Sjundedags Adventistsamfundet | Logga in

Artiklar

Adventrörelsens väg till Sverige 1879-1880 (del 2)
Dela

Adventrörelsens väg till Sverige 1879-1880 (del 2)

Auditoriet i Oslo var fullsatt med 1000 personer. John Matteson talade om döden som en omedveten sömn, och många studenter, präster och predikanter var närvarande nu på seriens sista möte. Många var säkra på att själen levde vidare i döden. Mot slutet av predikan, berättar Matteson, ”blev sanningen för obekväm” för en av predikanterna, som avbröt hans predikan med invändningar. Många ropade ”Amen”, medan hundratals andra uttryckte sitt missnöje med protester.(1)

Uppståndelsen på det mötet och tidningsskriverierna efteråt var god reklam för broder Mattesons fortsatta verksamhet. 500 personer trängde ihop sig i hans lägenhet på nästa veckomöte och 1200 i auditoriet följande söndag. Både fönster och gångar var fullsatta och många lyckades aldrig ta sig in.

Nytt stöd från Amerika

Det oerhörda intresset i Norge fick James White att ta tillbaka tryckeristoppet för Europa, bara en vecka efter att det uttalats av Generalkonferensens ledning. I Review den 6 februari 1879 publicerades nämligen en bilaga på två sidor som helt ägnades missionen i Skandinavien. Whites budskap var att ”broder Matteson måste få medarbetare och en tidning”.

Sedan citerar James White två brev som John Matteson skrivit till honom som arbetsledare. Ett av skälen Matteson nämner där för mer stöd till Oslo, är det strategiska läget för mission i Sverige. ”Många av de mest intresserade är svenskar. Sanningen skulle på ett naturligt sätt sprida sig från den här staden till Sverige... Och i Sverige diskuteras religiösa frågor ännu mer.” Troligen hade han hört om ”försoningsstriden” som året innan fått lektor Waldenström att gå ur Evangeliska Fosterlandsstiftelsen (2) och bilda Svenska Missionsförbundet. Olika syn på försoningen var ett hett stridsämne i hela Sverige under åren däromkring.3 Ja, John Matteson var snabb att upptäcka signaler från samtiden och utnyttja dem för att sprida adventbudskapet.

En vädjan för Nordeuropa – ”E.G.W.”

Andra sidan av Reviews bilaga var ett ”vittnesbörd” från Ellen White. ”I min senaste syn”, skriver hon, ”fick jag se hur viktigt vårt arbete i Nordeuropa är... Herren har gett broder Matteson ett vittnesbörd som når hjärtan. Men arbetet har bara precis börjat ... Det behövs många fler osjälviska, gudfruktiga arbetare på detta missionsfält... Litteratur borde tryckas i Europa.” Och just det här budskapet måste ha varit vad som fick hennes man James, och hela ledningen, att tänka om.

Broder Whites hustru beskriver hur traktater och tidningar nådde människor i Danmark, Norge och Sverige när de hungrade efter ljus och kunskap. Guds Ande gjorde dem mottagliga. ”De böjde knä med traktaterna i sina händer, och med ivriga böner sökte de Herrens hjälp och ledning att ta emot ljuset... Osäkerheten försvann, och när de tog emot sanningen om det fjärde budets sabbatsdag, kände de verkligen att de stod på tidsåldrarnas Klippa. Jag fick se att många människor i Nordeuropa var beredda att ta emot sanningens ljus.”

Ellen White utmanar också ledare och medlemmar, särskilt de med skandinavisk bakgrund, att stödja Mattesons arbete med pengar. ”Ett rop på hjälp kommer till oss från honom över vattnen. Skall vi låta honom ropa förgäves? Vi vill investera ett hundra dollar i denna mission” – undertecknat James och Ellen White. Än en gång hade denna Moder i Israel fått vara Guds redskap att hjälpa dventfolket se den himmelska ledningen och följa den i tro.

Sex veckor senare publiceras Mattesons reaktion på samfundsledningens nya stöd. ”Herren är alltid nära dem som fruktar hans namn, och hans välsignelser blir så mycket dyrbarare när fienden arbetar med all makt att förstöra. Det gladde oss väldigt mycket att få uppmuntrande brev från broder och syster White och andra trofasta vänner. Ord av sympati och löften om medarbetare och medel för vårt missionsarbete här framkallade glädjetårar.”4

Intresset i Sverige

Med detta nya amerikanska stöd stod Mattesons skandinaviska mission starkare än förut. Nu fanns förutsättningar att utvidga verksamheten till den östra unionshalvan. Våren 1879 ser det ut som att både intresset för, och motståndet mot, adventismen växte i Sverige. En baptist i Sverige som just blivit utesluten på grund av sin nya tro berättar i Review att deras tidning Evangelisten snart publicerar artiklar mot sjundedagssabbaten. Men han har också förstått att prästen Andreas Fernholm, redaktör för den fristående lutherska tidskriften Tidens Tecken, har accepterat Bibelns sabbatsdag.5 Små grupper på olika håll i landet börjar samlas på lördagar för andakt. Några kolportörer från andra samfund sprider material från Battle Creek, predikar den sjundedagssabbaten och vår syn på döden, och brevväxlar med John Matteson i Norge.

I ett brev säger broder Matteson att ”Sverige anropar oss om hjälp. Nära Söderhamn har sex bröder och systrar börjat helighålla Herrens sabbat och samlas på den för gemensam uppbyggelse. De önskar undervisning och dop. Våra böner sänds upp till Gud för Sverige, att Guds bud och vår Frälsares snara återkomst må förkunnas där med hast”.6

De första svenska predikanterna

Matteson hade flera assistenter/praktikanter i Oslo. Den ene var skomakaren Rosqvist från Grythyttan. I september 1879 åkte han och en broder Jaspersen till Skien – den första församlingsplanteringen i Norge.7 Jaspersen hade blivit utsänd av Generalkonferensen efter att Herren vänt vindarna i Battle Creek till stöd för Matteson. Den andra svenska praktikanten i Oslo var L. G. Olson, folkskollärare och lekmannapredikant. Redan 1878 tog han emot Bibelns sabbat och kom till Oslo våren 1879 ”för att av broder Matteson få mer upplysning om bibelns sanningar, så att han kunde förkunna dem för sina landsmän”.8 I oktober blev han ordinerad av församlingen i Oslo som evangelist för Sverige och reste mot svenska gränsen ett drygt halvår innan Rosqvist gjorde sin mer kända missionsresa mot Grythyttan.9

Fortsättning på bildtexten: ...När han började predika adventbudskapet kring Grythyttan blev han starkt förföljd av Svenska kyrkan. Två gånger sattes han i fängelse i Örebro på bröd och vatten. Egentligen dömdes han till böter men han menade att om han syndat mot Gud kunde inte pengar sona hans skuld, så då blev det fängelse. Förföljelserna mot honom blev så svåra att församlingen sände honom till svenskbygderna i USA 1883. Där han fortsatte att grunda församlingar fram till 1887 då han tog avstånd från adventismen. Han fortsatte som baptistpredikant och hamnade så småningom i Kalifornien där han dog 94 år gammal.

Broder Olsons första svenska anhalt blev Åmot (Åmotfors idag) där sabbatssanningen haft vänner i flera år, ca 10 mil öster om Oslo. Han reste vidare efter en veckas möten, utan synbara resultat. Men bara någon vecka senare får John Matteson höra direkt från en broder i Åmot att det gudsord Olson sått hade börjat gro, så fem till hade nu tagit emot sabbatsdagens välsignelser.

Den första ordinerade svenska predikanten – på den här sidan Atlanten – reste nu österut. Han fann några sabbatsvänner i Uppland och många andra som ville höra adventisternas budskap. Han predikade tre gånger i Baptistkyrkan och ”fann en öppen dörr för evangelium” – några begärde dop. Resan gick norrut till Söderhamn där det ganska länge funnits vänner till Härolden.10 Litteraturen, som var hans levebröd tog slut och varken i Oslo eller i Battle Creek fanns mer att beställa. Över sommaren fick han därför ta ett jobb och fortsatte predika till hösten.11 Men sommardagarna var långa, så på fritiden arbetade han i Herrens vingård och gladde sig över en person som han fick döpa, och två andra ”som lyder Guds bud”.12

A.E. Töckzelius var anställd som predikant i Värmlands Ansgariiförening.13 Han hörde till den evangeliska väckelsen inom Svenska kyrkan. På besök i Filipstadstrakten fick han läsa några nummer av Svensk Advent Härold som väckte hans intresse. Allt kunde han inte hålla med om, men det som han läste om Jesus snara återkomst hade han länge saknat i sin egen kyrka.14 Sensommaren 1879 kom han till Oslo för att få höra adventbudskapet predikas. Gud kallade honom in i de tre änglarnas ljus, Töckzelius lyssnade med ivrigt hjärta och blev snart döpt. Det är oklart om han blev ordinerad i Norge, men han reste tillbaka till Sverige och fortsatte som förut i Ansgariiföreningens tjänst. Det märktes snart på hans förkunnelse att han nu kompletterat sitt koger med några av adventismens sanningspilar. Ledningen protesterade när de förstod att han ”insupit adventläror och att de var mycket farliga”, men blev försvarad av andra och fick fortsätta.15

Flera andra kolportörer/predikanter nämns som spred adventbudskapets sanningar på svensk mark runt 1880. Baptistpredikanten Edvin Eriksson och ”bröderna” A. Björk och C. Söderblom var några av dem som röjde mark lite här och där i Mellansverige och efter Norrlandskusten. Men de byggde ingen församlingsstruktur för den blivande adventfamiljen. För detta behövdes en uthållig verksamhet på en ort under längre tid. Och det var den som började i maj 1880 när J. P. Rosqvist vände hem till Grythyttan efter några år i Norge.

Ett nytt kapitel

Adventisterna kom därmed att inleda ett nytt kapitel i svensk frikyrkohistoria. Man gjorde nämligen anspråk på att fullfölja den profetiska kallelsen från Uppenbarelseboken 14. Dessa tre änglar skulle kungöra Guds evangelium, Guds dom och Guds lag också i Sverige. Nu skulle alla människor kallas ut från de läror och sammanhang där mänskliga idéer hyllades mer än Guds, och av dem skapa en församling som vill både lyda Guds bud och bevara tron på Jesus. Adventistpredikanternas ärende var angeläget och så många som möjligt skulle inbjudas så fort som möjligt. Snart skulle ju Frälsaren återvända och befria dem för alltid!

Hans-Olov Stagling arbetade tidigare som pastor i Adventistsamfundet. Ägnade fritiden åt att forska i adventisternas tidiga historia i Sverige när denna artikel skrevs 2011.

Detta är den andra artikeln i en serie av tre om adventistmens tidiga historia bland svenskar och i Sverige