När Jonas Persson Rosqvist återvände till sin hembygd 1880, efter några år i Norges huvudstad, var det full vår i Grythyttan. I maj kunde barnen plocka både blåsippor och vitsippor, och flyttfåglarnas glada melodier kunde höras i socknens alla byar. Men det här året skulle bygden få uppleva mer än bara naturens nya liv. Det budskap J.P. Rosqvist hade med sig från Oslo blev en impuls att förnya det andliga livet.
Att det var vår i maj var inte så märkligt, för maj är ju vårens och försommarens tid. Men att broder Rosqvist fann sju personer i Saxhyttan som firade sabbat på lördagar, innan en adventist ens satt foten i Grythyttan, kanske inte var lika väntat. Hur kunde adventbudskapet få en så snabb start i Sverige? Vilka faktorer var det som gjorde att vägen för adventismen öppnades till vårt land? Hur kan vi se Guds hand i pionjärernas verksamhet? För att leta efter svaren har jag bland annat läst Adventistsamfundets engelska och svenska tidningar under 1870-talet. Och det var svårt att inte bli engagerad i det drama som det faktiskt var, när adventrörelsen spreds från den amerikanska världen till den nordiska.
10 mars 1874 publicerade Sjundedags Adventistsamfundets engelskspråkiga tidskrift Review and Herald (härefter Review) en hälsning från generalkonferensens ordförande George Butler. Han säger där att verksamheten bland svenska immigranter såg mycket lovande ut. Några evangelister reste runt till de svenska kolonierna, och här och där bildades svenska församlingar under 1870-talet, bland annat i Maine, Iowa och Minnesota. ”Det verkar”, skriver Butler, ”som om Herren just nu på ett särskilt sätt rör vid mångas hjärtan bland detta folk i olika delar av vårt land.” Han påminner läsarna om den fond som James och Ellen White just startat för den svenska missionen, och vädjar särskilt till de amerikanska adventisterna att följa dessa ledares exempel och offra till den svenska verksamheten och smida medan järnet är varmt.1
Den första egentliga kontakt samfundet hade med Sverige var genom månadsbladet Svensk Advent Härold. Första numret kom ut i januari 1874 och trycktes i Battle Creek, Michigan, på samma tryckeri som den danska och engelska litteraturen. Svensk-amerikaner skickade gratisnummer och prenumerationer till släkt och vänner i både USA och hemlandet. Snart började intresserade läsare i Sverige brevväxla med redaktionen. Ett av de första breven kom från Olof Jonsson i västra Värmland, daterat 8 mars 1874. Som svar på ett tidigare brev hade han fått undervisning om sabbatsdagen, tusenårsriket, Daniels profetior och Jesus snara återkomst. Och hans reaktion var: ”Jag har forskat så gott jag kan, och jag kan inte gå i strid mot Herrens ord.” Böcker och tidningar lånade han ut till släkt och vänner, breven från redaktören i Battle Creek läste han för 50 personer.
Olof Jonsson var en varmt troende man, och avslutar brevet med en broderlig hälsning som han skickade tillbaka över Atlanten med en själasörjares omsorg: ”Framför allt är jag hjärtinnerligen glad att höra att du vandrar i kärleken. Var trofast intill slutet så får vi slå handslag vid bordet då Jesus för andra gången skall dricka det som kommer från vinträd.”2 Olof Jonsson och två av hans bröder blev så småningom missionsarbetare för Adventistsamfundet.
Fortsättning på bildtexten: ...Född i Eda i Värmland, döpt som baptist 1876 och upptagen i adventistförsamlingen i Oslo 1878. Arbetade i Stockholm med J. G. Matteson 1884 och fortsatte sedan att grunda församlingar och bryta ny mark i norr och söder och tog adventbudskapet till Finland. Han arbetade trofast fram till sin död i nervfeber på Skodsborg. Hela familjen var engagerad i Herrens verk. Bröderna A. J. Stone och Emil Åhrén var predikanter i USA och den senare återvände till Sverige som legendarisk redaktör för Tidens Tecken.
1877 sände generalkonferensen John Matteson till Danmark som missionär. Men de väntade resultaten uteblev, så efter ett år seglade Matteson istället in i Oslofjorden och satte upp högkvarter i Kristiania (som Oslo hette då). Han beskriver sin andra vecka i Norge så här: ”Jag har allvarligt sökt Herren för hjälp och kraft, och har i någon grad upplevt närvaron av hans Ande. Jag har aldrig börjat en mötesserie med större intresse, och längtar efter att den skall bli en framgång genom Guds mäktiga insats.”3 Förflyttningen blev verkligen en lyckad satsning, inte minst för adventbudskapets spridning till Sverige.
Till första mötet, 27 oktober, som hölls i den våning Matteson hade hyrt som kontor och bostad, kom 300 besökare. Ett par dagar senare predikade han för otroliga 1000 åhörare i en större samlingslokal på temat de 1000 åren. Han skildrar också den mäktiga väckelse i andra kyrkor som drar genom Oslo, med bönemöten och omvändelser över hela staden – en väckelse som säkert var en av förutsättningarna för Mattesons egen framgångsrika verksamhet. ”Det verkar vara mer än tio gånger så stort andligt intresse i detta land som i Danmark, och det sägs att det är ännu större i Sverige. Många av dem som är verkligt intresserade av sanningen är svenskar.”4
Den 9 december 1878 berättar John Matteson i sin sedvanliga rapport för Review att han hade fått 130 ex. av den danska budskapstidningens novembernummer från USA. ”De har alla delats ut bland intresserade läsare, och jag har inte ett enda nummer kvar att dela ut på andra håll i Norge. Arbetet förlamas av brist på böcker och tidningar... Jag önskar att Gud skulle ordna en tidning för oss här, och utrustning för att trycka traktater till de tusentals svältande i detta land.”
Nästa dag skriver Matteson till Generalkonferensens föreståndare James White. Han ber om pengar till trycksaker och om en medarbetare. ”Utan detta kommer arbetet att förlamas... O, ge mig hjälp nu, när verksamheten i detta avlägsna nordliga land behöver det som mest.”5
Precis en vecka senare upprepar broder Matteson sitt makedoniska rop i ett nytt brev till James White. ”Käre Broder White: Jag ber om ursäkt att jag stör dig så snart igen...” Han upprepar sin vädjan om pengar för trycksaker och en medarbetare.6 Men det är ju inte till sig själv han ber om hjälp, utan till de hundratals norrmän och svenskar som trängdes på hans möten i sin hunger efter sanning och frälsning.
Medan han väntade på Guds hjälp och svar från Amerika fortsatte Matteson sin intensiva verksamhet i Oslo. Han startade söndagsskola och en tidning på två sidor, köpte kyrktomt och bildade syförening som hjälp att finansiera bygglån. Ibland höll han totalt nio olika möten i veckan, ibland tolv. Efter mötena samlades grupper av sökande människor runt Matteson för att få svar på sina frågor. Trots det växande motståndet från andra kyrkor välsignade Gud hans verksamhet så han hade ett fyrtiotal vänner som firade Herrens sabbat med honom – efter mindre än två månader i Norge!
Mattesons fru och barn hade stannat kvar i Amerika. Det gav honom tid att bygga en stadig grund för adventismen i Norden. Men hur gick det för familjen därborta? Vintern 1878-79 fick han brev med det tragiska beskedet att ett av hans barn just gått bort.7 Adventrörelsens väg till Sverige kantades inte bara av dophögtider och stora åhörarskaror utan också av sorg och försakelser.
När Matteson hade väntat nästan två månader på svar från James White, gör Generalkonferensens verkställande utskott ett uttalande i Review som var en kalldusch för deras hårt arbetande missionär i Norge. Med adress till samfundets missionär i England skriver man att så länge nuvarande tre bokförlag är skuldsatta kan man inte starta en ny förlagsverksamhet i Europa.8 Säkert förstod John Matteson att detta gällde honom likaväl som John Loughborough i England. Det skulle alltså inte bli några pengar till traktater eller en tryckpress. Och skulle han få någon medarbetare? Vad skulle detta nej betyda för hans förhoppningar att öppna verksamhet i Sverige?
Inga tecken tyder på att John Matteson gav upp inför denna motgång. Han verkar ha litat på att den Gud som öppnade dörrar också skulle ordna resurser. Och bara en vecka efter de dystra nyheterna från samfundsledningen fick Matteson ett nytt nummer av Review som fyllde hans ögon med glädjetårar. Gud hade gripit in och vänt vinden! Hjälpen var redan på väg!
Hans-Olov Stagling arbetade tidigare som pastor i Adventistsamfundet. Ägnade fritiden åt att forska i adventisternas tidiga historia i Sverige när artikeln skrevs 2011.
Det är den första artikeln i en serie av tre om adventismens historia bland svenskar och i Sverige.
Källor: