Arminianismen och adventismen – en historisk och teologisk resa
Namnet Jacobus Arminius (1560-1609) och begreppen arminian och arminianism har inte alltid känts vid av adventisterna. Många har till en början förväxlat begreppen med etniska armenier i Turkiet och deras version av ortodox kristendom eller den framstående anti-trinitariska kättaren Arius och hans arianska läror. Men trots oklarheterna och förvirringen kring begreppen, så har Arminius och arminianismen spelat en mycket viktig roll som en del av det protestantiska arvet i adventisternas teologi.
Det är intressant att upptäcka, även lite uppseendeväckande, att Arminius och arminianismen inte ens omnämns av Ellen White i Den stora striden (eller någon annanstans i hennes skrifter). Försummelsen beror antagligen på att de flesta av hans viktigaste idéer kom till Ellen White och adventismen genom John Wesleys (1703-1791) inflytande.1 Hur som helst, Arminius idéer har visat sig vara ganska grundläggande för avgörande läror inom Adventistsamfundet. Men innan vi tittar på dessa viktiga idéer, behöver vi veta mer om personen Jacobus Arminius och hans arminianska lärjungar.
Biografisk skiss
Jacobus Arminius föddes i Oudewater, nära Utrecht i Nederländerna.2 Hans medelklassfamilj ödelades under Jacobus tidiga barnaår när hans far dog. Men tragedin förvärrades ytterligare när hans mor och syskon dödades under den spanska massakern i Oudewater i 1575. Den unge Arminius uppfostrades sedan av familjevänner som såg till att han fick en mycket bra universitetsutbildning.
Hans högre utbildning inleddes i Marburg, Tyskland, 1575 och vid universitetet i Leiden, Holland, 1576 till 1581. Hans talanger som student uppmärksammades av ett antal förmögna köpmän i Amsterdam som sponsrade hans senare teologiska studier. Denna långa period inleddes på nyårsdagen 1582 vid Jean Calvins akademi i Genève och fortsatte fram till 1586, med avbrott för ytterligare studier i Basel (1582-1583). Höjdpunkten i hans teologiska utbildning var att få studera under den berömda vetenskapsmannen Theodor Beza (1519-1605).
Beza hade efterträtt Jean Calvin i Genève i rollen som ledande teologiprofessor vid den berömda akademien (som nu var universitetet i Genève). Under Arminius studier i Genève, var Beza (då 62 år gammal) redan allmänt respekterad bland reformerta och kalvinister över hela Europa. Beza var en pålitlig ”högkalvinist” och tog den mest extrema positionen i läran om oemotståndlig predestination (läran om Guds förutbestämmande). Dessa idéer visade sig vara mycket avgörande i Arminius senare teologiska utveckling och utvecklingen av kalvinismen och protestantismen världen över.
Efter en kort studieresa till Italien 1587 (vid bland annat universitet i Padua) återvände Arminius till Amsterdam i Nederländerna för att påbörja sin livslånga karriär som pastor/föresläsare. Efter sin prästvigning till pastor i den inflytelserika ”Gamla kyrkan” (centrum för det reformerta kyrkolivet i Amsterdam), skulle Arminius tjäna församlingen med stor trofasthet och betydelse tills 1603. År 1590 gifte han sig med Lijsbet Reael, en framstående dotter i Amsterdams aristokrati, vilket säkerställde den ekonomiska tryggheten och det fortsatta stödet från stadens mest inflytelserika köpmän och ledare.
År 1603 utnämndes han till professor i teologi vid sitt alma mater, universitetet i Leiden. Detta skulle bli den mest avgörande utnämningen under hans karriär, som slutade med hans alltför tidiga död år 1609. Under de sista sex åren av hans karriär valdes han också till rektor för universitet, fortsatte arbetet som pastor och gav ut sitt mogna teologiska verk, Declaration of Sentiments.3
De mest minnesvärda händelserna i hans lärarkarriär var de ”teologiska kontroverser” (formellt kallade ”disputationer”) han hade med sin kollega, teologiprofessorn Franciscus Gomarus (1563-1641). Dessa polemiska, till och med bittra, debatter blev inramningen till Arminius mest bestående bidrag till den fortsatta utvecklingen av protestantismen i Europa, Nordamerika och världen. Men innan vi vänder oss till dessa avgörande förändringar, måste vi snabbt gå igenom protestantismens tidigare historia och hur Arminius åsikter passar in i förloppet.
Historisk bakgrund
Medan Arminius åsikter skulle orsaka en splittring i den reformerta eller kalvinistiska traditionen, hävdade han alltid (och helt riktigt) att vara en kalvinist i sin grundläggande teologi och som kyrkoledare. De stora skillnaderna handlade om hans kontroversiella tolkning av predestinationsläran och dess konsekvenser för andra närliggande läror. Det är intressant att notera att alla de tidigare stora protestantiska reformatorerna under 1500-talets europeiska reformation hade antagit Augustinus (år 354-430) idéer om oemotståndlig, ”dubbel predestination.”4 Luther, Zwingli, Calvin, Bucer och Bullinger hade slagit fast att varje människa är genom Guds oemotståndliga och outgrundliga vishet predestinerad eller förutbestämd till antingen evig fördömelse eller frälsning. Dessutom fanns det ingenting en människa kunde göra åt det (förutom att ropa ut att de var villiga att räddas eller fördömas, allt till Guds ära).
Nästan det enda stora undantaget från denna konsensus innan Arminius var Luthers assistent och efterträdare, Philipp Melanchthon (1497-1560). Men medan Melanchthons avvikelse skapade relativt lite strid bland lutheraner, kom Arminius idéer att orsaka ett större tumult som för alltid skulle förändra den teologiska riktningen i senare protestantism, särskilt i Storbritannien och Nordamerika.
Arminius och de arminianska ”remonstranterna”
Arminius viktigaste teologiska teman hade alla avgörande konsekvenser för frälsningsläran och frälsningserfarenheten.5 Som redan nämnts, den viktigaste omdiskuterade läran som öppnade vägen för det vi nu kallar läromässig arminianism var Arminius motstånd mot den augustinska/kalvinistiska läran om oemotståndlig utkorelse genom dubbel, absolut predestination (enklare omskrivet, läran hävdar att Gud utväljer åt sig ett folk/individer som inte kan göra motstånd genom sitt absoluta förutbestämmande om vem som ska räddas och vem som ska gå under). I motsats till ”högkalvinisterna” menade Arminius att predestinationen (Guds förutbestämmande) ”handlar om gudomlig förkunskap om hur människan kommer att använda sig av nådemedlen.”6 Nära förbundet med absolut predestination i högkalvinistisk tro var läran om ”begränsad försoning,” som gick ut på att eftersom endast de ”utvalda” skulle bli oemotståndligt räddade, dog Kristus bara för de ”utvalda”. Mot denna restriktiva tanke hävdade Arminius ”att han [Kristus] har dött för alla, men ingen får fördelarna av hans död utom den som tror.”7 Dessutom, motsatte sig Arminius och hans arminianska anhängare den ”kalvinistiska läran om oemotståndlig nåd” och ”undervisade att nåd kan avvisas.”8 Och slutligen deklarerade Arminius med anhängare sig ”osäkra när det gäller den kalvinistiska läran om i nådens ihållighet, och menade att det är möjligt för människan att förlora den nåd hon fått.”9 Med andra ord, ”en gång frälst, alltid frälst” ifrågasattes av många och förkastats av de allra flesta senare arminianer.
Efter Arminius död år 1609, sammanställde 41 av hans mest lojala anhängare en trosbekännelse år 1610 som kallades ”remonstransen” (stark protest). Det är från denna titel som grupperingen som utgjorde begynnelsen av arminianismen inom protestantismen fått namnet ”remonstranterna.” Publiceringen av detta dokument satte igång en mycket komplicerad följd av religiösa, politiska och sociala krafter som drev fram den berömda synoden i Dordrecht i slutet av 1618 och början av 1619.
Synoden i Dordrecht var viktigt av flera skäl, inte minst för att den var den första formella och internationell samlingen av kalvinister, med representation från inte bara Holland, utan även Tyskland, Schweiz, Frankrike och Storbritannien. På grund av ”högkalvinisternas” politiska dominans var det ingen överraskning när ”remonstrantarminianerna” fullständigt röstades ned, och följden blev fruktansvärda förföljelser, inklusive avrättningar av ett antal remonstrantledare och påtvingad exil för majoriteten av resten.
Men för senare generationer av både kalvinister och arminianer, har överläggningarna vid synoden i Dordrecht bidragit till att helt klargöra de avgörande motsättningarna och deras respektive positioner som beskrivs tidigare i denna artikel. Arminianerna avvisade bestämt kalvinisternas fem viktigaste punkter. Kalvinisternas motreformation kom att identifieras med en minnesvärd holländsk blomma, TULIP: ”T” (människans Totala förfall), ”U” (Guds utväljande eller förutbestämmande Utan förbehåll), ”L” (begränsat [Limited] försoning), ”I” (oemotståndlig [Irresistible] nåd) och ”P” (ihållande [Perserverance] nåd, att frälsningen inte kan förloras).
Påverkan på senare protestantisk teologi
Medan arminianismens grundläggande tankar står i harmoni med den tidiga kyrkan under kristendomens fyra första århundradena, var de med säkert en klar avvikelse från ”högkalvinismen” som inspirerats av Augustinus tankar. Men arminianismens avgörande inflytande fann sin mest bördig jord i evangelisk anglikanism och i vad som senare på 1700-talet blev känt som wesleyansk arminianism, efter dess mest kända företrädare, John och Charles Wesley, eller ”brinnande arminianism”.10 Det var denna form av ”hjärtats” evangeliska arminianism som kom att ha ett kraftigt inflytande på 1800-talets väckelser ur vilken sjundedagsadventismen uppstod.
Arminius betydelse för adventismen
Arminianismens centrala begrepp har underförstått, om inte uttryckligen, omfattats av den stora majoriteten av teologiskt medvetna adventister. Vår förståelse av frälsningen ger starkt eko av idéerna om människans frihet som kommer av Guds nåderika skapande och omskapande aktiviteter. Ledda som vi är av den före detta metodisten och mycket wesleyanskt influerade Ellen White har vi anammat förvandlande nåd, som är ett resultat av Guds ofelbara, frälsande initiativ. Men en sådan nåd breder alltid ut sig av övertygelse, inte tvång. Gud knackar envist på hjärtats dörr, men han sparkar aldrig in denna heliga dörr! Vi har bejakat läran om människans fördärv och förfall, men vi har generellt hävdat den ”fria viljans” rättfärdighet, befriad av nåd.11
Dessutom har vi alltid varit misstänksamma mot oemotståndlig, ihållande nåd, eller läran om ”en gång frälst, alltid frälst.” Sådana föreställningar tycks vara grogrund för hållningar av ”billig nåd” som leder till övermodig synd och en avvisande inställning till Guds heliga lag.
På en grundläggande, men kanske mer subtil nivå, hade vi adventister antagligen inte haft någon lära om domen (särskilt inte läran om en undersökande dom före Jesus återkomst) om det inte hade varit för läran om den fria nåden och dess frukt, den ”fria viljan”. Ett av de starkaste skälen till varför arminierna kom att förkasta läran om oemotståndlig utkorelse, eller absolut predestination, var deras logiska påstående att läran i själva verket pekade ut Gud som syndens ursprung! Så i hjärtat av denna starka, negativa reaktion på oemotståndlig utkorelse fanns en önskan att försvara Guds kärleksfulla nåd.
Hela den arminianska föreställningen (även den bibliska) om fri nåd tycks underförstått leda till en stark betoning på en kallande, övertygande, förvandlande, rättfärdiggörande och helgande nåd – vars alla frukter kommer att stå i full mognad då Gud till slut kommer att offentligt kungöra sin dom. Denna uppvisning av bevis i form av trons ”frukter” som kommer att övertygande bidra till att Guds hantering av synd och syndare får sin slutliga upprättelse genom hans undersökande domar. För att uttrycka det mycket enkelt: utan ”fri nåd” och dess medföljande ”fria vilja” – ingen upprättelse för Gud i adventisternas ”stora striden tema”!
Kanske frågan skulle omformuleras retoriskt: Hur kan Guds domar granskas om alla hans räddande domslut redan är förutbestämda? Då skulle alla former av offentlig rättsskipning bara vara ett sätt att offentliggöra Guds outredda, outgrundliga, oemotståndligt förutbestämda domslut om vem som frias och fälls. Det känns inte som att det finns mycket drama eller sympatisk dragningskraft i ett sådant förutbestämt forum. Varför skulle Gud ens bry sig att hålla en sådan dom?
Goda råd
Och slutligen, med en stark lära om helgelse eller förvandlande nåd med rötter i arminianismen kan det inte komma som någon överraskning, särskilt inte för wesleyaner och sjundedagsadventister, att även var ”fader” Arminius själv tvingades begrunda frågan om den personliga frälsningsvissheten och dess närbesläktade men alltid utmanande fråga om kristen fullkomlighet. Hans förnuftiga vishet inbjuder till eftertänksam läsning och ett genomtänkt gensvar:
”Men medan jag aldrig har hävdat att en troende fullkomligt kan hålla Kristus bud i detta liv, har jag aldrig förnekat det, men alltid lämnat det som en fråga som ännu inte har avgjorts.” Så även om han inte var försjunken i fullkomlighet, erbjuder han några kloka råd om de till synes oändliga tvisterna om fullkomlighet borde kunna ge positiv genklang hos oss adventister som i ”hjärtat” är arminianer:
”Jag tror att tiden med större glädje och nytta kan användas i böner för att få vad som saknas i oss alla, och i allvarliga förmaningar så att var och en strävar efter att gå vidare och framåt mot fullkomlighetens mål, än när den används i sådana dispyter.12 Kan denna praktiska vishet återupprättas i livet hos Arminius andliga ättlingar och tas till deras hjärtan? Det får vi verkligen hoppas!
Även om Arminius inte medvetet har granskats av oss adventister, hoppas jag att denna korta introduktion till hans liv och tankar och dess positiva inverkan på utvecklingen som följde bland våra närmaste protestantiska och adventistiska förfäder väcker din andliga och teologiska nyfikenhet. Utan inflytandet från denna trogna och kloka gudstjänares liv och tankar hade vår lära om frälsningen och vår frälsningserfarenhet varit mycket fattigare och Guds kärleks fria gåva (inklusive den ofta missförstådda läran om Guds domslut) skulle ha varit mycket undervärderad.
Woodrow W. Whidden II, PhD, är professor i historisk och systematisk teologi vid Adventist International Institute of Advanced Studies, Silang, Filippinerna, www.aiias.edu.
Denna artikel publicerades 14 oktober 2010 i Adventist Review, översatt och publicerad här med deras och författarens tillstånd.
Fotnoter:
1 För en auktoritativ, koncis, men ändå läsbar biografi över Wesleys liv, se Kenneth J. Collins: A Real Christian: The Life of John Wesley (Abingdon, 1999).
2 Namnet Jacobus Arminius är en latiniserade form av hans födelsenamn, Jakob Harmanszoon. Den bästa vetenskapliga biografin över Arminius är fortfarande Carl Bangs: Arminius: A Study in the Dutch Reformation, 2:a utg. (Zondervan, 1985). Följande biografiska skiss var i princip hämtad från (1) Carl Bangs artikeln ”Arminius, Jacobus” i Mircea Eliade, ed., The Encyclopedia of Religion (Macmillan, 1987, vol. 1, s. 419, 420), (2) Victor Shepherd's artikel ”Arminius, Jacobus,” i Timothy Larsen, red., Biographical Dictionary of Evangelicals (Inter, 2003, s. 18-20); och (3) JK Grider's artikel ”Arminius, James,” i Walter A. Elwell, red., Evangelical Dictionary of Theology, 2:a utg. (Baker, 2001), s. 98, 99).
3 Dessa skrifter, tillsammans med resten av hans litterära verk, ingår i den senaste utgåvan, med titeln The Works of James Arminius, 3 vols., Översatt till engelskan avJames Nichols och William Nichols (Baker, 1996).
4 Uttrycket ”dubbel predestination” syftar på uppfattningen att Gud utvalt dem som ska räddas och vem som ska gå förlorad, och att hans beslut ofelbart kommer att inträffa.
5 Den följande teologiska beskrivningen bygger i hög grad på Williston Walkers kortfattade kommentarer i A History of the Christian Church rev. utg. (Charles Scribner’s Sons, 1959), s. 399-401; Justo L. Gonzalez klara och hjälpsamma insikter i A History of Christian Thought Vol. III, rev. utg. (Abingdon, 1975), s. 279-288, och JK Griders artikel ”Arminianism,” i Evangelical Dictionary of Theology, s. 97, 98.
6 Walker, s. 400.
7 Som ovan.
8 Som ovan.
9 Som ovan.
10 Grider, ”Arminianism” s. 98.
11 Detta är teologiskt uttryckt med den tekniska termen ”prevenial nåd”, vilket bokstavligen betyder att Guds nåd kommer innan (pre-venio) syndaren ens tänkt tanken att gå till Gud om hjälp.
12 Citerat av Carl Bangs, Arminius: A Study in the Dutch Reformation, s. 347.