Att bygga en kultur av lärjungaskap

Lärjungaskap är ett av de glömda och försummade ämnena inom adventismen. Vi har predikat om världens undergång, sabbaten, diet och tionde. Men lärjungaskap? Det har vi historiskt sällan talat om! Själva idén har varit att om du betalar, ber och lyder är det allt som förväntades av dig. Om du höll sabbaten, lämnade tillbaka ditt tionde (och dina offergåvor) och höll dig borta från fläskkött och världslig musik var du nästan redo att bli förvandlad. (Naturligtvis fanns det alltid några vaksamma helgon som påminde oss om att vi också måste vara vegetarianer, dricka åtta glas vatten om dagen och på senare tid – äta fem portioner frukt och grönsaker per dag).

Om jag ställer frågan i typisk församling: Varför är vi här? Vad är syftet med vår existens? Skulle jag i de flesta församlingar få höra något om evangelisation: ”Vi är här för att evangelisera” eller "Vi ska sprida budskapet". Det är jag helt säker på. Evangelisation är det enda syftet med vår existens. Och kanske kan några kunniga personer till och med citera en bibeltext för att stödja detta. Ordalydelsen i den stora missionsbefallningen från Matt. 28:18–20 kommer lätt i åtanke. Men vet du någon text där Jesus förbjuder evangelisation?

”Ve er, skriftlärda och fariseer, ni hycklare, som kan resa över både hav och land för att vinna en enda proselyt, men sedan gör ni honom till ett Gehennas barn, dubbelt värre än ni själva” (Matt. 23:15).

Jesus fördömde inte ledarna för att de var lata. De reste över land och hav, korsade oceaner och kontinenter för att hitta nya namn att lägga till på listan över konvertiter. Föreställ er resekostnadsrapporterna, eller deras resebudget! Ändå var resultatet direkt destruktivt. Jag vill också att ni ska lägga märke till att ledarna inte fick en så hård tillrättavisning av Jesus för att de lärde ut fel läror. De gav bra bibelstudier om sabbaten, tionde, hälsosam kost, de predikade mot avgudadyrkan, dåliga kamrater och religiös likgiltighet. Deras konvertiter anslöt sig till den sanna Gudens religion och sannolikheten blev dubbelt så stor för att de skulle gå förlorade jämfört med tidigare! I slutändan skapade deras evangelisation Guds fiender.

Vanesa Pizzuto intervjuar Daniel Duda om ämnet för denna artikel (på engelska).

Vilken typ av evangelisation?

Det är därför evangelisation inte kan vara det enda syftet med vår existens. Vi måste fråga oss: Vilken typ av evangelisation? Och, vad händer sedan?

När man utvecklar relationer med människor och de vågar närma sig, när man skapar en trygg miljö där de kan undersöka kristendomens påståenden, och när de slutligen bestämmer sig för att ge sitt liv åt Kristus: Vad händer sedan? Vad händer då?

Tänk på de människor som besöker din församling. Riktiga människor som du känner. Om nya människor kom till din kyrka, fann Kristus och visade sig vara precis som de människor som redan finns i din församling, skulle det förändra världen? Skulle det föra oss närmare Jesus andra ankomst? Evangelisation är inte att sälja Jesus, utan att visa Jesus. Sann evangelisation handlar inte bara om att berätta om Kristus, utan om att vara Kristuslika.

Vad förväntar vi oss av nya lärjungar?

Om de som söker blev efterföljare, vilken typ av människor skulle de då bli? Vilken typ av människor reproducerar vi? Detta är yttersta viktigt. Förväntar vi oss att människor ska förändras utöver att de ändrar sin vilodag, sin mat och den procentuella andel av sin inkomst som de bidrar med till välgörande ändamål? Förväntar vi oss att de ska bli mer kärleksfulla, nådiga, toleranta och snälla?

Förväntar vi oss att de ska älska sin familj mer, att de ska älska andra människor mer, att de ska hjälpa de mindre privilegierade mer? Förväntar vi oss att de ska visa mer omsorg för människor som talar ett annat språk eller har en annan hudfärg eller kultur? Förväntar vi oss att de nu kommer att vilja ta med sig människor till kyrkan som är ännu mer annorlunda än de själva? Förväntar vi oss att de inte kommer att vara lättirriterade och inte ha en dömande inställning?

Under årens lopp har vi alla lärt oss och förstår nu väl att evangelisation inte kommer att ske av sig självt. Entropi[1] tar hand om det. På samma sätt måste vi inse att lärjungaskap, eller andlig utveckling, inte kommer att ske om vi inte är medvetna om hur det sker. Om ledarna inte skapar en kultur som bygger upp lärjungaskap misslyckas vi med att uppfylla missionsuppdraget. Genom att försumma att bygga upp en kultur för lärjungaskap avslöjar vi att vi på något sätt i det fördolda tror på frälsning genom att bekänna rätt doktriner. Det finns dock ingen bibeltext som säger att frälsning är en belöning för att man tror på rätt uppsättning grundläggande läror.

Aposteln Paulus sade: ”Gör allt detta utan att klaga och diskutera, så att ni blir klanderfria och rena, Guds fläckfria barn, mitt ibland ett förvrängt och fördärvat släkte, där ni lyser som himlens stjärnor, när ni håller er till livets ord” (Fil. 2:14–16).

Ta till exempel första raden i Paulus mening: Gör allt utan att klaga eller diskutera. Bör vi sträva efter detta i våra församlingar? Bör vi förvänta oss att det ska ske? Om någon har varit medlem i vår församling i låt oss säga fem år, borde han eller hon verkligen ha gjort framsteg på detta område i livet? Vad innebär det att ta Paulus råd som inspirerade?

Har vi låga förväntningar?

Här är det som verkligen bekymrar mig: Det är inte bara det att så många av oss inte förändras på flera år. Det som oroar mig är att det ofta inte är någon som blir förvånad över det! Vi förväntar oss inte att människor ska förändras eller förnyas när de väl har accepterat de 28 punkterna i vår tro och lära. Ingen säger att vi borde kalla in en specialist från någonstans, eller att vi borde ha ett krismöte i församlingsstyrelsen för att hantera denna märkliga situation där det finns någon som har kommit till vår församling år efter år och som har levt församlingslivet på det sätt som vi säger att församlingslivet ska levas, men ändå inte har förändrats.

Så vad kan du göra?

1.Utvärdera

Bedöm var de personer som du ansvarar för befinner sig. Som ledare kan du fråga dig själv: Vilken typ av människor producerar vi? Ingenting kommer att förändras om det inte finns en tydlig uppfattning om att det finns ett problem, en känsla av angelägenhet. Du kan använda några av de verktyg som redan finns på marknaden eller utveckla dina egna (se George Barnas webbplats för användbart material).

2.Skapa en vision

Håll en serie predikningar om ”En biblisk kallelse till att göra lärjungar”. En predikan är ett stänk som inte förändrar mycket. Lägg in lärjungaskap som en del av din årliga predikoplan. Låt dig inte ifrågasättas när det gäller detta. Presentera bibelundervisningen på ett inspirerande sätt så att människor kan se det stora äventyr som de missar i sina liv (ett hjälpsamt verktyg: Greg Ogden: Transforming Discipleship, IVP, 2016; Discipleship Essentials: A Guide to Building Your Life in Christ, IVP, 2019).

3.Organisera ditt ledarskapsteam

Organisera ditt ledarteam på ett sådant sätt att du är en förebild för lärjungaskap för din närmaste krets. Du kan bara vara mentor för en liten grupp människor. Välj de ledare som du kan vara fadder för och de kommer i sin tur att göra detsamma för andra ledare och deras medlemmar (Cordeiro, Wayne: Doing Church as a Team, Regal books, 2009).

4.Involvera människor utifrån deras begåvning.

Det traditionella sättet att vara ”kyrka” bygger på antingen plikt eller skuld (”Du måste bara lägga ner mer tid” eller ”Det är din plikt”). I den modellen läggs ”kyrkan” ovanpå de många ansvars och bekymmer som människor måste brottas med varje dag. Den typen av ledarskap fungerar inte i dagens miljö. Ta i stället reda på hur människor fungerar och hjälp dem sedan att bli vad de vill vara för Guds rikes skull. När man väl har anpassat en persons gåva till hans eller hennes roll i tjänsten får man människor som älskar det de gör. Din roll som herde och ledare är att reda ut röran i människors liv så att deras drömmar och gåvor kan frigöras för Guds rikes skull. Och när människor rör sig inom sitt område av begåvning, blir det maximal effektivitet och minimal trötthet (Bugbee, Bruce: What Do You Do Best in the Body of Christ: Unleashing the Power of Your Spiritual Gifts, Relational Style, and Life Passion, Zondervan, 2022).

Som Frank Laubach säger: ”Kristus enkla program för att vinna hela världen är att göra varje person som han berör magnetisk nog med kärlek för att dra till sig andra” (citerat i The Divine Conspiracy av Dallas Willard, William Collins, 1998).

En förvandling som bygger på nåd

Det är därför som en förvandling som bygger på nåd måste stå högst upp på listan över våra kärnvärden, eftersom hela vårt uppdrag beror på detta. Det är kyrkans mål. Vi måste alla veta att om detta inte sker är det inget annat som verkligen spelar någon roll. Även om vi kan tycka att vi är riktigt framgångsrika som kyrka, vi kan rapportera om ett växande antal dop eller anordna intressanta program, vi kan ha fantastiska lokaler och underbara gudstjänster och dra till oss stora folkmassor. Allt detta är bra saker, men det är inte vad kyrkan handlar om. Att bygga upp en kultur av lärjungaskap i din sfär av inflytande är vad Gud kallar dig att göra. Vi är #EngageradeiUppdraget[2] när vi odlar livslånga lärjungar i alla åldrar. Och år 2023, när vi vill koncentrera oss på vad Kristus kommer att göra för Europa, kan och måste vi alla vara en del av det!

Lärjungaskap tar formen av en ökning av den grad i vilken våra liv domineras av nåd (Gud som verkar i vårt liv) och kunskap (vår interaktiva relation med Gud). Det handlar inte om att uppträda på ett visst sätt, utan om att bli förvandlad till en annan slags människa: att ha Jesus Kristus karaktär.[3]

Daniel Duda är ledare för Adventistsamfundet i den europeiska region som Sverige hör till, transeuropeiska divisionen. I en serie artiklar/intervjuer förklarar han divisionens strategiska fokus #EngagedinMission.