En himmelsk försmak

Den 62:a generalkonferensförsamlingne för vårt världsvida Adventistsamfund i St. Louis, USA har nu gått in i sin andra vecka. Konferensen är en erfarenhet som berör både hjärta och tanke. Årets tema är medryckande och hoppfullt: "Jesus kommer – jag vill gå.". Jag är här tillsammans med delegaterna Anette Frank, Johanna Klahr, Laura Lambert samt Bobby Sjölander som inbjuden gäst.

Många av er har säkert följt valen för de olika posterna och övriga besluten live eller via divisionens nyhetskanaler. Men mina reflektioner rör inte främst besluten i sig, utan den känsla som väcks här. Jag vill börja med att vårt lilla samfund i Sverige är en del av något mycket större: en global familj, förankrad i samma tro med andra människor i alla världsdelar. Trots att Sverige är ett litet land i sammanhanget har jag gång på gång blivit påmind om den roll vi spelat. Jag har mött flera personer i höga positioner som en gång började sin resa som kolportörer i Sverige. Det är rörande att höra hur vårt land har fått vara en plats där liv har formats för tjänst och får gör skillnad långt utanför Sveriges gränser. Tack Sverige!

Visst kan det kännas tungt att sitta igenom långa sessioner med diskussioner om working policy, stadgar och Church Manual, där många röster ska höras. Men jag har lärt mig att uppskatta även det. Det visar att vi är ett samfund som skapar olika forum där alla får komma till tals, där mångfald ses som en tillgång, och där vi strävar efter enhet – en kropp där varje del är viktig, oavsett ursprung, kön eller bakgrund. Självklart finns det alltid utrymme för utveckling och förbättring.

Utställningarna, rapporterna och presentationerna vittnar om ett samfund som har kommit långt – men som också bär en levande vision för framtiden. Och mitt i allt detta – i mötena mellan människor, i skratten, i musiken under pauserna, i matkön och i de varma kramarna mellan gamla vänner – infinner sig en djup känsla av att detta är en försmak av himlen. Så många språk, så många ansikten – men samma tro. Samma längtan. Evangeliet har verkligen gått ut till "…en stor skara som ingen kunde räkna, av alla folk och stammar och länder och språk…” (Upp 7:9).

Men samtidigt är detta också en påminnelse om det arbete som fortfarande ligger framför oss. En längtan jag bär med mig hem är att vårt samfund än tydligare ska bli ett samfund som erkänner och tar tillvara allas gåvor – mäns, kvinnors och ungdomars. Särskilt våra unga flickor behöver förebilder de kan spegla sig i. Vi behöver våga tänka nytt, våga bryta mönster, våga öppna dörrar. Vi behöver skapa rum där fler får växa i förtroende, ansvar och tjänst.

Min vädjan till alla som har ledaruppdrag i våra församlingar eller ingår i valberedningar är enkel men viktig: Tänk större. Tänk utanför boxen. Se den potential som finns i de unga. Lyft fram dem som ännu inte fått ta plats. Låt vårt ledarskap spegla det folk vi faktiskt är – rikt, mångfacetterat, förnyande – och den himmelska familj vi alla är på väg mot.

Och nu, när besluten är fattade och vi snart återvänder till våra respektive delar av världen, gör vi det med insikten att det är vi – du och jag tillsammans – som bär ansvaret för att omsätta dem i verklighet. Att planer blir handling, att visioner blir levda, att löften vi har gett till våra barn och ungdomar blir förverkligade. Det är upp till oss att den inspiration vi fått får leva vidare och smitta av sig. Det är upp till oss att vi fortsätter leva i kraften av vårt gamla, men ständigt aktuella, mantra: Jesus kommer snart – jag vill gå och berätta!

Daniel Hailemariam, missionsföreståndare