Sjundedags Adventistsamfundet | Logga in

Utrikes

}
Dela

Nej till att låta invigda pastorer leda samfundet

Frågan om kvinnans roll i församling och samfund har varit en svårlöst fråga under många år i Adventistsamfundet. I en del kulturer motsätter man sig kvinnors jämställdhet i ledarskap, medan i andra kulturer är kvinnans roll självklar och uppskattad. Under generalkonferensstyrelsens höstmöte kom frågan upp om att låta kvinnor leda i samfundet utan att vara ordinerade. Men afrikanska ledamöters beslutsamma motstånd vann, dock med mindre marginal än tidigare.

De Nordamerikanska (NAD) och Transeuropeiska (TED) divisionerna hade riktat en begäran till höstmötet om att få låta invigda pastorer – oftast kvinnor som formellt inte är ordinerade till pastorer – fungera som missionsföreståndare. Frågan utlöste en över sex timmar lång debatt under tisdagens förhandlingar vid generalkonferensens årsmöte.

I slutändan röstades det kontroversiella förslaget ner i en sluten omröstning av 167 röster mot 117. Med 50 rösters marginal förlorade NAD:s förslag som begränsade sig till att låta invigda pastorer leda konferenser. Omröstningen fick till följd att TED tog tillbaka sin begäran om att låta invigda pastorer även leda unioner.

Dan Jackson, NAD:s ledare, påpekade att det finns ett behov av erfarna ledare i NAD:s konferenser: ”Vi tror att konferensordförandeämbetet bör vara öppet för kassörer, kamrerer och sekreterare som inte är ordinerade utan invigda missionsarbetare, men inte på väg att ordineras, inklusive kvinnor.”
Jackson tillade: ”Detta är inte en begäran om att ordinera kvinnor ... Vi talar här om styrelse och ledarskap.”

Bertil Wiklander, TED:s ledare, bad om ett liknande undantag: ”Vi ber om er hjälp att låta alla våra medlemmar delta i vårt uppdrag. Att öppna dörrar för kvinnor i ledarskap skulle förstärka tillväxten i vårt samfund i Europa”, sa han och påpekade att Adventistsamfundet i ”Transeuropeiska divisionen står inför överväldigande missionsutmaningar där människor starkt motsätter sig evangelium och där det snarare är undantag än regel att gå med i en församling.”

Samfundets internationella ledare, Ted N. C. Wilson, gjorde det mycket sällsynta undantaget att lämna som mötesordförande för att från golvet tala emot NAD:s begäran.

”Detta är just mina egna tankar och övertygelser”, började Wilson sitt anförande. ”Det är inte ett gemensamt beslut” i generalkonferensens administrativa styrelse, AdCom.

Wilson sa att han motsatte sig förslaget på flera grunder: För det första, sa han, ”samfundet är en ecklesiastisk kropp som organiserats för kyrkan. Ledarskap har tidigare byggt på ett utbildat ledarskap, ett andligt ledarskap.” Han menade inte att invigda pastorer inte var utbildade eller andliga, utan att han såg en skillnad hos dem som var ordinerade: ”Enligt bibliska befallningar och vår egen historia, har vi följt en viss form när det gäller andligt ledarskap.”

För det andra, menade Wilson, eftersom endast ordinerade pastorer kan grunda församlingar och ordinera församlingsföreståndare och diakoner, så kan man ifrågasätta om en invigd pastor kan fullfölja alla uppgifter som ligger på en konferensordförande.

För det tredje, ”oavsett vad vi beslutar, så kommer det att påverka hela världssamfundet. Vi har tidigare intagit ståndpunkten att ordinationen ska erkännas i hela världen. Vi är i USA inte kända som det Amerikanska Adventistsamfundet, istället är vi Adventistsamfundet i Amerika, i Tyskland, i Kongo, i Brasilien, i Filippinerna.”

Wim Altink, ledare för Adventistsamfundet i Nederländerna, påpekade det motstånd som fanns hos många adventistledare från andra delar av världen till förslaget. Men vädjade ändå om deras förståelse: ”Det är inte så att vi i från vår division vill påtvinga detta på era divisioner”, sa han. ”Ge rum för och respektera att det finns vissa arbetsfält i världen där detta skulle bli till stor välsignelse. Det kommer att stimulera till mission i vår region.”

Ugandas missionsdirektor John B. D. Kakembo var en av dem som uttryckte oro för just detta: Han sa att han bekymrade sig att ”när vi säger att när vi inte gör detta, så kommer vi att betraktas som ett folk som diskriminerar.”

Missionsföreståndaren i Baltikum, Valdis Zilgalvis, talade för en undantagsregel: ”Kvinnor i den tidiga kristna kyrkan bekräftades” som pastorer, sa han. ”Under det fjärde århundradet stängdes kvinnor ute från att tjäna vid altaret, och ni vet vilken kyrka som gjorde detta ... Jag håller med om att ledare ska utbildas, men jag kan inte se på vilket sätt detta gör någon genderskillnad.”

Den förre, nu pensionerade, generalkonferensledaren Jan Paulsen tillade sina egna tankar: ”Om vi säger till NAD: ‘Ni kan inte gå den här vägen’, tänk då på hur vi hanterar, inte bara i den här frågan utan även i andra, en situation som utvecklar sig i en riktning som inte går i linje med det vi beslutar. En del av er vet mycket väl att ledare i demokratins namn och under vissa västerländska förhållanden inte har full kontroll över sin delegation som kommer till förhandlingarna”, sade han. ”Jag skulle vara djupt bekymrad”, tillade han, ”om samfundet i ett visst land befann sig i en situation i strid med samfundet internationellt.”

Kanske den mest passionerade talaren under eftermiddagen var dr Ella Simmons, den första kvinnan som valts till vice ordförande i Adventistsamfundets generalkonferensens.

När hon reflekterade över en av ledamöternas påstående att denna förfrågan om undatag var ett slugt sätt att marknadsföra ordination av kvinnor, sa Simmons: ”Jag föddes inte in i Adventistsamfundet, men Adventistsamfundet presenterade sig för mig på ett visst sätt. Jag hoppas inte att jag blev lurad av något slags ’lockbete’.”

Och som svar på kommentarerna från en del afrikanska ledamöter som motsatte sig förslaget, sa hon att hon var ”djupt upprörd och bekymrad. Är era minnen så korta att ni inte kommer ihåg att ni själva var förtryckta i ert eget land? Och att de som förtryckte er använde Bibeln för att upprätthålla förtrycket?”

Simmons tillade: ”Vi talar om enhet. Vad är enhet? Det jag har hört beskrivas här är inte enhet, utan likformighet. ... Det vi beskriver här är en likformighet som mer liknar det tvång som kommer av hjärntvätt.”

Efter omröstningen som fällde NAD:s begäran, sade Jackson han fortfarande betraktade alla delegater som hans bröder. Han uppskattade den uppriktiga diskussionen som fördes, sa han.

”För oss kristna betyder inte enhet att jag inte kan vara av en annan mening. Jag behöver inte hålla med dig, men kan ändå älska dig som min bror”, sa Jackson.
Wiklander sa att ”vi förstår att beslutet också innebär ett ’nej’ till vår begäran. Vi återvänder hem och fortsätter be.”

Han tillade: ”Mitt största bekymmer är de många, många unga människor i Europa som vuxit upp i ett jämställt samhälle – vilket många av er här inte har någon erfarenhet av hur det är – där de redan från det de är bara timmar gamla lär sig att män och kvinnor är jämställda. Detta är mycket svårt för dem. Vi förlorar många unga människor som känner att detta är en fråga om rättvisa.”

Mark A. Kellner, Adventist Review/Rainer Refsbäck