Sjundedags Adventistsamfundet | Logga in

Minnesord

Skuldindrivare i Swaziland med blick för det sköna
Dela

Skuldindrivare i Swaziland med blick för det sköna

Vera Delding 1936–2024. Ett vist och glatt hjärta har slutat att slå efter ett långt liv i trofasthet till ”sin lilla barnatro”.

Livet är ingen självklarhet. Det lärde sig Vera alltför tidigt. Född i Gävle 1936 som lillasyster till Ingeborg i familjen Bornmark, flyttade familjen ganska snart till Uddevalla där Vera och hennes systrar växte upp. När Vera var tre år inträffade en stor tragedi då hennes mor Nora, född Blomdahl, dog strax efter lillasyster Ulla fötts. Det kom för all framtid att prägla Veras liv som i många år kom att kämpa med sjukdom. Det var något ingen såg eller märkte. Vera var vänligheten själv med ett stort intresse för andra människor. Hennes moster, Mallan, ryckte in för att ta hand om de små flickorna och gifte sig så småningom med fadern. Vid ett tillfälle tog hon med sig Vera till moderns grav och försökte förklara att där sov mamman tills Jesus kommer. Men barnet kastade sig skrikande ner och sa” ta upp henne, ta upp henne,” och började gräva i jorden med sina små fingrar.

Trots detta växte Vera upp med en fast överbevisning i sin Gudstro. Hon döptes 1949 av pastor Helge Lindberg. Tack vare sin morbror Rune Blomdahl, som då var rektor på Ekebyholmsskolan, kom både Vera och systern Ingeborg till Ekebyholm och tog realen där 1955. Det var goda år, inte minst betydde det att det var där Vera och Raymond möttes. 1961 stod bröllopet, dock efter några år med diverse förvecklingar! Det blev ett långt och lyckligt äktenskap, med de två sönerna Christer och Jonas. Vera hade utbildat sig till sekreterare och arbetade bland annat som chefssekreterare på en optikerkoncern i Stockholm. Ett år tillbringade hon i England. Bägge delar kom att vara betydelsefulla när Raymond fick kallelsen att ta över en tandläkarpraktik i Zwasiland 1980.

Det har ju varit en ”tradition” i Adventistsamfundet att oberoende av tjänsten så var det mannen som kallades. Samtidigt förväntades hustrun att utföra oftast ett kvalificerat fulltidsarbete. Utan lön – eller som Raymond sa: ”För bananpengar”. Det blev också Veras lott. Hon var i själva verket administrerande direktör för hela detta projekt. I breven hem till Uddevalla, som mamma Mallan sparade hela sitt 100-åriga liv, så beskriver Vera livligt vardagen i det natursköna Swaziland. Vera ansvarade för att allt fungerade på tandläkarpraktiken, både då det gällde personal, tidsbokning och material. Det var också hennes uppgift att ta hand om bokföring och inte minst att indriva skulder. Det sista var inte lätt för en kvinna: att få machomän att inse hur en kvinna kunde ha fräckheten att kräva pengar av en man!

Raymond och Vera startade en speciell mobil klinik som kunde köra ut på landsbygden till dem som hade svårt att ta sig till staden. Det gällde också skolbarn. Detta nytänkande som föregicks av en enorm kamp mot byråkrati för att inte tala om arbetet med att inreda och skaffa medel till all utrustning, väckte stor förtjusning i samfundets högre sfärer. Med det resultatet att det kom en strid ström av nyfikna gäster för att beskåda underverket. Det var Veras plikt att se till att hysa alla gäster vilket innebar ”all inclusive”! Dessemellan skulle klinikerna skötas.

De gäster däremot som välkomnades mer än alla var de två tonårssönerna som Vera konstant uttryckte sin längtan efter. Detta var 1980–1983 då varken internet eller andra snabba kommunikationsmedia förekom. Brev och dyra telefonsamtal. I ungefär tio år var Vera och Raymond anställda i Adventistsamfundet. Efter Afrika blev det Nyhyttans Hälsocenter där Raymond övertog direktörsposten under några år medan Vera arbetade som läkarsekreterare. Speciellt i de främmande kulturerna kom Veras godhet och tolerans för andras integritet och livsåskådning att vara till stor nytta. Som Raymond skrev: ”om alla skulle vara som Vera skulle världen vara betydligt fredligare att leva i”. För Vera rörde sig lika ledigt på kungliga garden parties som värdig nykterist där spriten flödade, som bland enkla bybor långt ute på landsbygden.

Mina personliga minnen av Vera hör hemma under åren på Nyhyttan där hennes kärlek till naturen var så markant: alltifrån tornseglarna som hade bo på balkongen – med utsikt över hela Erikaberget – till trädgårdens alla bär och frukter som generöst delades ut till vänner och grannar. Det fanns en kärlek till det sköna, det ädla som genomsyrade hela hennes personlighet, också så som hennes tro, barnatron kom till uttryck under hela livet.

Det är gott att veta att efter den långa sömnen så väntar de himmelska ängderna att få utforskas av Vera på oändliga promenader. Hennes hjärtliga glädje över återseende kommer också att finnas där i den smärtfria och fullkomliga världen.

Yvonne Johansson Öster, vän och granne under Nyhytteåren 2004–2013.

Begravningsgudstjänst hölls i Nyhyttans Adventkyrka den 10 januari 2025 med Lars Gille som officiant. Minnesgåvor till ADRA Sveriges arbete mottages tacksamt.