Den 12 juni meddelade Myndigheten för stöd till trossamfund (SST) att Adventistsamfundets ansökan om att åter bli statsbidragsberättigat avslås på grund av att samfundet inte kan visa att minst 2 500 medlemmar har bekräftar sitt medlemskap.
Från 1 januari 2025 gäller en ny lag om statsbidrag till trossamfund. Alla tidigare statsbidragsberättigade trossamfunden har därför behövt ansöka på nytt om att bli berättigade till statsbidrag under den nya lagen.
Den nya lagen innebär flera nya villkor, både för att bli berättigade för att ta emot bidrag och att ansöka om själva bidraget. Ett av de mest grundläggande är att trossamfund måste ha minst 2 500 medlemmar/betjänade. Dessutom krävs att dessa medlemmar har bekräftat sitt medlemskap minst en gång under de senaste två åren för att kunna räknas in i underlaget. Det är på det här målsnöret som Adventistsamfundets ansökan har fallit. Liksom ett flertal andra mindre trossamfund, framförallt nationella och etniska minoritetskyrkor.
Av Adventistsamfundets drygt 2 900 medlemmar är drygt 2 700 medlemmar bosatta i Sverige, men vi saknar system och teologisk grund för att inhämta medlemmarnas bekräftelse på medlemskap varje år. Inför ansökan fördes därför samtal med myndigheten om vad som alternativt skulle kunna räknas som bekräftelser på medlemskap. Tillsammans med samfundets revisor, som i ansökan medverkade med ett revisorsintyg, skapades kriterier för ett stickprov som visar på graden av tillhörighet och bekräftelse på medlemskap: alltifrån regelbundet tionde- och gåvogivande, förtroendeuppdrag i samfund eller församling. till om medlemmen är känd/regelbundet närvarande eller okänd/icke närvarande i församlingens aktiviteter.
Revisorn gjorde ett urval på 30 medlemmar bosatta i Sverige vars aktivitet och kontakt samfundsledningen skulle undersöka mer ingående och dela in i olika graderna av tillhörighet. Stickprovet gav en god och rättvisande bild av hur medlemmarna förhåller sig till sitt medlemskap: 37 % ger tionde och gåvor regelbundet, ytterligare 13 % är valda funktionärer i församling eller samfund, ytterligare 7 % är kända och deltar regelbundet i församlingens aktiviteter. Ytterligare 30 % av urvalet är kända, men där regelbundet deltagande är okänt. 10 % var okända för församlingens företrädare och saknar deltagande i eller kontakt med församlingen. 3 % av urvalet höll för tillfället på att flytta sitt medlemskap utomlands.
SST gjorde till slut även bedömningen att frivilligt tionde- och gåvogivande inte tillräckligt starkt visar att givaren ser sig som medlem eller betjänad av trossamfundet. Men även om tionde- och gåvogivande skulle ha godkänts som bekräftande, uppfyller inte Adventistsamfundet villkoret att 2 500 medlemmar aktivt bekräftat sitt medlemskap på något sätt.
Kravet på minst 2 500 medlemmar är inte det enda som är problematiskt för Adventistsamfundet. För flera bekännelsekyrkor (de traditionella frikyrkorna) kan även tillämpningen av vissa demokrativillkor utgöra en risk. I grunden är dessa demokrativillkor, så som de står uttryckta i lagen självklara, även för en kristen. Men beroende på hur frågan ställs och myndighetens förordning tillämpas så kan det komma i konflikt med hur ett trossamfunds eller en församlings troslära kan påvkerka frågan om medlemskap.
Samfundsstyrelsen valde därför att yttra sig kring en av frågorna i ansökan som handlar om ”val av livspartner” med följande uttalande: ”Frågan gör intrång på trossamfundens inre liv och kriterier för medlemskap, inte minst för bekännelsekyrkors vidkommande. Frågan riskerar att skapa två klasser av trossamfund där faktorer i trosläror, trosbekännelse och medlemssyn i grunden avgör skillnaden.” ”Val av livspartner” berör inte enbart hbtqi-personers rättigheter utan även om hur trossamfundet eller enskilda församlingar hanterar samboförhållanden, otrohet i äktenskapet eller skilsmässa.
För Adventistsamfundet är inte den avslagna ansökan en fråga om ekonomi eller pengar. Organisationsbidraget som samfundet fått under många år ligger på ca 250 000 kronor per år och går till att subventionera lokalkostnaderna för flera av församlingarna. Bidraget utgör knappt 0,8 % av samfundets budget idag. Samfundets verksamhet står och faller inte med detta bidrag.
Det som kan bli en utmaning framöver med den nya lagen och den avslagna ansökan är att Myndigheten SST:s beslut blir vägledande för andra myndigheter och kommuner. Det kan påverka samfundets möjligheter att söka andra statliga bidrag eller anslag, samverkan med andra frivilligorganisationer i projekt eller verksamheter som får statliga bidrag eller samarbeten och bidrag i kommuner.
Under våren 2025, då övergångsregler har varit gällande, riskerade exempelvis samverkansorgan för sjukhuskyrkan att mista sina statsbidrag om inte Adventistsamfundet hade för avsikt att ansöka om att bli statsbidragsberättigande. Det gällde då framför allt Frikyrkosamråd och tre lokalföreningar av frkyrkor (Karlskrona, Borås och Norrköping) som får statsbidrag för andlig vård i sjukvården som går till sjukhuspastorers lön. Det råder fortfarande viss oklarhet om adventistförsamlingar som är engagerade i dessa lokala samverkansorgan kan stå kvar inför år 2026 när nu samfundet fått avslag på sin ansökan. Både Sveriges kristna råd (där samfundet är observatör) och Frikyrkosamråd (där samfundet är medlem) diskuterar detta med myndigheten SST som ser det som en olycklig konsekvens av den nya lagen. Tidningen Dagen har uppmärksammat utmaningarna med den nya lagen och intervjuat missionssekreterare Rainer Refsbäck som är samfundets representant i SST:s råd för samråd.
Den nya lagstiftningen skapar A- och B-lag bland sedan länge etablerade trossamfund som tidigare åtnjutit respekt och lika villkor. Under rådande lagstiftning och tillämpning av lagen ser det inte ut som att Adventistsamfundet har anledning att återkomma med en ny ansökan.
Rainer Refsbäck, missionssekreterare
Utvecklingen mot religionsfrihet i Sverige har skett stegvis. I och med den protestantiska reformationen under första hälften av 1500-talet förstatligades kyrkan och den lutherska läran blev statsreligion och Svenska kyrkan statskyrka. 1779 infördes lite religionsfrihet då utlandsfödda fick behålla sin religiösa tillhörighet i Sverige (gällde främst judar och katoliker). 1858 avskaffades konventikelplakatet i ett första steg, som gjorde det möjligt att människor kunde samlas till religiösa möten i hemmen utan den lutherska prästen närvarande. 1873 fick svenska protestanter möjlighet att konvertera, exempelvis till katolicismen. Inte förrän 1951 infördes individuell religionsfrihet i Sverige då varje medborgare fick välja om man skulle tillhöra ett religiöst trossamfund eller inte. Innan dess var man tvungen att tillhöra något religiöst samfund. Men det var först 1 januari 2000 som Sverige fick full religionsfrihet då statskyrkan avskaffades och Svenska kyrkan skildes från staten. Dock gäller fortfarande en särlagstiftning för Svenska kyrkan och för tronarvingens val av religion.
En universell och grundläggande princip för religionsfriheten är att kyrka och stat är åtskilda. Om staten väljer att ge trossamfund ekonomiskt stöd eller andra fördelar, ska staten förhålla sig neutral till alla religiösa trosriktningar och inte gynna eller missgynna någon av dem.
Exkluderingsgrunder, i folkmun kallade demokrativillkor, har införts som gör att statsbidrag inte får utbetalas till trossamfund om en företrädare för trossamfundet eller någon av dess församlingar: