibelstudiet. Panelsamtalet inleds med en reaktion på generalkonferensledningens förslag framförd av en av Lomda Linda Unversity Church pastorer, Miguel Mendez. Panelsamtalet startar 30 minuter in i videon.