I vår familj har vi en vit herdehund som heter Elsa. Hundar är härliga, trofasta husdjur som alltid tror det bästa om oss och som alltid hoppas på en godbit, lekstund eller härlig promenad. Det är inte konstigt att Fido är ett vanligt hundnamn, vilket kommer från latinets ord för trofasthet och lojalitet. Och det är åt det hållet våra tankar måste gå om vi ska förstå den mest centrala av reformationens fem solar. Sola fide, endast genom tro.

Den tro som räddar oss och gör oss rättfärdiga inför Gud handlar alltså inte i första hand om den slags tro vi talar om när vi säger att vi tror att något är sant eller riktigt, en intellektuell tro (Jak. 2:19, 20). Vi blir inte räddade när vi säger oss tro på Bibelns läror eller läror formulerade av någon kyrka eller vishetslärare. Vi blir räddade endast genom tro på Jesus Kristus – alltså, när vi litar på honom som person, det han har gjort och är för oss (Rom. 10:9). Det är en tro som mer liknar en relation, en längtan efter gemenskap och närhet – med full uppmärksamhet och följsamhet som hos en trofast hund.

Vad för slags tro?

Abraham kallas i Bibeln för ”trons fader” och i hans erfarenhet finns trons planritning: ”Abraham trodde på Gud och därför räknades han som rättfärdig” (Rom. 4:3; 1 Mos. 15:6). Det är här som trons frö blir sått i den goda jorden, embryot till detta att bli räknad rättfärdig genom tro. ”Därför är tron grunden för att nåden skall gälla och löftet stå fast för alla hans efterkommande … för dem som har tro som Abraham. Han är allas vår far, som det står skrivet: Jag har gjort dig till fader till många folk, och han är det inför den som han trodde på, Gud, som ger de döda liv och talar om det som ännu inte finns som om det redan fanns” (Rom. 4:16, 17).

Det hebreiska ordet för den tro som Abraham visade är det välkända ordet ’aman (det vi brukar använda för att avsluta en bön). Det är ett mycket intressant ord med många betydelser och användningar. I grunden betyder ordet att ”bygga upp” och ”ge ett fast stöd”, i överförd figurativ bemärkelse betyder ordet ”trofast”, ”pålitlig” och i moralisk mening ”sann” (det är därför ordet översätts till ”sannerligen” i Nya testamentet). Ordet ger uttryck för något uthålligt och stilla tillitsfullt. Jag gillar särskilt en användning av ordet – att vårda om och bli buren i en famn: ”Noomi tog pojken i sin famn, och det blev hon som vårdade honom” (Rut 4:16) och ”Dina söner kommer från fjärran, dina döttrar bär man i famnen” (Jes. 60:40). Jag ser framför mig hur någon blir buren i en trygg famn, det är den slags tro det handlar om och som leder till rättfärdighet.

Den tro som Abraham, Paulus och Luther talar om och som räddar oss är på sätt och vis blind för verkligheten vi ser omkring oss. Den räknar oss som rättfärdiga, trots att vi objektivt sett kanske inte är det. Tron kommer först, trots att det saknas belägg för att någon reell förändring har skett, trots avsaknaden av goda gärningar eller förtjänster (Heb. 11:1, 3, 7, 8, 13, 27). Luther kallade detta för simul iustus et peccator – ”samtidigt rättfärdig och syndare” – rättfärdiga i Guds ögon för Kristus skull och de goda gärningar han utför i oss, och samtidigt syndare därför att vi fortsätter att falla och behöver Guds nåd intill döden.

Abraham fick i personliga möten med Herren ett i mänsklig mening omöjligt löfte att fästa sin tro vid. Det kunde ha varit ett tomt löfte, det visste han ju inte. Men han tog fasta på det – och för det räknades han som rättfärdig. I verkligheten såg det för Abraham ibland så hopplöst ut att han tog genvägar som visade sig vara återvändsgränder. Det tog tid att bygga upp förtroendet till Guds löften, att sluta försöka duga, klara sig själv och uppfylla dem efter eget huvud. När löftessonen Isak som tonåring ligger bunden på ett altare har Abraham på något sätt accepterat och litar helt på Guds utvägar och räddning.

En strid för tron

Paulus kämpar också trons kamp. Han får ständigt påminna de troende om att de inte kan ersätta tron med goda gärningar, inte ens rättfärdiga laggärningar. ”Vilka dårar ni är, ni galater! Vem har förhäxat er?” utbrister han över de kristna i Galatien som börjat tvivla på att tron var tillräcklig och börjat förlita sig laggärningar istället (Gal. 3:1). Trots Paulus vädjanden och hot, fortsätter trons religion – där ”jag har blivit korsfäst med Kristus, men jag lever, fast inte längre jag själv, det är Kristus som lever i mig” – att hotas och utmanas av gärningarnas religion.

Man skulle kunna tro att sola fide är den minst kontroversiella och ”snällast” av reformationens fem solar. Men då tar man fel. Det är kring sola fide som det stormat mest, inte bara i relationen mellan protestantism och katolicism. Även inom protestantismen har fide orsakat kontroverser och kyrkosplittringar. Luther gjorde sola fide till spjutspetsen i kampen för sann biblisk lära och sa om läran om rättfärdighet av nåd genom tro att den är så avgörande att kyrkan ”står och faller” med den. Sola fide är också det som skiljer sann biblisk religion från alla andra religioner och bekännelser i hela världen.

Medan de allra flesta religioner och livsåskådningar undervisar om vilka gärningar eller riter människan måste göra för att uppnå någon form av frälsning eller fullkomligt tillstånd, visar Bibeln att vi inte blir räddade av gärningar utan av Guds fritt tillgängliga nåd som endast kan tas emot genom tro. ”Ty av nåd är ni frälsta genom tron, inte av er själva, Guds gåva är det. Det beror inte på gärningar, ingen skall kunna berömma sig” (Ef. 2:8, 9).

Tro och ett heligt liv?

Hur ska vi förstå relationen mellan en räddande tro och att leva ett heligt liv? I reformationen stod striden mellan tro och den katolska kyrkans påbjudna gärningar som botgörelse, bikt och goda gärningar. Bland protestanter efter reformationen har ofta tron ställts mot helgelsen. I den katolska läran om rättfärdiggörelse så leder tro och gärningar till rättfärdighet (vilket bygger på en tolkning av Jak 2). I reformationens lära om rättfärdiggörelse ser ekvationen lite annorlunda ut: endast tro leder till goda gärningar och rättfärdighet. Reformatorerna ser goda gärningar som trons frukt (Matt. 7:16) och menar att Jakob talar om goda gärningar som ett resultat av en levande och sann tro.

Luthers syn på relationen mellan tro och helgelse var genialisk, men kom att missförstås och missbrukas av många av hans anhängare – vilket även drabbade Paulus (Rom. 3:8). Långt efter reformatorernas död kom rättfärdiggörelsen genom tro att betraktas som enbart en juridisk förklaring som inte behövde påverka livet i praktiken, alltså leda till ett heligt liv. Detta i sin tur ledde till att relationen mellan tro och helgelse kom att utvecklas lite olika i protestantismens olika grenar. Det är därför som vi adventister kallar oss protestanter och evangeliskt troende kristna utan att för den skull vara lutheraner.

Adventismen uppstår i den ”andra stora väckelsen” som i hög grad kom att präglas av wesleyansk helgelselära, mer känd som metodism. Adventismen kom att präglas av metodismens helgelsesyn inte minst genom Ellen White. Till skillnad från luthersk och reformert protestantism understryker metodismen och adventismen helgelsens betydelse i frälsningen. Vi delar inte upp rättfärdiggörelse och helgelse, vi ser dem båda som resultat av en levande tro på Jesus Kristus. Vi tror att ”människan blir rättfärdig på grund av tro, oberoende av laggärningar” (Rom. 3:28) och vi tror att Anden ges på samma grund (Gal. 3:2, 5). Dessa trons gåvor kan inte separeras eller tas emot var för sig (Rom. 5:1, 5).

Har sola fide en framtid?

I modern protestantism och evangelisk tro håller sola fide på att tappa mark och förlora sin udd. Den är inte längre läran som kyrkan står och faller med. Istället har läran om kyrkan (ekklesiologin) och kyrkans enhet (ekumeniken) blivit de läror som betraktas som avgörande för kyrkans framtid. Det är därför inte överraskande att protestanter och katoliker i alla fall på pappret menar sig ha en samsyn i fråga om rättfärdiggörelse av nåd genom tro. Problemen uppstår när man granskar vad de båda avtalsparterna lägger för innebörd och betydelse i orden.

Något som vi behöver belysa mer i en annan artikel under detta reformationsår är Ellen Whites uttalande om att budskapet om rättfärdiggörelse genom tro ”i verkligheten är den tredje ängelns budskap” (Upp. 14:6–12; Review and Herald, 1 april 1890).

Rainer Refsbäck