Hur ska vi uppträda i samhället som kristna i en tid där kristna värderingar missförstås och motarbetas? Ska vi ta strid eller leva som exempel på Guds nåd?
Det nya kärleksbudet var församlingens främsta vapen i kampen om människors omvändelse i det fientliga samhälle som omgav dem. Kärleken skulle prägla också sättet att kommunicera, med ord som hade sälta. Nu har vi kommit till tredje och sista delen...
Hur ska vi tränga igenom mediebruset? Det är frestande att ta till någon drastisk metod eller något effektfullt budskap som väcker uppmärksamhet. Sånt som väcker uppmärksamhet i vår tid är oftast sådant som provocerar fram ilska eller väcker anstöt – det är så de sociala mediernas algoritmer är uppbyggda. De känner vårt mänskliga beteende alltför väl! Men är det ett bra sätt att uppmärksamma det glada budskapet – evangelium? Är all offentlig uppmärksamhet bra uppmärksamhet?
Det fanns i den antika världen många orättvisor som man kunde göra sig upprörd över. Evangelium stod ofta i direkt motsats till dessa orättvisor, som exempelvis slaveriet eller kvinnornas förtryckta ställning i samhället och äktenskapet. Etablissemanget vakade svartsjukt över den rådande samhällsordningen som gav dem många fördelar. Paulus rådde den första kristna församlingen att inte starta ett öppet kulturkrig som kunde riskera att väcka starkt motstånd och förföljelse. Det skulle visserligen väcka uppståndelse, men samtidigt kraftigt minska möjligheterna att fullfölja uppdraget.
Förebilden var Jesus själv som många gånger försvann spårlöst eller sökte sig bort när uppståndelsen kring honom blev för stor (Joh. 5:12, 13; Luk. 4:28–30; 5:15, 16). Motivet var i flera fall att be, men två incidenter avslöjar också ett annat skäl. Först, den gången då Jesus drogs in i strålkastarljuset av sin egen mor kort efter dopet och innan hans verksamhet hunnit komma igång. Jesus kände spontant inte att det var dags, att det skulle hända på en bröllopsfest. Men Maria insisterade: ”De har inget vin.” ” ’Lämna mig ifred, kvinna’, svarade han. ’Min stund har inte kommit än’ ” (Joh. 2:4). Efter lite betänketid visade sig mamma Maria ändå haft rätt.
Vid det andra tillfället är det Jesus bröder som retas och hånas med honom därför att han inte tar den raka och breda vägen till berömmelse. Han har precis uträttat sitt brödunder där folkmassan ville göra honom till kung. Men Jesus hade dragit sig undan (Joh. 6:15) och senare även förlorat en stor del av sina efterföljare. Jesus bröder kan inte förstå att Jesus inte tar vara på möjligheterna:
”Efter detta vandrade Jesus omkring i Galileen. Han ville hålla sig borta från Judeen, eftersom judarna var ute efter att döda honom. Men snart var det dags för lövhyddefesten, och Jesus bröder sa till honom: ’Du borde gå härifrån till Judeen, så att också dina lärjungar får se vad du gör. Ingen som vill bli känd håller sin verksamhet hemlig. När du nu gör allt detta, så visa dig för världen.’ Inte ens hans bröder trodde nämligen på honom.
Men Jesus svarade: ’Tiden har inte kommit för mig än, men för er är det rätt tid när som helst. Världen kan inte hata er. Men mig hatar den, eftersom jag vittnar om att dess gärningar är onda. Gå ni iväg till högtiden. Jag går ännu inte till den här högtiden, för min tid har inte helt och fullt kommit’ ” (Joh. 7:1–8).
”Tiden har inte kommit för mig än…” Vi vet att vi lever i den sista tiden. Tiden är ond runtomkring oss. Vi ser tidens tecken uppfyllas. Vi är därför helt övertygade om att tiden är inne, nu måste det hända! Varför händer det inte?! Vi är otåliga eller saknar tro och gör oftast den bedömning som Jesus bröder gjorde – ”för er är det rätt tid när som helst”. Vi tror att lite uppmärksamhet, några fler ”gilla” och följare skulle lösa alla problem, alla dagar i veckan. Jesus bedömning var att för mycket uppmärksamhet vid fel tidpunkt och av fel orsaker kunde riskera att rasera hela frälsningsplanen, hindra honom på vägen till korset.
Det är uppenbart när man läser Paulus brev till församlingarna och till enskilda individer, att den första kristna församlingen också riskerade sitt egentliga uppdrag om de drog för mycket negativ uppmärksamhet till sig och provocerade fram förföljelse.
Ta exempelvis slavfrågan. Hela den antika världens ekonomi byggde på slaveriet. Inga kristna idag som försöker leva efter Jesus och apostlarnas undervisning skulle få för sig att försvara slaveri eller människohandel. Jesus har ju räddat oss från syndens slaveri, varför skulle vi acceptera att människor förslavas, säljs för pengar för att tvingas utföra hårt arbete, sexuella tjänster eller kriminella handlingar mot sin vilja? Jesus har ju gett alla frihet! Ändå ser vi inte att den första kristna församlingen engagerar sig i någon samhällsomstörtande revolution i uppror mot slaveri och människohandel.
Paulus uppmanar istället slaven Onesimos att återvända till sin ägare Filemon (Filemon 1). Och till alla slavar skriver Paulus: ”Ni slavar, lyd era jordiska herrar med respekt och vördnad, gör det med uppriktigt hjärta, så som ni lyder Kristus. Var inte ögontjänare som ställer upp för syns skull. Var tjänare åt Kristus, så att ni gör Guds vilja av hela ert hjärta. Utför er tjänst villigt, som för Herren och inte för människor. Ni vet att Herren en dag ska ge var och en lön för allt gott han har gjort, vare sig han är slav eller fri” (Ef. 6:5–8). Slavar ska inte anstränga sig för att ta sig ur sin situation, utan nöja sig om de måste: ”Var och en bör fortsätta att leva i den ställning han hade fått av Herren när Gud kallade honom… Var du slav när du blev kallad, så oroa dig inte över det, men om du kan bli fri, så gör det. Den som var slav när Herren kallade honom är Herrens frigivne. Och den som var fri när han blev kallad är Kristus slav. Ni är köpta, och priset är betalt. Bli inte slavar under människor. Syskon, förbli var och en inför Gud i den situation som ni befann er i när ni blev kallade” (1 Kor. 7:17–24).
Att Paulus inte uppmanar slavar att bryta sig loss utan istället vara lydiga och förnöjsamma betyder inte att han är likgiltig inför slaveriets fasor. Istället är Paulus mer intresserad av vad dessa slavar kan åstadkomma om de fortsätter som hemliga kristna agenter i den situation de befinner sig, som vittnen för friheten i Kristus. Han är också angelägen om att inte den kristna församlingen tappar styrfart och riktning genom den förföljelse och det motstånd som för mycket uppmärksamhet i slavfrågan skulle orsaka. Kristna på Paulus tid skulle inte göra sig kända för sitt motstånd mot slaveri som samhällsfenomen, för samhällsomstörtande verksamhet eller provocerande hållningar. Slaveriet skulle brytas ner inifrån i tysthet, för varje omvänd slav som blivit fria i Kristus och Kristus slav. Ett lågintensivt motstånd som hade ett långsiktigt och uthålligt fokus på varje enskild slavs frihet.
Vi kanske uppfattar Paulus som stridbar, impulsiv och radikal på många sätt. Man får i alla fall det intrycket när man läser hans rättframma tillrättavisningar till de egna och om det motstånd och ifrågasättande han möter både i och utanför församlingen. Men Paulus är tvärtom en försiktig och klok PR-strateg.
Paulus råder oss att ”Fly bort från ungdomens impulser. Sträva i stället efter rättfärdighet, tro, kärlek och frid, tillsammans med dem som tillber Herren av rent hjärta.
Undvik att bli indragen i dumma och okunniga diskussioner. Du vet att det bara leder till bråk, och den som tjänar Herren ska inte bråka. Han måste vara vänlig mot alla och kunna undervisa, ha tålamod, och på ett milt sätt visa de människor tillrätta som säger emot honom. Kanske ger då Gud dessa människor en möjlighet att vända om och förstå sanningen. Kanske tar de då sitt förnuft till fånga och slipper loss ur djävulens fälla där han håller dem fångade, för att de skulle göra hans vilja” (2 Tim. 2:22–26).
Till de kristna i Rom, centrum för både det världsliga och religiösa motståndet mot den första kristna församlingen, gav Paulus följande råd som påminner om det kristna varumärket för både ord och handlingar:
”Behandla alla lika. Anse er inte för fina för att umgås med dem som är ringa. Och tro inte att ni vet allt.
Hämnas inte på den som gör er något ont. Försök istället att göra gott mot alla människor. Gör allt ni kan för att leva i frid med alla. Det är inte ni som ska utdöma straff, mina kära. Lämna plats åt Guds vrede, för det står skrivet: ’Hämnden är min, och jag ska straffa, säger Herren.’ Nej,
’om din fiende är hungrig, ge honom något att äta.
Om han är törstig, ge honom något att dricka.
Då samlar du glödande kol på hans huvud.’
Låt inte det onda segra över dig, utan besegra det onda med det goda” (Rom. 12:16–21).
Jag hoppas att du bland dessa råd och erfarenheter från Jesus och Paulus liv finner vägledning för hur du vill kommunicera det glada budskapet till en likgiltig, skeptisk eller rent av fientlig omgivning.
Rainer Refsbäck