Sjundedags Adventistsamfundet | Logga in

Inrikes

Betydelsen av ett träd
Dela

Betydelsen av ett träd

Så här inför julen uppstår ofta diskussionen om julgranens vara eller icke vara. Jag tänker då inte på om det ska vara en plastgran, rödgran eller kungsgran... Utan hur stor betydelse ska vi lägga vid granens ”hedniska” ursprung? Vilket ansvar ska vi som kristna ta för att sprida kunskap om granens eventuella ”hedniska” ursprung? Och är julgranen hednisk överhuvudtaget? Finns det något kristet alls med julgranen?

Allt vi människor gör har ett ursprung eller en kulturell bakgrund – redan den vise Salomo sa: ”Det som gjorts förr kommer att göras igen. Ingenting är nytt under solen” (Pred. 1:9). Orden vi använder, tänkesätt och traditioner – allt har börjat någonstans som sedan utvecklats och gett upphov till nya ord, tänkesätt och traditioner. Dagligen rör vi oss med ”hedniska” namn på veckodagarna, månaderna och även personnamn, exempelvis. Men gör det oss till hedningar? Är det ens möjligt eller ens önskvärt att i ett samhälle och en kultur radera allt som kan härledas till en förkristen tid? Ens i ett i ett postkristet samhälle?

Som väckelsekristna har vi en tradition av att vilja hitta tillbaka till trons ursprungliga betydelse – så som den var när lärjungarna fick ta emot den av Herren Jesus själv. Tillbaka till Bibeln är vår devis! Som adventister ledde denna iver till att vi återupptäckte och började fira den bibliska sabbatsdagen i stället för söndagen som helg- och vilodag. Det finns en grundinställning hos många av oss att vilja söka tillbaka till något rent och oskyldigt och gudomligt.

Men trots denna iver tycks det finnas traditioner som vi gärna vill nåla fast i historien utanför Bibelns historia. Företeelser som vi inte förstår eller gillar kan gärna avfärdas med att de har ett hedniskt ursprung – eftersom vi inte uttalat hittar dem i Bibeln. Detta händer ibland när olika kulturer och ursprung möts och kanske krockar. Seder och traditioner kring julfirandet och julgranen används tyvärr ibland för att skapa konflikt och förvirring kring vad som är sann kristendom och bedräglig hedendom. Men hedendomen är inte alltid ursprunget för mänskliga seder och bruk. Men omgivna som vi är av en evolutionär världsbild där allt utvecklas framåt i en rak linje är det kanske inte konstigt att vi tänker så.

Ge Bibeln tolkningsföreträde

Som bibeltroende kristna hämtar vi dock förståelsen för vårt ursprung och inspiration för hur vi ser på livet i Bibelns berättelser om skapelsen, syndafallet och Abrahams kallelse ut från Ur i Kaldéen (senare känt som Babylon). För oss finns en förhistoria innan hedendomen. Det är inte en rak utveckling från outvecklad okunskap till utvecklad kunskap. Utan från något fullkomligt som kom att skadas av synd och avskildhet från Gud och där Gud på olika sätt och i olika mänskliga kulturer försökt återupprätta kunskapen om sig själv och sitt rike. Vi kan med stor sannolikhet anta att många traditioner som vi betecknar som ”hedniska” inte startade först när människorna glömde bort Gud efter syndafallet. I många fall är hedniska traditioner och religioner förvanskade rester av något ursprungligt gott. Ett resultat av den historiska ”viskleken” där ursprungliga sanningar eller lärdomar gått förlorade. I begynnelsen gjorde Skaparen allting gott, mycket gott! Sedan har synden fördärvat och förvanskat allt. Vårt uppdrag som kristna är att leva i en återupprättad relation med Gud och upprätta Guds rikes värderingar och principer omkring oss. Det innebär också att traditioner behöver omvärderas och dess ursprungliga (inte nödvändigtvis hedniska) innebörder återupptäckas.

Genom kristendomens historia och dess framfart i olika kulturer har sanningen om Gud berättats på olika språk, förklarats med hjälp av olika föreställningar som dominerat och åskådliggjorts genom att kända traditioner omtolkats och ”kristnats”. Detta kallas ibland synkronisering, vilket kan ske på både gott och ont. Om den bibliska och kristna undervisningen framhävs och görs tillgänglig är det något gott, men om det hedniska tänkesättet dominerar trots ”kristnandet” så behöver den kristna undervisningen fortsätta leta och hitta nya vägar att nå människors hjärtan.

Så det finns både svårigheter och välsignelser när kulturer och Bibelns undervisning möts. Och vårt uppdrag som kristna är att alltid utnyttja alla tillfällen och tillgängliga medel att göra Guds budskap känt och tillgängligt.

Så var kommer granen in i bilden? Det är helt riktigt att heliga träd har spelat en viktig roll i många förkristna eller hedniska kulturer och religioner. Världen och universum beskrevs i trädmetaforer.[1] I vår egen nordiska förkristna historia fanns världsträdet Yggdrasil. Träd var också förknippade med hednisk kult. Även Bibeln nämner träd, trädgårdar och lundar som var starkt förknippade med folken omkring Israel som där ägnade sig åt avgudadyrkan och omoral.[2] Träd hade också inneboende kraft. I olika hedniska kulturer med ursprung i Mellanöstern, Nordafrika och Europa har vintergröna träd spelat en viktig roll just under den mörkaste vintermånaden december. Då tog man in vintergrönskande träd, grenar och vinterblommande växter (som exempelvis misteln) som en besvärjelse mot vinterns död, mörker och kyla. De påminde om fertilitet, odödlighet, evigt liv och pånyttfödelse.

I Bibeln finns dessutom en trädtext som nämner företeelsen att pynta träd, Jer. 10:1–5. Den har ibland tolkats som ett förbud mot just pyntade julgranar. Men sammanhanget beskriver tillverkningen av snidade avgudabilder i trä och inte julgranar i allmänhet.[3]

Bibelns träd – livets träd

Men det är inte bara i förkristen hedendom och avgudadyrkan som heliga träd förekommer. Samtidigt som hedningar förlustade sig i trädlundar och byggde altaren av tegel (Jes. 65:3), bosatte sig Abram i Mamres lund av ekar och byggde där ett altare åt Herren (1 Mos. 13:18).

Bibeln har fler positiva än negativa beskrivningar och betydelser av träd, inte minst evigt grönskande, blommande och fruktbärande träd. Så om vi vill finna den ursprungliga meningen och innebörden med att ta in gröna träd så här i mörka och kalla december, så kanske dessa originallöften och bilder är lämpligare för oss kristna att sprida än hedniska kopior.

Allt börjar med livets träd i Edens trädgård som sedan är upphovet till nästan all trädsymbolik i resten av Bibeln (1 Mos. 2:93:22). Om vi tror att skapelsen och Edens trädgård är det mest ursprungliga i mänsklighetens historia, så kan vi förmoda att det är livets träd i Eden som skymtar i bakgrunden till många hedniska kulturers föreställningar om livets träd eller världsträdet. Livets träd skymtar som en dröm även genom hela Bibelns historia ända in i framtidsvisionen om det Nya Jerusalem och den nya jorden (Upp. 2:7). ”På båda sidor om floden växte livets träd, som bär frukt tolv gånger om året och ger skörd varje månad, och bladen från träden är läkemedel för folken” (Upp. 22:2). I tabernaklet fanns den sjuarmade ljusstaken utformad som ett evigt blommande mandelträd (2 Mos. 25:31–4037:17–24). Kanske ljusstaken också påminner om livets träd i Eden varifrån så mycket av tabernaklets och templets utsmyckning hämtade sin inspiration. Och i förbundsarken fanns Arons evigt blommande stav, en gren eller stammen av ett mandelträd (4 Mos. 17). Jesus själv beskrivs av profeten Jesaja som ett rotskott ur Jishajs avhuggna stam (Jes. 11:1) – ett nytt och evigt träd som aldrig ska huggas ner. Den som litar på Herren liknas vid ett träd som alltid bär frukt och är ständigt grönt (Jer. 17:8). Gud själv beskriver sig som en evigt grönskande cypress som ständigt ger oss vår frukt (Hos. 14:9b). Ytterligare positiva texter om träd finner du bl.a. här: Job 14:7Matt. 7:171 Krön. 16:33 och Dan. 4:10-12. Korsträdets stam är också central i Bibeln, dock i både negativ och positiv bemärkelse. Det var skamligt att hängas upp på ett träd, men Jesus offer på korsträdets stam ger hela världen liv – på så sätt skymtar livets träd förbi i bakgrunden.

Så vad är historien bakom julgranen? Trots att det sedan fornnordisk tid förekom grankvistar i nordiska hem, dök inte just julgranen upp förrän mot slutet av 1800-talet i svenska hem. Bakgrunden hade inte något att göra med förkristna och hedniska vinterträdtraditioner från Mesopotamien, Rom eller ens fornnordisk offerrit. Ursprunget finns i de tyska och baltiska protestantiska staterna under sen medeltid. Där spelade det s.k. ”paradisträdet” en viktig roll i ett populärt kyrkospel om Adam och Eva den 24 december.[4] Paradisträdet var en gran som från början pyntades med röda äpplen, oblat och ljus (det sägs att det var Martin Luther som introducerade levande ljus i paradisträdet). Äpplena skulle påminna om den förbjudna frukten och hur synden kom in i världen, oblaten (som så småningom tog sig olika former) om Jesus offerdöd och seger över synden och ljusen om Jesus som världens ljus.

Traditionen med paradisträdet blev populär och folklig i det protestantiska kontinentala Europa under några århundraden innan den under mitten av 1800-talet spreds till den engelsktalande världen genom engelska drottning Victorias tyska make prins Albert. Till Sverige kom seden ungefär samtidigt, mot slutet av 1800-talet.[5] Julgranen är ursprungligen och i huvudsak en protestantisk tradition. Först 1982 accepterades den allmänt bland katoliker då Vatikanen resten sin första julgran framför Peterskyrkan i Rom.

Den granformade adventsljusstaken med sju ljus har samma ursprung som julgranen, men påminner också om menorah, den sjuarmade ljusstaken i templet.[6]

Adventisterna och julgranen

Trots sitt protestantiska ursprung kom inte bara julgranen utan också julfirandet i allmänhet att ifrågasättas tidigt bland adventister, liksom många andra kyrkliga traditioner som ansågs ha kopplingar till hedniskt ursprung. Även om adventistpionjären Ellen White avrådde från ett överdådigt och slösaktigt julfirande – och inrymde att Jesus inte var född den 24 december – så uppmuntrade hon till ett bibliskt julfirande inklusive julgran. Det var ett tillfälle att predika evangelium som inte skulle försummas. Granen kunde användas som ett sätt att uppmuntra inte minst barnen till att ge meningsfulla gåvor. I citatet här handlade gåvorna om insamling av pengar till att bygga kyrkor:

”Gud skulle bli mycket tillfreds om varje kyrka på julen hade en julgran på vilken man kan hänga stora och små offergåvor till dessa bönehus. Vi har fått brev med förfrågningar där man frågar: 'Ska vi ha en julgran, kommer det inte att vara som i världen?' Vi svarar: Ni kan göra som i världen om ni så önskar, eller så kan ni göra det så olikt världen som möjligt. Det finns ingen särskild synd i att välja en väldoftande vintergrön gran och placera den i våra kyrkor. Synden ligger i motivet till handlingen och i hur gåvor som placeras på granen används.

Granen kan vara så hög och dess grenar så vida som passar bäst för ändamålet. Men låt dess grenar lastas med er välgörenhets guld- och silverfrukter, och ge detta till honom som er julgåva. Låt era gåvor helgas genom bön...” (Review and Herald, 11 december 1879).

Några år senare var adventisternas mission i Europa i skriande behov av ekonomiska medel. Då skrev Ellen White: ”Julen närmar sig. Må ni alla ha visdom så att det blir en värdefull högtid. Låt församlingens äldre medlemmar förenas i själ och hjärta med barnen i detta oskyldiga nöje och denna avkoppling, genom att hitta sätt att visa Jesus sann vördnad genom att ge honom gåvor och offer. Låt var och en komma ihåg Guds anspråk. Hans sak kan inte gå framåt utan ert stöd. Låt de gåvor som ni vanligen har skänkt varandra läggas i Herrens skattkammare. Jag lägger fram ett ärende inför er, mina bröder och systrar, nämligen det europeiska missionsarbetet. Låt era mindre offergåvor i varje kyrka placeras på er julgran...” (R&H, 9 december 1884).

Julen en tid för konflikt eller frid över jorden?

Låt oss inte göra julen, julgranar och adventsljus till en konflikt i församlingen som överskuggar vårt uppdrag att göra Jesus känd och älskad. Detta är en tid på året då världen förväntar sig och kristna människor överallt får en fantastik möjlighet att påminna om vad Gud gjorde i sin stora kärlek: ”Så älskade Gud världen att han gav den sin ende Son, för att de som tror på honom inte ska gå förlorade utan ha evigt liv” (Joh. 3:16).

Det finns ett stort behov bland oss kristna att sprida det glada budskapet om Jesus ankomst, den första såväl som den andra. Jesus är den största gåvan som världen har fått – men ännu har så få uppfattat detta och tagit emot honom. Jesus kom till världen i en mörk och förvirrande tid. Julevangeliet är en berättelse som inte är ljus och mys utan omgärdas av politiska intriger,ockupation och maktfullkomlighet och barn som drabbades av ond bråd död. Det fanns många föreställningar om vem Jesus var och varifrån han kom. Allt detta illustrerar på ett fantastiskt sätt vår värld idag. Idag har julgranen och julfirandet tagits över av starka kommersiella intressen och det finns ett intresse av att radera ut kristendomens historia och Bibelns budskap. Låt oss inte dras med i konsumtionsmörkret och historieförvillelserna kring det äkta julevangeliet och ett glädjefullt julfirande där Jesus är i centrum. Låt oss passa på att utnyttja de tillfällen vi får att berätta om Jesus människoblivande, Guds plan att rädda världen och drömmen om frid på jorden.

Det är fortfarande lika viktigt att vi tänker på detta stora uppdrag vi har, som under jularna på Ellen Whites tid. Glöm inte ADRA Sveriges julgåva! Glöm inte din församlings och Adventistsamfundets arbete här i Sverige!

Rainer Refsbäck missionssekreterare

Denna text publicerades först i AdventNytt den 9 december 2022 och publiceras här något utökad och redigerad med källhänvisningar.

 

[1] Se exempelvis hur Gud anspelade på detta i Babylon, Dan. 4:10-12.

[2] Se exempelvis Jesaja 1:29, 30; 57:5; 65:3; 66:17 som nämner kananéernas trädkulter som även lockade Guds folk.

[4] Sedan de tidigaste kyrkokalendrarna firades Adam och Eva den 24 december till minne av de första människornas ”födelse”, Jesus är ju i Bibeln den ”andre Adam”. Fram till 1900 hade både Adam och Eva namnsdag den 24 december, idag är det bara Eva medan Adam fått flytta till 23 december.