Världen överraskades en helt vanlig måndag i februari. För första gången på 600 år lämnar en påve frivilligt ämbetet som aposteln Petrus efterträdare och Jesu Kristi ställföreträdare, som han kallas av de nästan 1,2 miljarder romerska katolikerna i världen.
Påven Benedikt XVI kommer att gå till historien för sitt sensationella beslut att avgå. Endast en gång tidigare har en påve lämnat den heliga stolen frivilligt – om Celestinus V:s abdikation år 1294 kan betraktas som frivillig. Även om Benedikt XVI ofta öppet har talat om denna möjlighet, väntade sig ingen att han skulle avgå. Kan påven gå i pension? Otänkbart. Med sin historiska avgång har den 85-årige påven överraskat hela världen, men också visat på mod och realism. Om han hade föresatt sig att bli prisad av folket, kunde han inte ha gjort något bättre. Även om vissa sörjer denne orubblige kämpe för den katolska tron, beundrar andra – både lojala anhängare och kritiker – honom för hans genomtänkta beslut.
För det är inte för att bli prisad som han stiger åt sidan. Det är för hans kyrkas bästa som han tagit detta revolutionerande steg. För det förtjänar han respekt. Benedikt XVI menar att hans krafter sinar och att han inte längre kan utföra sina ämbetsplikter på ett bra sätt. Trots att han har tillgång till oinskränkta maktbefogenheter har den blygsamma, nästan skygga påven på senare tid verkat både hjälplös och och aningslös inför krisen i hans världsvida kyrka – övergreppsskandaler mot barn, det oregerliga prästbrödraskapet SSPX, tvivelaktiga bankaffärer, fallfärdiga strukturer, maktkamper och intriger, Vatileaks ...
Att vara påve var inte hans grej, politik inte hans ämne, mediestormarna inte hans glädje. Hans krav på att kyrkan skulle vara "avskild från världen" gick spårlöst förbi och missförstods. Förhoppningar om en teologisk öppning, ett närmande mellan katoliker och protestanter, en mer avspänd sexualmoral, ett avskaffande av det obligatoriska celibatet eller kvinnor ordinerade till prästämbetet, passade inte honom. Istället befäste han kyrkans traditioner, kallade den till att vara livets orubbliga beskyddare och menade att kyrkans kris berodde på det gudlösa samhällets grundläggande troskris.
Benedikt XVI var den första tyska påven på nästan 500 år. Hur kommer vi att minnas hans nästan åttaåriga pontifikat? Som teologieprofessor vid "den heliga Stolen" skrev den kloke tänkaren – redan vid 30 års ålder blev han professor – en högt ansedd encyklika (Deus Caritas est / Gud är kärlek) och en imponerande Jesusbiografi i tre delar. Hans tal i FN och i den tyska Förbundsdagen blev mycket väl mottagna. Hans högsta angelägenhet var den moderna frågan om Gud ("Där Gud är, där är framtid") och den omfattande relationen mellan tro och förnuft.
Under trettio år medverkade kardinal Ratzinger, alias Benedikt XVI, till att forma och leda sin kyrka. Hans efterträdare tar över ett tungt arv. Med tanke på det ofta nämnda reformstoppet och ett enormt tryck av förväntningar från alla möjliga håll återstår att se hur nästa påve kommer att förstå och utöva sin ledarroll. Efter två mycket ovanliga påvar väntar fler överraskningar, var så säker. Men med den självbild som biskopen av Rom har som aposteln Petrus efterträdare och Jesu Kristi ställföreträdare, kommer ingenting att förändras. Påven må abdikera, men påvedömet består.
Rolf Pöhler undervisar i systematiskt teologi vid Adventistsamfundets teologiska högskolan Friedensau i Magdeburg, Tyskland. Originalartikeln publicerades av APD, de tysktalande adventisternas presstjänt.