BB Beach som han ofta kallades började sin tjänst i Adventistsamfundet som utbildnings- och sabbatsskolledare i den Nordeuropeiska divisionen (numera Transeuropeiska) och blev något av en statsman eller ambassadör för Adventistsamfundet i den stora världen. Han somnade in den 14 december, 94 år, i Silver Spring, Maryland. Samfundshistoriker Yvonne Johansson Öster minns honom väl.
Varje människa är unik, men några är mer unika än andra – och det gäller även bland ledande gestalter i Adventistsamfundet. BB Beach var något så ovanligt i vårt samfund som en statsman med internationella kontakter och inte minst en brobyggare till andra kristna samfund och dess ledare. Han var född i en amerikansk familj i Europa, och i själ och hjärta förblev han europé. Hans språkförmåga täckte ett antal språk eftersom han växte upp med franska och tyska, disputerade från Sorbonne universitet i Paris, gifte sig med Eliane från Bryssel och var som ung rektor på samfundets italienska skola, Villa Aurora, en del år innan han i trettioårsåldern blev utbildningsledare i det som då var Nordeuropeiska divisionen. Där blev han senare divisionssekreterare. Han tjänade samfundet i Europa mellan 1962 och 1980 och blev känd av många under den tiden. Han kom att resa mycket i Östeuropa under kommunisttiden, där hans diplomatiska förmåga var till stor hjälp för samfundet som levde under speciella övervakade förhållanden i dessa länder. Hans kulturella fingertoppskänsla räddade många situationer.
Vad minns man en människa för? Den officiella bilden är Bert Beachs ekumeniska kontakter, också i Kyrkornas världsråd, men framför allt hans arbete för religions- och övertygelsefrihet i alla sammanhang. Han kom att sitta ordförande i International Association for Religious Freedom under många år på 1980-talet och framåt, det religionsfrihets- och religionsdialogorgan som Adventistsamfundet en gång tog initiativet till år 1900. Som 34-åring blev han skickad till Andra Vatikankonciliet i Rom under åren 1962–1965 och rapporterade därifrån. För det blev han kritiserad av de grupper som ansåg han arbetade för att ansluta samfundet till den ekumeniska världen. Det finns ju de som ser rädslan för beröring med andra samfund som den största tillgången i trons sammanhang. Beach hörde inte till dem. Det han framför allt visade var nödvändigheten att lära känna andra kristna, deras tro och visa dem respekt för att själv bli känd för sin tro och respekterad för den. Det blev han i hög grad. Ett exempel: När Adventkyrkan i St.Albans England skulle invigas inbjöd Beach sin vän biskopen av St. Albans, Robert Runcie, som senare blev ärkebiskop i den anglikanska kyrkan. Biskopen hade dock ett annat möte inbokat som han var tvungen att närvara vid – med drottningen. I stället skrev han ett vänligt brev till den nya församlingen med önskan om Guds välsignelse. Det hänger numera i kyrkans hall. Det var i dessa personliga kontakter som BB Beach gjorde sin stora insats där fördomar mot vår tro kunde brytas ner. Trångsynthet var inte hans kännetecken.
Det fanns också hos denne hyperbegåvade man en stark vilja till att främja kunskap. Av en del ansågs Beach arrogant och alldeles för mycket fokuserad på intellektuell kunskap. (Kan man fokusera för mycket på kunskap – Hur ska man annars växa som kristen i sin tro?) Eliane och Bert etablerade i den andan bl.a. en fond till fortsatt intellektuell och brobyggande verksamhet genom sponsorskap av den årliga Beach Lecture på Newbold College och på liknande sätt på Collonges, Adventistsamfundets franska högskola.
Vad minns jag på det personliga planet? Omsorgen om en bortgången kollegas änka. Intresset han visade vid varje möte för hur livet nu gick. Och inte minst den snabba repliken och hans otaliga roliga historier som illustrerade maktens avigsidor. De var dem han underhöll med när han var gäst privat, som han var många gånger under årens lopp i det hem som var mitt. Det var roliga, stimulerande och livliga samtal som utspann sig vid de tillfällena både om allvarliga och aktuella ämnen i den sfär som var vår gemensamma: vår adventisttro. Det var befriande med en kyrkans ledare som hade humor och distans till den maktsfär han själv var en del av.
Nu har detta 94-åriga och rika liv fått ett slut. Kvar finns minnet av en unik samfundsledare men allra mest av en unik vän.
Yvonne Johansson Öster, samfundshistoriker, som mötte BB Beach första gången som elev på Ekebyholmsskolan år 1962. BB Beach var på inspektionsbesök med andra ”bröder” från divisionen och generalkonferensen. Yvonne tillsammans med Kerstin Carlsson (Christiansen) blev placerade för att äta med ”bröderna” eftersom de kunde bra engelska. Det blev en rolig och avslappnad måltid för dessa samfundsdignitärer. ”Vi var ju inte så blyga, varken Kerstin eller jag så samtalet blev både roligt och livligt!”
Läs mer i en längre artikel av Tor Tjeransen och David Neal i TEDNews.