18 mars
Herren … böjde sig ner till mig och hörde mitt rop. Han drog mig upp … ur slam och dy. Han ställde mig på fast mark, mina steg gjorde han trygga (Ps 40:2, 3).
Jag var ute och gick med mina tre pojkar där man försökt dränera stora områden för att göra odlingsbar mark av sumpmark och sjöbotten. Vi gick ofta hit för att se hur arbetet fortskred. Där fanns också stora ytor där både pojkarna och hunden kunde springa i gräset eller bygga kojor i träden. Nu när snön smält och våren kommit var pojkarna som kalvar på grönbete. De sprang runt överallt, och man trodde de aldrig skulle bli trötta.
Martin var alltid den snabbaste och den som först hann fram till något nytt. Vid detta tillfälle hade han sprungit ner mot en liten damm som fanns kvar i den största gropen man höll på att torrlägga. Han skulle dit för att kasta sten i vattnet. Han sprang på den torra leran tills vi plötsligt märkte att han hade fastnat i gyttjan. Det hade visst inte varit så torrt där som det såg ut. Tur han hade stövlar på sig, tänkte jag, och väntade på att han skulle vända om och ta sig tillbaka på fastare mark. Men det gick visst inte. På några få sekunder hade hans ena ben sjunkit ner i marken upp till knäet och det andra höll också på att fastna. Martin försökte dra sig upp, men ju mer han rörde på sig och kämpade, desto längre ner sjönk han. Det här var ingen vanlig lera – det var kvicksand.
Kvicksand formas av mycket fina små korn av en särskild jordart som liksom suger åt sig vatten. Oftast kommer detta vatten underifrån och därför kan det se torrt och fast ut på ytan. Tyngdkraften gör att man sjunker ner i det mer och mer. Många skulle ha drunknat om det "bottenlösa" området varit tillräckligt djupt.
Tekniken för att klara sig är nästan densamma som på svag is. Vi ropade därför till Martin att han skulle lägga sig ner på rygg på leran och bli mindre tung. Då slutade hans fötter att sjunka djupare, men han satt fortfarande helt fast. Hur skulle vi få upp honom? Hans storebror Kelvin fick tag i en bräda som vi tillsammans lade ut över kvicksandsområdet. Genom att lägga sig på plankan kunde Kelvin nå fram till Martins ben och försöka hjälpa honom att dra upp dem. Det blev en hård och lång kamp. Suget neråt var mycket starkt. Det ena benet, som inte sjunkit så djupt, fick de upp. Men det andra var betydligt svårare. När det till slut också kunde dras upp blev stöveln kvar i hålet. Det gick inte att få upp den. Kelvin såg på när den bara långsamt sögs ned och försvann. Martin klarade sig nu på egen hand och ålade sig fram till fast mark igen.
BÖN: Tack att du hjälper oss ur syndens djup och snaror, bara vi ber dig om det.
Hämtat ur boken: En stund med Gud
© Pearl Sjölander |
