Sjundedags Adventistsamfundet | Logga in

Sola gratia

Sola gratia - del 2

Det ligger så djupt präglat i oss att vi vill förtjäna saker. Betala för oss. Ge tillbaka, både för det onda och det goda som kommer oss till del. Därför blir det nästintill omöjligt att skriva något om nåden utan att på något vis även beröra gärningar. Det är nämligen snubblande lätt att blanda ihop de två. Vad är orsak och vad är verkan?

Dela

Jag skriver en minnesnotering i mobilen om att skriva en artikel om den andra av reformationens fem ”solar”, sola gratia, dess bakgrund och innebörd. Hjälpsamt rycker den automatiska rättstavningen in och rättar min ”felstavning” till sola gratis. Det hade väl suttit fint såhär i blekkalla vintersverige? Gratis solsemester! Få släppa förpliktelser, måsten och borden och istället få slappna av i livgivande solljus. Helt gratis. Utan kostnad. Oförtjänt. Endast av nåd.

Att frälsningen kommer endast av nåd är i sig inget nytt. Abraham fick på ett dramatiskt sätt uppleva hur Gud själv förser med en ställföreträdare som offras i Isaks ställe (1 Mos. 22). Tjänsten i tabernaklet, och senare templet, syftade till att ständigt peka människorna framåt mot Guds felfria lamm som skulle offras i syndarens ställe. När Jesus kom pekade Johannes Döparen tydligt ut honom med orden ”Där är Guds Lamm som tar bort världens synd!” (Joh. 1:29). Hela poängen var att visa att det inte är genom egna gärningar eller ansträngningar som människan kan komma tillbaka till en återställd relation till Gud. Det är enbart genom Guds förtjänst och det offer som Jesus gjort för oss på korset. Inte för att vi på något vis förtjänar det, men för att Gud i sin kärlek erbjuder det. Sola gratia, endast av nåd.

Undangömd sanning

Genom historiens gång förvanskades och förvreds denna sanning. Mänskliga traditioner och vinningslystnad ersatte Guds livgivande sanning. Allra tydligast blev detta inom den katolska kyrkan och dess lära om botens sakrament. Den ångerfulle syndaren bekände inte sina synder inför Gud, men inför en präst som förmedlade förlåtelse. Prästen gav därefter syndaren någon form av botgöring som kunde gottgöra det han brutit och minska tiden i skärselden. Botgöringen kunde bli tung att bära många gånger, inte minst tanken på plågan i skärselden. Avlaten blev ett sätt att efterskänka botgöringen och minska tiden i skärselden och kan vinnas genom att utföra olika fromma handlingar. Under medeltiden upptäckte kyrkans män att avlaten kunde bli en lukrativ inkomstkälla genom försäljning av avlatsbrev. De pengar som på detta vis strömmade in till kyrkan användes bland annat till att bygga Sankt Peterskatedralen i Rom. Sanningen om att vi endast blir frälsta av nåd blev inte bara åsidosatt, den blev helt utplånad. Nästan.

En ung munk i Tyskland plågades svårt av sitt dåliga samvete. Oavsett hur ofta och hur länge Martin Luther biktade sig, oavsett hur mycket och hur svår botgöring han gjorde så fann han ingen frid med Gud. I sitt liv upplevde han hur sant det var som Paulus skrev: ”Ty genom laggärningar blir ingen människa rättfärdig inför honom. Lagen kan bara ge insikt om synd” (Rom. 3:20). Men Luther slutade inte sina Bibelstudier där.

När han började studera Guds ord istället för kyrkans traditionella tolkningar av Bibeln slogs han mer och mer av skillnaderna mellan det han kunde läsa i Bibeln och det han såg att den katolska kyrkan, som han själv var en del av, lärde ut och praktiserade. Det var under studier av Romarbrevet som Martin Luther återupptäckte de goda nyheterna om frälsningen som en gåva av nåd. ”Men nu har Gud uppenbarat en rättfärdighet som inte beror av lagen men som lagen och profeterna har vittnat om – en rättfärdighet från Gud genom tron på Jesus Kristus, för alla dem som tror. Här görs ingen åtskillnad. Alla har syndat och gått miste om härligheten från Gud, och utan att ha förtjänat det blir de rättfärdiga av hans nåd, eftersom han har friköpt dem genom Kristus Jesus” (Rom. 3:21–24).

För Martin Luther blev avlatssystemet som tillät människor att köpa sig fria från botgöring och straff motbjudande eftersom det saknade grund i Bibeln (så småningom förkastade han även botgöringen). Det är sola gratia, endast av nåd, som vi blir frälsta. Inga gärningar i världen kan lägga till eller dra ifrån något från det offer som Jesus gjort för oss. Priset är redan till fullo betalt av Gud själv.

Det var denna insikt som drev honom till att spika fast sina berömda 95 teser på kyrkdörren i Wittenberg för 500 år sedan. 95 teser där han skarpt kritiserade handeln med avlatsbreven och tanken på att människan kan förtjäna sin räddning genom att köpa sig fri från sin skuld. Det blev starten på reformationen där sola gratia, endast av nåd, kom att bli en av de stora kärnfrågorna.

Faller vi i samma fälla?

Tyvärr är de fria nåden inte alla gånger så lätt för oss människor att ta emot utan vidare. Det ligger så djupt präglat i oss att vi vill förtjäna saker. Betala för oss. Ge tillbaka, både för det onda och det goda som kommer oss till del. Därför blir det nästintill omöjligt att skriva något om nåden utan att på något vis även beröra gärningar. Det är nämligen snubblande lätt att blanda ihop de två. Vad är orsak och vad är verkan? Vad är hönan, vad är ägget, och vad kom egentligen först? Även om vi som protestanter och adventister har förstått sanningen om sola gratia i teorin kan det ibland vara klurigt att hålla isär nåden och gärningarna när det kommer till det dagliga livet och den praktiska relationen till Gud.

Är min relation med Gud rätt därför att jag går i kyrkan, ger tionde, ber, läser Bibeln och så vidare? Eller är det en naturlig och frivillig konsekvens av att allt, genom nåden, står rätt till mellan mig och Gud som jag gör dessa saker? Tyvärr har jag mött alltför många kristna, och adventister, som lever med ett dåligt samvete över att de upplever att det inte är tillräckligt ”bra kristna”. Detta trots att de säger sig ha förstått och tagit emot frälsningen sola gratia, endast av nåd. Är inte det en av de största tragedierna? Att vi, som helt och hållet genom Guds nådefulla förtjänst har fått all vår skuld efterskänkt, fortsätter försöka leva som om vi vill bevisa att Gud fattade rätt beslut när han förlät oss. Som om vi på något vis är eller kan bli värdiga mottagare av nåden. Självfallet finns det rum för gärningar i det kristna, bibeltroende livet. Vi läser ju att ”tron utan gärningar är död” (Jak. 2:20; Folkbibeln). Men, dessa gärningar kan inte på något sätt påverka hur Gud ser på oss.

Nåd från början till slut

Precis som med alla de andra ”solarna” som kom ur reformationen måste sola gratia ses i sitt historiska sammanhang och förstås utifrån vad det reagerade mot. Bakgrunden var handeln med avlatsbreven och tanken att människan genom egna ansträngningar kan påverka sin ställning inför Gud. Det reformatorerna, med Martin Luther i spetsen, i skarp kontrast lyfte fram ur Bibeln var de goda nyheterna om att det enbart är av nåd som vi blir förlåtna och rättfärdiga inför Gud. Vi kan varken lägga till eller dra ifrån något. Nåden är inte ens en efterhandskonstruktion och lösning som Gud satte in som ett svar på syndafallet. Nej, nåden är själva Guds väsen och fanns på plats redan innan skapelsen, före tidens början. ”Han har räddat oss och kallat oss med en helig kallelse, inte på grund av våra gärningar utan genom sitt beslut och sin nåd, som han skänkte oss i Kristus Jesus redan före tidens början” (2 Tim. 1:9).

Nåden handlar om hurdan Gud är. Ingenting du eller jag kan göra kan på något vis påverka hur Gud ser på oss. Och då menar jag verkligen ingenting. Inte ens vår tro på det Jesus gjort är i sig själv en merit eller förtjänst. Vi kan inte ens vilja tro och ta emot nåden utan att det i sig är en gåva av nåd från Gud. ”Ty det är Gud som verkar i er så att ni både i vilja och gärning förverkligar hans syfte” (Fil. 2:13). Sola gratia handlar helt och fullt om vad Gud gjort och att det räcker. Om Guds gärningar, inte våra. Om hurdan Gud är, oavsett hurdana vi är. Om Jesus trohet och trofasthet, inte vår tro. Om Guds frivilliga beslut och vilja att skänka nåd oavsett vad vi gör med den nåden.

”Ty av nåd är ni frälsta genom tron, inte av er själva, Guds gåva är det” (Ef. 2:8). ”Alla har syndat och gått miste om härligheten från Gud, och utan att ha förtjänat det blir de rättfärdiga av hans nåd, eftersom han har friköpt dem genom Kristus Jesus” (Rom. 3:23–24; betonad här). Det handlar inte alls om oss men helt om Gud och vad han har gjort! Det är i sanning goda nyheter!

Genom att hålla fast vid tota scriptura, hela Skriften, ser vi hur sola gratia finns med redan före syndafallet och hela vägen till den nya jorden. Den är inte alla gånger lätt att förstå. Men den är lätt att ta emot, när vi accepterat att det är så. Den är inte lättköpt eller billig, den kostade Guds sons liv. Men ändå är den gratis! Genom Jesus offer får vi vila i Guds ansiktes livgivande ljus helt gratis.

När man tänker efter så var min mobiltelefons rättning kanske inte så tokig ändå.

Kristina Thorn är bl.a. assisterande redaktör på Adventistsamfundets medieavdelning.