Karin och Llew Edwards kallades till att arbeta som samfundsledare i Egypten i september 2009. Innan dess var Llew ledare för adventistmissionen i Skottland under 9 år. Karin och Llew har under de politiskt tumultartade veckorna känt att Gud stannar med dem i Egpyten, trots att utländska medborgare råtts av sina hemländer att lämna landet. Jag kontaktade Karin dagarna innan president Mubarak avgick för att få förstahandsinformation om hur situationen är för adventisterna i Egypten just nu.
Hur är situationen för adventister i Egypten där majoriteten är muslimer?
– Adventkyrkan är officiellt erkänd av staten men det är svårt att renovera och bygga kyrkor. Allt sådant kräver tillstånd som är mycket svåra att få. Under de senaste 30 åren har inga kyrkor byggts.
Skiljer sig Egypten från andra länder i regionen när det kommer till religion?
– Egypten är troligen mer tolerant mot kristendomen än många andra länder i Mellanöstern, men det är ändå förbjudet att vittna om sin tro eller försöka omvända en muslim. Den koptiska ortodoxa kyrkan är den största kristna kyrkan och de vill definiera oss som ickekristna.
Har Mubaraks regim haft någon påverkan på er situation?
– Alla kristna kyrkor, banker och företag skyddas av polisen, så det står en polis utanför alla våra kyrkor i Egypten. När vi reser till norra Egypten eskorteras vi av polisen när vi rör oss i byarna. Samtidigt kan vi inte fritt dela vår tro, evangelisera eller omvända muslimer.
Vilka förhoppningar och farhågor känner ni för samfundets framtid efter att de politiska oroligheterna har lagt sig?
– Vårt hopp är att Egypten ska få religionsfrihet, mötesfrihet och att vi ska kunna bygga nya kyrkor och renovera de gamla. Llew drömmer om att få utbilda församlingsplanterare för att nå de onådda städerna och byarna.
– Många av kyrkorna är i stort behov av underhåll och renovering. Kanske Gud öppnar en möjlighet att göra något åt detta i de politiska förändringar som just nu sker. Men då måste vi vara beredda att snabbt sätta in stora resurser för att ha råd att renovera och bygga kyrkor, anställa fler och sända ut församlingsplanterare. Så inom den närmaste tiden kan det uppstå stora behov av medel.
– Våra farhågor är att Egypten ska få ett extremt islamistiskt styre som försvårar för de kristna. Redan nu diskrimineras kristna. Muslimer får de bästa jobben (kristna kan till och med avskedas för att ge en muslim arbete). I rättsväsendet gynnas muslimer framför en kristen, så kristna har svårare att hävda sin rätt.
Hur har ni personligen påverkats av upproret och protesterna de senaste veckorna?
– Vi bor ungefär 6 km från Tahirtorget i Kairo så det som sker på torget drabbar inte oss egentligen. Folk har marscherat längs vår gata och en dag körde tankers på gatan.
– Det stora problemet har varit laglösa gäng som började plundra och förstöra byggnader lördagskvällen den 29 januari då polisen försvann. Det var ganska otrevligt och många blev rädda. Så vi öppnade vårt hem för människor som kom varje kväll för att be, sjunga och uppmuntra varandra.
– Llew ägnade också förra veckan åt att evakuera alla 21 utländska medarbetare och många bodde hemma hos oss på väg till flygplatsen. Llew och jag är de enda utländska samfundsanställda som är kvar.
På vilket sätt har adventisterna påverkats?
– Det är ett under att ingen av våra kyrkor och skolor, pastorer eller medlemmar har kommit till skada – alla är i trygghet och mår bra. Våra skolor har fått stänga och alla egyptiska elever åkt hem.
– De flesta av våra utländska medarbetare arbetar på Nile Union Academy och kvar finns 10 egyptiska anställda och 25 sudanesiska studenter som i praktiken är flyktingar utan någonstans att ta vägen. De patrullerar nu skolområdet för att förhindra att plundring. Än så länge utan problem.
Jag har förstått att det väcker glädje och stor uppmärksamhet bland lokalbefolkningen att ni inte har lämnat landet. Vad ger er modet att stanna?
– Vi har förundrats över hur många som tackat oss för att vi stannar.
– Egypten förlorar hela tiden begåvade människor. Nile Union Academy förser främst våra adventistuniversitet i USA med studenter som aldrig återvänder på grund av att de då tvingas till militärtjänstgöring, arbetslöshet eller underbetalda jobb. Så samfundet saknar utbildade ledare.
– De flesta medlemmar är älskvärda och enkla människor och i ett auktoritärt land som Egypten, där man blir tillsagd om allt utan att tänka självständigt, är ledare väldigt viktiga. Llew och jag känner oss nästan som föräldrar till medlemmarna och när ens barn går igenom en kris behöver föräldrarna finnas på plats. Vi kan inte bara lämna dem utan ledare.
– Vi känner båda att Gud har kallat oss hit för att arbeta för honom och att han beskyddar oss och gör det möjligt för oss att arbeta. Vi uppmuntras också av alla e-brev vi får som berättar om hur många som ber för oss. Vi tror att Gud hör bön.
– Vi kartlägger situationen varje dag för att avgöra hur vi ska göra. Just nu vet vi inte hur det ska sluta. Vi behöver fortsatt förbön för att veta hur vi ska leda församlingen och fatta rätt beslut i denna svåra tid.
Rainer Refsbäck
Karin Edwards är sjukgymnast i grunden och ansvarar för hälsoarbetet i Adventistsamfundets arbete i Egypten. Karin har rötter i Sverige genom sin pappa, pastor Karl Lennart Öhman som dog när Karin var liten, och hon bodde i Sverige några år som barn. Karin är stolt över sitt svenska pass och har nära kontakt med släkten i Sverige. Maken Llew har sina rötter i Nya Zeeland och tillsammans har de tre vuxna barn på tre kontinenter.