En amerikansk påve

Konklaven gick anmärkningsvärt snabbt och valde en ny påve på mindre än två dygn. När den vita röken väl steg upp från skorstenen började människor som hade dröjt sig kvar i närheten av Vatikanen att skynda sig mot Petersplatsen, ivriga att få veta vem den nye påven skulle bli. När tillkännagivandet kom var reaktionen från folkmassan först något ljum. Förvirrade miner och ett allmänt mummel uppstod innan entusiasmen återvände.

Vad var det som var förvirrande? Leo XIV är den första amerikanska påven – ett faktum som säkert kommer att väcka den profetiska fantasin hos adventister. När John F. Kennedy blev den första katolska presidenten i USA misstänkte många att slutet var nära – vi är ju rätt övertygade om att det kommer en tid när det första och det andra odjuret[1] förenas och återuppväcker det förtryckande religiösa styre som dominerade västvärlden under medeltiden. När man har en amerikansk president som tillhör en global religiös organisation som strävar efter global makt är det inte svårt att se potentialen för de snabba förändringar som vi har fått höra kommer att ske.[2]

Visst ska man vara uppmärksam på tiden, men aldrig prioritera profetiska spekulationer framför det arbete vi har fått att göra.

Det var för mer än ett halvt sekel sedan, en tidsrymd som bara är en droppe i havet jämfört med två årtusenden. Vissa skulle säkert hävda att vi sedan dess har sett sprickor uppstå i den amerikanska nationens rustning – en nation som Ellen White beskrev som en nation med ett ”protestantiskt och republikanskt styreskick”.[3]

Nu, mer än sex decennier efter mordet på JFK och efter ytterligare en katolsk president (Joe Biden), lever vi i en tid då en märklig blandning av romersk och amerikansk tankegång har dykt upp på andra sidan Atlanten: kardinal Robert Francis Prevost. Hur amerikansk är han egentligen? Det är svårt att säga; han är visserligen född i USA, men har tillbringat större delen av sin religiösa karriär på andra håll.

Den hastigt övergående förvirringen på Petersplatsen tyder på att de flesta av oss inte vet särskilt mycket om den nye påven – han fanns helt enkelt inte på de flesta människors lista över potentiella påvar. Men det faktum att han är historiens förste amerikanske påve har utan tvekan profetisk potential. Jag vet bara inte exakt vad det kan vara.

Jag hade frågor när jag såg honom på balkongen, särskilt som jag själv är nybliven amerikan. När jag blev medborgare var jag tvungen att offentligt avsäga mig all trohet till utländska statschefer. Jag har aldrig varit någon monarkist, så det var inte svårt. Men det väcker en fråga: Är inte påven statschef för Vatikanen? Får han behålla sitt amerikanska pass?

Andra frågor: Hur amerikansk är kardinal Prevost egentligen? Den amerikanska konstitutionen och kanonisk rätt har länge varit en besvärlig korsning. USA bekänner sig till absolut religionsfrihet, och även om många amerikaner känner att detta löfte har urholkats under de senaste decennierna, fortsätter vi att bekänna oss till den. Rom, å andra sidan, verkar tolerera andra trosuppfattningar, men trots ett till synes starkt engagemang för ekumenik ger man ofta ett tydligt intryck av att man fortfarande tror på biskop Cyprianus av Kartagos uttalande att det inte finns någon frälsning utanför den katolska kyrkan.[4] Roms slutgiltiga mål har egentligen inte förändrats: att hela kristendomen ska återförenas i dess famn.

Om profetior ständigt skrämmer dig, kanske du bara läser dem fel.

Den återföreningen skulle, profetiskt sett, innebära en återgång till den blandning av kyrka och stat som visat sig så problematisk i västvärlden under de senaste århundradena. Denna förening av civil och religiös makt var en av de faktorer som drev många troende över havet till Amerika till att börja med. Och även om många av dem i början inte lyckades leva upp till sina ambitioner (Mary Dyer hängdes trots allt för att hon var kväkare), förankrade den nation som så småningom skapades i den nya världen ett engagemang för frihet i sin konstitution.

Så hur kan dessa två värdesystem samexistera i huvudet på en amerikansk påve? Det får väl tiden utvisa – och det är fullt möjligt att det inte blir något av detta. Kom ihåg: nästan varje gång vi har försökt förutsäga detaljerna i framtiden utanför de breda ramarna för vad som faktiskt står i Bibeln har vi haft fel – och det beror på att profetior inte så mycket handlar om att förutsäga framtiden som om att erkänna dess uppfyllelse när de uppfylls.

När Jesus förutsade den kommande förföljelsen av sina lärjungar, avslutade han sina kommentarer med att säga: ”Jag har sagt er detta nu så att ni, när den tiden kommer, ska komma ihåg att jag sa det till er” (Joh. 16:4). Man letar förgäves i lärjungarnas skrifter efter detaljerade förutsägelser om hur förföljelsen skulle komma att se ut – istället finner man rapporter om vad som hände. Jag misstänker att lärjungarna var alldeles för upptagna med att sprida evangeliet för att lägga mycket tid på att försöka förutsäga framtiden i detalj. När Gud väl gav dem detaljer delade de dem med församlingen. Men bortsett från profetiska uppenbarelser finns det en tydlig brist på förutsägelser i Nya testamentet.

Det är, misstänker jag, det rätta svaret för en adventist i det tjugoförsta århundradet. Visst ska vi vara uppmärksamma på tiden, men aldrig prioritera profetiska spekulationer framför det arbete vi har fått att göra. Har vi just bevittnat ett plötsligt språng framåt mot uppfyllelsen av Uppenbarelseboken 13? Vem vet? Kanske. Men vad som än händer förändras inte vår primära uppgift:

"I en särskild mening har sjundedagsadventisterna satts i världen som vaktposter och ljusbärare. Dem har anförtrotts den sista varningen för en förgående värld. På dem lyser ett underbart ljus från Guds ord. De har fått ett arbete av högsta vikt – att förkunna den första, andra och tredje ängelns budskap. Det finns inget annat arbete som är lika viktigt. De får inte låta något annat uppta deras uppmärksamhet.”[5]

En av de största positiva bieffekterna av att förbli fokuserad på vårt uppdrag är att rädslan minskar. Ibland, när vi blir besatta av att tolka aktuella händelser, börjar vi fokusera på de till synes skrämmande saker som förutses i Skriften. Men om profetiorna ständigt skrämmer dig, kanske du bara läser dem fel. Sök på ordet ”rädsla” eller ”fruktan” bland Jesus uttalanden. Läs Paulus förutsägelse i 2 Thessalonikerbrevet 2 och notera hans engagemang för lugn och frid:

”När det gäller vår Herre Jesus Kristus återkomst och att vi ska samlas hos honom, ber vi er, syskon, att inte utan vidare tappa fattningen och låta er skrämmas, vare sig av någon ande eller något vi skulle ha sagt eller skrivit och som hävdar att Herrens dag redan är här” (2 Thess. 2:1, 2).

En annan lugnande passage finns i Jesus löfte om att återvända:

”Låt inte era hjärtan oroas! Tro på Gud och tro på mig!” (Joh. 14:1).

Visst, var uppmärksam på vad som händer, men tolka tidens tecken som Gud avsett: bevis på att han håller sitt löfte att rädda oss och att ingenting som händer är en överraskning för himlen. Det finns verkligen någon som ser vad som händer, och vi kan överlåta all oro till honom.

Ja, något aldrig tidigare skådat hände vid konklaven, och ja, det kan betyda något. Men det är allt. Gå nu tillbaka till arbetet, för dina grannar är fortfarande utan hopp utan Jesus.

Shawn Boonstra är ny biträdande redaktör för Adventist Review där artikeln först publicerades.