Sjundedags Adventistsamfundet | Logga in

Solus Christus

Solus Christus - del 4

”Endast Kristus” beskriver den protestantiska trons ogillande av allt som läggs som hinder eller ”hjälp” mellan den troende syndaren och frälsaren Jesus Kristus.

Dela

Efter påsken är det en fras från en lovsång som ligger kvar: ”I Kristus själv jag funnit liv…” [1]

I Kristus själv. Ingen annan och inget annat. Vi har kommit fram till den fjärde av reformationens fem solar: solus Christus (”endast Kristus”) eller solo Christo (”genom Kristus endast”). Påskens bibeltexter understryker gång på gång hur ensam Jesus var i livets sista timmar, när det verkligen gällde. Hans närmaste lärjungar somnade ifrån ho - nom och flydde. När människan skulle räddas fanns ingen hjälp att få. Den vägen måste han ensam gå.

”Endast Kristus” beskriver den protestantiska trons ogillande av allt som läggs som hinder eller ”hjälp” mellan den troende syndaren och frälsaren Jesus Kristus. Solus Christus står i kontrast till den katolska religionens sju sakrament, inte minst ordinationens sakrament som ställer människan (prästen, biskopen eller påven) i Kristus ställe, in persona Christi Capitis (”i Kristus, Huvudets, person”).

Hur hälsar du på kungen?

Låt oss anta att du skulle få lust att besöka Sveriges kung. Vet du var köksingången på Drottningholms slott ligger? Är det bara att knacka på? Knappast! Du måste begära audiens. Och din önskan kan du inte framföra direkt till H.M. Konungen. Du måste gå via Hovmarskalksämbetet, tre till sex månader i förväg. Låt oss anta att du efter en underdånig och säljande ansökan beviljas audiens hos kung Carl XVI Gustaf. Inte heller då är det fritt fram att knacka på och gå och komma som man vill. Nej minsann, mellan Medel Svensson och H.M. Konungen står inte bara Hovmarskalken utan även hovprotokoll, säkerhetsvakter och formellt inredda och ståtliga audienssalar – för inte hade du väl räknat med att få sitta ner i kungens privata soffa? Och vi tänker att allt det här krånglet är självklart! Hur skulle det annars se ut!

Såsom på jorden, så ock i himlen?

Inte riktigt. Även om himlens och universums Skapare och Konung står upphöjd över allt och alla så önskar han direktkontakt och att vi kommer och går som vi vill. Men så enkelt var det inte på Luthers tid. Kyrkan hade inte bara kunglig makt och härlighet i form av överdådiga kyrkor och katedraler, utan också en hierarkisk maktordning som skulle inge respekt och vördnad. Nåden som skulle förmedlas fritt och för intet, var inhägnad och fördold i kyrkans sakramentala frälsningsordning som består av kyrkans liturgi (gudstjänsten) som kretsade kring det ”eukaristiska offret” (nattvarden) och de övriga sakramenten. Nåden förmedlades genom sakramenten dopet, konfirmationen, eukaristin, boten, de sjukas smörjelse, vigningen (till diakon, präst och biskop) och äktenskapet. Hela detta system förvaltades av dem i kyrkans hierarki som handlar ”i Kristus, Huvudets, person”, alltså prästerna och biskoparna.[2]

Den romerska katolska kyrkans självbild är att den är en förlängning av Guds rike, Gamla testamentets Israel, och dess tempeltjänst och utvalda prästerskap. En av lockelserna med romersk katolicism är att den lyckats klä de mest obibliska inslagen i bibliska kläder. När den kristna kyrkan införlivades i den Romerska statsapparaten och blev ansvarig för statens religiösa liv, skulle den få med sig alltifrån sanna kristna till hedningar och avgudadyrkare in i en gemensam, sammanhållen och allmän (katolsk) religion. I denna synkretism uppstod en hel del, för sin tid lyckade, kulturellt relevanta förklaringar av den sanna kristna tron. Men alltför många gånger förlorade kyrkan sin själ. Inte minst när dessa för sin tid kanske relevanta sätt att förklara kristen tro blev till tradition. Och denna tradition med tiden fick tolkningsföreträde före Bibeln.

Som protestanter och adventister känner vi väl till detta andliga förfall. Vi har fortsatt reformatorernas protest och motsatt oss söndagsfirandet, synen på människans tillstånd i döden och många andra hinder som satts i vägen.

Den katolska prästen och gudstjänsten föreställer en fortsättning på Gamla testamentets präst- och tempeltjänst i nytestamentlig tappning. Detta trots att Jesus dött en gång för alla och upphävt ”skuggbilden” och behovet av präster som fortsätter offra och medla (Heb. 10:1–25). Den katolska synen på prästämbetet omgärdas av en blandning av sann biblisk undervisning och tveksamma traditioner och föreställningar som klätts i bibliska kläder, som apostolisk successionsordning, celibat och en vigning som gör prästen helig och upphöjd.

Luther nådde inte ända fram

Även om Luther i reformationen gjorde upp med många missförhållanden i den katolska synen på prästens medlarroll mellan Gud och människa, så accepterade han ändå i grunden systemet med ett prästerskap. Luther förkastar den gammaltestamentliga synen på prästen som nödvändig för att förrätta ”mässoffret” och förmedla nåden genom sakramenten, men behöll ämbetet i sig och flera av sakramenten som fick ett lite annat innehåll. Luther underströk det ”allmänna prästerskapet”, att prästerna inte bara var en exklusiv skara män, utan bestod av alla troende. Det innebar att alla hade direkt tillträde till Guds tron genom översteprästen Jesus Kristus (Heb. 7:24–27; 10:19–22). Det hindrade inte Luther från att ändå acceptera att prästen tar emot bikt och avlöser från synd. Dock gjorde Luther en skillnad. Prästen skulle inte fungera som medlare, inte kräva någon botgöring, utan fungera som nådens förkunnare och tröstare. Istället för att verkställa Guds förlåtelse i Kristus ställe genom att säga ”Jag förlåter dig”, skulle en luthersk präst förkunna förlåtelsen: ”På Jesu Kristi uppdrag säger jag dig: Dina synder är dig förlåtna”.

Luther var starkt kritisk till den katolska prästvigningen som gav prästen en antikristlig aura (”istället för Kristus”) och gjorde skillnad på präster och vanliga medlemmar (lekmännen). Han skrev om vigningssakramentet: ”har jag inte storligen misstagit mig, kommer påvemakten själv knappast att överleva om detta sakrament och denna lögn faller. Vi återfår vår lyckliga frihet. Vi kommer att inse att vi är alla är jämlika med all rätt…”[3] Ändå behöll han i allt väsentligt ordinationen och prästen som ”kyrkans tjänare”.

Kan vi vara nöjda?

Skillnaderna kan tyckas kosmetiska och små. Även om de i sin tid hade avgörande betydelse för att lyfta fram solo Christo, endast Kristus, kan vi inte nöja oss. I många protestantiska länder blev den lutherska kyrkan statskyrka och prästen ett maktens lydiga redskap. Obibliska föreställningar om församlingens ledare och förkunnare fick leva kvar, även om Luther och övriga reformatorer förde fram en mer funktionell prästroll istället för den rituella eller sakramentala. Luther nådde inte ända fram, som adventister är vi ett resultat av att reformationen ständigt måste pågå.

Som adventister har vi gått några steg längre än Luther på vägen genom den baptistiska väckelsen, roparväckelsen, läseriet och restorationismen – övertygelsen om att den kristna tron och kyrkoordningen måste tillbaka till sina rötter och sin urkund, Bibeln. Alla dessa erfarenheter har gett oss en grundläggande misstro till ”prästerskap” och vi har försökt göra oss av med verkningarna.

Trots detta är det tydligt att medeltidens föreställningar och traditioner kring prästerskapet lever kvar och påverkar oss när vi i vårt sammanhang talar om Andens ledargåvor till församlingen: ”några till apostlar, andra till profeter, till förkunnare eller till herdar och lärare” (Ef. 4:11). Trots att dessa roller i Kristus kropp aldrig förknippas med Gamla testamentets prästerskap, återkommer argumenten i debatten om ordination bland oss adventister. Pastorsrollen upphöjs till församlingens huvud, in persona Christi Capitis, för att utesluta ens tanken på att Gud kallar kvinnor till apostlar, profeter, förkunnare eller herdar och lärare. Logiken är att eftersom mannen är kvinnans huvud (1 Kor. 11:3), kan inte kvinnan vara församlingens huvud. Men enligt solus Christus princip kan endast Kristus vara församlingens huvud. Varken man eller kvinna kan träda in i hans ställe. Ingen av Andens gåvor eller kroppens delar kan ersätta Jesus Kristus.

Bibeln är tydlig med att Kristus ensam, räcker. Vi har direkt tillgång till Jesus utan prästerskap och sakrament. ”Där två eller tre är samlade i mitt namn är jag mitt ibland dem” (Matt. 18:20). ”Ingen kommer till Fadern utom genom mig” (Joh. 14:6). Alla hinder är nedbrutna, skiljemuren är nedriven och ingen medlare bland människor behövs: ”Tack vare Kristus Jesus, har ni som en gång var långt borta kommit nära, genom Kristi blod” (Ef. 2:11–22).

”När vi nu har en mäktig överstepräst som har stigit upp genom himlarna, Jesus, Guds son, låt oss då hålla fast vid vår bekännelse. Vi har inte en överstepräst som är oförmögen att känna med oss i våra svagheter, utan en som har prövats på alla sätt och varit som vi men utan synd. Låt oss därför frimodigt träda fram till nådens tron för att få förbarmande och nåd i den stund då vi behöver hjälp” (Heb. 4:14–16). Solus Christus.

Rainer Refsbäck

 

FOTNOTER

  1. “In Christ alone my hope is found” av Keith Getty och Stuart Townend (sv text Åsa och Sara Burge).
  2. Se http://katekesen.se/kkk1533-.htm#A1
  3. Martin Luther: The Babylonian Captivity of the Church, 7.17.