Sedan president Trump gav klartecken till att angripa Iran den 1 mars 2026, har inflytelserika företrädare för den kristna högern applåderat och bett om Guds välsignelse över kriget. Man ser på Iran och dess hot mot Israels existens som förebådat i Hesekiels profetia om Gog i Magog som ska angripa Israel men bli krossad genom Guds straffdom i den sista striden. Även om de amerikanska och israeliska motiven är flera olika, så har just det religiösa bland amerikanska högerkristna väckt en del uppmärksamhet. Medier har uppmärksammat att amerikanska befälhavare i strid med konstitutionen peppat sina trupper med att kriget är sanktionerat av Gud som ett steg närmare Armageddon och Jesus återkomst.[1] Men det som inte väckt lika mycket uppmärksamhet, även om det är väl känt, är att den Islamiska republiken Iran sedan 1979 har drivits i sitt hat mot Israel och USA av religiösa motiv från den shiitiska eskatologiska föreställningen om den tolfte imamen Mahdis återkomst. När både Washington och Teheran tolkar kriget genom sina respektive heliga texter skapas en explosiv eskatologisk spegling – två världsbilder som båda läser våld som frälsningshistoria.

Den svenska kyrkohistorikern Joel Halldorf frågades ut i ett relativt långt inslag i SVT:s Aktuellt den 4 februari 2026 om vad han kallar den apokalyptiska kristna sionismen som inspirerar delar av republikanernas högerkristna väljarbas.[2] Halldorf visar hur vissa kristna grupper inte bara läser Hesekiel, utan tolkar världspolitiken genom en apokalyptisk lins som producerar en geopolitisk logik där våldsamma konflikter snarare ses som nödvändiga än tragiska.

Profetian om Gog i Hesekiel 38–39 har av kristna i olika tider tillämpats på den kristna trons eller Israels fiender och har nu fått ökad politisk betydelse i ljuset av kriget mot Iran. Men det är långt ifrån alla kristna som ställer sig bakom den bibeltolkning som gett upphov till den apokalyptiska sionismen.

Hur förstår adventister Hesekiel 38–39?

Där många andra kristna i Bibelns apokalyptiska profetior ser en geopolitisk karta över Mellanöstern ser adventister en karta över det mänskliga hjärtat och den kosmiska konflikten mellan självupphöjelse och självutgivande kärlek.

Det ska först sägas att Hesekiels kapitel 38–39 är en svårtolkad passage som inspirerat andra apokalyptiska passager i Bibeln (inte minst Uppenbarelsebokens kapitel 16 och 20). Men utrymme finns inte här att gå in i detaljer på vad som gör Hesekiel svårtolkat.[3] Men kort kan sägas att Hesekiel själv skapar ett mysterium kring vem denne Gog är när Herren i vers 17 säger: "Är du inte den som jag i gångna tider talade om genom mina tjänare Israels profeter, som då profeterade att jag skulle låta dig anfalla dem?" Samtidigt som Gog inte finns omtalad i Israels historia, varken tidigare eller senare. Dock finns en ledtråd i förklaringen att Gog ska "komma från din plats långt borta i norr" (vers 15, se också vers 6 och 39:2). Både assyriska och babyloniska fiendearméer har kommit från ”norr” (38:6, 15 och 39:2) och representerar i Bibelns profetior en antigudomlig makt, Guds fiende, inte en nation eller ett land i geografisk mening. Gog i Magog ser ut att få representera den slags fiendemakt som vill ersätta Gud, likt kung Nebukadnessar försökte göra i Daniels bok. Detta är bara ett exempel på den mosaik av välkända profetiska motiv i Hesekiel som hämtas i Israels historia och förs vidare in Nya testamentets apokalytiska profetior.

Många av Gamla testamentets profetior om Israel hade en villkorlig natur vars uppfyllelse berodde på Guds folks beteende: olydnad och avfall eller ånger och bättring. Även om de inte historiskt uppfylldes innan Jesus trädde in i människans historia, så har profetiorna fortsatt en betydelse och omtolkas eller återanvänds i Nya testamentet för den kristna kyrkans sammanhang och historia. "Om det inte finns någon tydlig och fullständig historisk uppfyllelse av Gamla testamentets profetior, måste man noggrant studera 'om' och 'hur' författarna till Nya testamentet tolkar dem, vare sig det är explicit eller implicit. Jesus Kristus lära måste ses som den viktigaste tolkningsfaktorn och Nya testamentets inspirerade författare som de bästa uttolkare av dessa Gamla testamentets förutsägelser. Vår grundläggande hermeneutiska princip när vi studerar dem är att Nya testamentet undanröjer de geografiska och etniska begränsningarna i Gamla testamentets profetior samtidigt som det behåller Mellanösterns bildspråk." ³ Slutsatsen är att Gog i Magog (och övriga platser som räknas upp) inte är en historisk eller framtida geopolitisk regeringskoalition som angriper staten Israel, utan en samlingsbeteckning för historiens samlade opposition mot Gud och hans folk. Denna opposition har aktiverats i olika former genom historien men besegras slutligen och avgörande vid Jesus återkomst.

I Hesekiel och Bibelns övriga passager som hänvisar till samma bildspråk kan man se tre nivåer av uppfyllelser av profetian:

1. Kristologisk – i Jesus död och uppståndelse konfronteras den sammanvävda ”konfederation” av ondskans krafter. De första kristna i Jerusalem konstaterar efter pingstdagen att det som Jesus utsattes för var en bred sammansvärjning lik den Gog samlar mot Guds berg i Hesekiel 38–39: ”De slog sig verkligen samman i den här staden mot din heliga tjänare Jesus som du har smort. Herodes och Pontius Pilatus, de andra folken och Israels folk, de har gjort vad du i din makt och med din vilja hade förutbestämt” (Apg. 4:27, 28). Men Jesus gick segrande ur striden över ondskan, synden och döden – vilket de första kristna åberopar när de själva möter motstånd.
2. Ekklesiologisk – kyrkan har genom historien utsatts för cykliska ”Gog och Magog”-liknande förföljelser och angrepp. Apostlarna noterar på flera ställen i Nya testamentet att det lidande Jesus gick igenom kommer också hans folk att få utstå (Matt 5:10–12; Joh 15:18–16:2; 2 Kor 1:5; 1 Pet 1:12–14). Liksom Jesus blev förföljd, så kommer också hans folk att bli förföljda, men liksom han blev räddad, så kommer också de att bli räddade. Kyrkan som består av alla dem som bekänner Jesus som Herre, judar liksom hedningar, är det förnyade Israel, inte som en geografisk nation eller en ersättning av det gamla, utan genom utvidgning (Ef 3:6–10; Rom 11:25–26; 1 Kor 12:12–13). I kyrkans historia finns flera exempel på hur ”Gog och Magog” samlats till strid mot Guds folk: Kejsare Neros förföljelse av de första kristna, den medeltida och maktfullkomliga kyrkans förföljelse av oliktänkande och bibeltroende kristna, kommunismens försök att kväsa kristna och så vidare. Kyrkan inte bara överlevde dessa försök utan blomstrade mitt i förföljelsen.
3. Eskatologisk – I Uppenbarelseboken 16 och 20 får profetian i Hesekiel 38–39 en tvådelad uppfyllelse. Här finns också de starkaste språkliga kopplingarna till Hes 38–39 i hela Bibeln.
   1. Innan tusenårsriket beskrivs i Upp. 16 de sju plågorna med många termer och bilder som återfinns i Hesekiel, men ”Gog” är utbytt mot ”Babylon”. ”I Hesekiel förgör Guds ingripande snabbt och fullständigt Gog och hans allierade; i Upp. 16 drabbar dock de sju plågorna gradvis de ogudaktiga. Horisonten breddas så att den slutliga förintelsen av de ogudaktiga blir universell när den sista plågan inträffar vid Jesus Kristus återkomst, under vilken alla ogudaktiga kommer att dö (2 Tess 1:7–9; 2:8–10; 2 Pet 3:11–12; Upp 19:20).” ³
   2. Efter tusenårsriket beskriver Upp 20:8–10 ”en slutgiltig, fullständig och definitiv uppfyllelse av Hesekiels profetia om Gog och hans fientliga styrkor. Namnen Gog och Magog används som en samlingsbeteckning för alla fiender till Gud och hans trogna folk.” ³ ”Gog och Magog” i Upp 20 är mer än bara en konfederation av ett fåtal nationer i Israels närområde, istället har de här utvecklats till en universellt omfattande symbol för Guds eskatologiska fiender. I Hesekiel är det ”Israels berg” och i Uppenbarelseboken är det det ”nya Jerusalem” som är målet för Gog och Magogs hat, men det viktiga är inte platserna utan människorna som befinner sig där, Guds folk, de heliga. Som lever under den Högstes beskydd.

Poängen i dessa tre nivåer av tolkningar och uppfyllelser av Hesekiel 38–39 är att Gud har besegrat ondskans koalition oavsett i vilken skepnad och form den visar sig i historien. Korsets och uppståndelsens kraft besegrar effektivt Guds fiender och skyddar hans folk.

Adventister läser dessa profetior symboliskt, typologiskt och kristocentriskt, inte som ett geografiskt eller politiskt måste. Fokus ligger på världens moraliska konflikt, inte kartor och stormakters intressesfärer. Profetior pekar inte främst ut nationer som fiender, utan strukturer av våld och motstånd mot Guds rike. Profetiorna gavs inte för att elda på konflikter människor emellan utan för att försäkra Guds folk om att ondskan inte får det sista ordet. När profetior blir krigsretorik missar vi deras egentliga budskap.

Striden bakom alla krig

Jesus säger om tidens slut: ”Ni kommer att få höra om krig och rykten om krig, men låt er inte skrämmas. Det måste ske, men det betyder inte att slutet har kommit” (Matt. 24:6). Dessa våldsamma krig mellan nationer har bara en indirekt koppling till den stora striden som beskrivs i Hesekiel och Uppenbarelseboken – striden om människors hjärtan och Guds självutgivande kärlek. Syftet med dessa krig och rykten om krig är som Jesus säger, att skrämmas.

I stället vill Jesus rikta uppmärksamheten till och engagera oss i hans rikes framgång och det ”vapen” som avväpnar ondskans koalition och avgör den slutliga striden: ”Men den som håller ut till slutet ska bli räddad. Och evangeliet om riket ska förkunnas i hela världen, till vittnesbörd för alla folk. Sedan ska slutet komma” (Matt. 24:13, 14).

Det finns ingen jordisk armé med vapen av stål som kan stå emot de heligas uthållighet och tro när de sprider det glada budskapet om Guds rike över världen. När de första kristna under deras första förföljelse hade konstaterat att de stod inför samma motstånd som Jesus hade mött, ropade de: ”Herre, se nu hur de hotar oss! Så hjälp nu dina tjänare att frimodigt förkunna ditt budskap! Visa din makt och bota de sjuka, låt tecken och under ske genom din heliga tjänare Jesus namn! När de hade slutat be, skakade platsen där de var samlade och alla fylldes av den heliga Anden och förkunnade Guds budskap frimodigt” (Apg. 4:29–31).

Det är något för kristna i den sista tiden att ta efter!

Rainer Refsbäck, missionssekreterare