Sjundedags Adventistsamfundet | Logga in

Aktuellt

När "hjälpsamhet" blir andligt våld
Dela

När "hjälpsamhet" blir andligt våld

Hur upptäcker vi andligt våld och vad kan vi göra för att förebygga och bryta mönstret av andliga övergrepp i kyrkan och hemmet? Karen Holford, ledare för familjeavdelningen vid Adventistsamfundets transeuropeiska division delade några tankar med sina medarbetare.

Bibeln uppmuntrar oss på flera ställen att hjälpa varandra, att ha omsorg om varandra, att säga eller göra saker som är positiva och upplyftande. Detta är lätt för de flesta av oss, och vi kan verkligen hjälpa och uppmuntra någon som kämpar. Men ibland gör eller säger vi något som är sårande när vi försöker hjälpa till. Vårt beteende drar ner den personen och skapar en situation som snabbt kan bli ohälsosam eller till och med, ibland, ett övergrepp. 

Det är vanligtvis inte den tillfälliga tanklösa kommentaren - som inte heller är rätt - utan det är det mer kontinuerliga sättet att tänka, tala och bete sig som är sårande för andra. En onödig eller ohälsosam sak att säga skulle kunna låta så här: 

”Varför äter du inte nattvardsbrödet i dag?” 

”Åh, jag är glutenintolerant. Om jag äter det blir jag sjuk i sex veckor.”

”Ja, det visar på en fullständig brist på tro på Gud. Om du trodde på Gud skulle du äta nattvardsbrödet och han skulle ta hand om dig.”

Att känna igen vad andligt våld är

Hur kan vi känna igen när något vi säger eller gör går från att bara vara ”onödigt” eller ”ohälsosamt” till att vara ett andligt övergrepp?

Låt oss överväga en definition. Om ett ohälsosamt förhållningssätt blir ett ihållande mönster av tvingande, kontrollerande beteende, motsvarar det definitionen av psykiskt våld med en religiös motivering. Det kan gå över tröskeln till andligt våld. Förövarna av andligt våld är vanligtvis personer med samma tro, och de har ofta en maktposition inom den andliga gemenskapen eller familjen.

Effekterna av andligt våld är förödande och kan förvränga, ja till och med krossa en människas bild av Gud. 

År 2013 konstaterade sociologerna L. Oakley och K. Kinmond följande: ”Andligt våld är tvång och kontroll av en individ från en annan individ i ett andligt sammanhang. Målet, eller offret, upplever det andliga övergreppet som ett djupt känslomässigt personligt angrepp”.[1]

Författarna fortsätter: ”Detta övergrepp kan innefatta manipulation och utnyttjande, påtvingat ansvar, censur av beslutsfattande, krav på förtrolighet och tystnad, påtryckningar att anpassa sig, missbruk av Bibeln eller predikstolen för att styra beteendet, krav på lydnad mot förövaren, antydan om att förövaren har en ’gudomlig’ ställning och isolering från andra, särskilt från dem som står utanför det kränkande sammanhanget.” [2]

Skäl för att rättfärdiga andligt våld

Jag har stött på några ”ohjälpsamma uppfattningar” som våldsutövarna har och som ofta ligger bakom de övergrepp som sker i andliga sammanhang. Här är sex skäl som jag har hört.

  1. ”Jag är ansvarig för min familj, för min kyrka, och jag måste göra allt som krävs, även om det skadar dem, för att hjälpa dem att bli fullkomliga”.
  2. ”Jag är familjens, kyrkans överhuvud och jag måste visa att jag bestämmer”.
  3. ”Det är rätt att behandla mina familjemedlemmar/kyrkans medlemmar och andra på det sätt som jag vill behandla dem.”
  4. ”Jag har ansvar och är ansvarig inför mina familjemedlemmars och andra församlingsmedlemmars frälsning, så jag måste göra vad jag kan för att få dem att göra rätt saker.”
  5. ”Jag har känt mig väldigt okontrollerad i mitt eget liv, eftersom jag också blev misshandlad, och nu känner jag mig tryggast när jag har kontroll.”
  6. ”Mina föräldrar uppfostrade mig på detta sätt och jag är fortfarande med i kyrkan, så jag vet att hård disciplin är bra för människor.”

Ett exempel på andligt våld

Låt oss ta ett exempel om tionde och förvaltarskap och se hur det kan utvecklas från ett sunt tillvägagångssätt till ett missbruk.

Ett sunt tillvägagångssätt skulle vara att säga något i stil med: ”Vi har alla olika förmåga att ge. En del av oss har stora ekonomiska utmaningar. Gud förstår. Det finns inget tvång. Du ger bara det du tror i ditt eget hjärta att du känner dig redo att ge och det som är rätt för dig att ge. Och om du inte kan ge är det också okej. Gud förstår.”

Ett ohälsosamt tillvägagångssätt i samma situation skulle kunna låta så här: ”Om du bara skötte din ekonomi bättre, så skulle du kunna ge mer till kyrkan. Om du inte spenderade så mycket på kläder, om du inte köpte så fin mat och bara var nöjd med enkla saker, då skulle du kunna ge mer till kyrkan.”

Ett ohälsosamt beteende uppstår när människor pressar individer eller grupper att ge pengar till kyrkan eller ett församlingsrelaterat projekt, och säger: ”Gud kommer bara att välsigna dem som ger så här mycket”, eller behandlar människor olika beroende på deras förmåga att donera till en sak.  Det yttrar sig också när någon talar på ett sätt som är defensivt och kritiskt med människor som inte kan ge det som förväntas och önskas - nedvärderar dem, dömer dem, är oförskämd mot dem och skämmer ut dem, kanske till och med offentligt. 

När detta blir andligt våld kan det finnas ihållande, påträngande, tvingande krav på att ge, ofta med stöd av Bibeln. Det kan innebära att man regelbundet skickar meddelanden till människor, konfronterar dem ofta, ber om mer pengar eller föreslår att ens tillit till Gud visas genom hur mycket man ger. Och om du inte ger särskilt mycket visar det att du inte litar på Gud. Ibland kan det resultera i skrämmande hot om andliga konsekvenser, där man försöker använda rädsla för att tvinga människor att ge.

Om detta beteende upprepas regelbundet och orsakar lidande är detta andligt våld. Det är inte förenligt med de viktigaste värderingarna i en sund andlig gemenskap, som handlar om att älska Gud och älska andra. Om offret för detta beteende är ett barn eller en sårbar vuxen är detta ett allvarligt brott mot principerna för trygghet. Incidenter av detta slag bör rapporteras via rätt kanaler inom ditt trossamfund.  Det är farligt när ett barn tvingas till att samla in pengar till en god sak eller när en sårbar vuxen blir utnyttjad för att sätta in alla sina besparingar i en sak för att projektet är Guds uppdrag.

Att hjälpa dem som utsätts för andliga övergrepp

Effekterna av andligt våld är förödande och kan förvränga eller till och med krossa en människas bild av Gud. Det skildrar inte en sund bild av Gud, som Bibeln uppenbarar som kärleksfull, god och omtänksam. När någon upplever andligt våld drabbas hans eller hennes tro och tillit till Gud och till den andliga gemenskapen. De blir missmodiga och kanske vill de bara lämna Gud åt sidan. 

”Faktum är att andelen förövare av övergrepp inom kyrkan är ungefär densamma som andelen i den allmänna befolkningen. Det är bara det att det ofta sopas under mattan, förbises eller slätas över. Människor tar på sig sina 'kyrkliga ansikten' och låtsas att allt är bra. Kyrkorna borde vara trygga platser där människor som utsatts för övergrepp kan komma och finna tröst, hjälp och upprättelse. Tyvärr är situationen ofta den rakt motsatta, eftersom missbruket av bibeln för att manipulera en kvinna till att tolerera skada inte är begränsat till förövare. Kanske med de bästa avsikter och ofta på ett helt välmenande sätt använder församlingar ibland Bibeln för att förvärra situationen för kvinnan, när hon till slut tar mod till sig och berättar om sin situation.” [3]

Det är viktigt för oss att känna igen de situationer som kan uppstå runt omkring oss och att söka efter sätt att åstadkomma läkning. Om vi inte är en del av helandet kan vi vara en del av det som gör ont. Ett ställe att titta på är hur Jesus levde sitt jordiska liv. I evangelierna ser vi hur han alltid sträcker ut handen för att leta efter de förtryckta, de marginaliserade, de utsatta, de misshandlade, de förkastade, kvinnan som fångades i äktenskapsbrott, kvinnan vid brunnen.

I Psaltaren 103:8–14 står det:

”Herren handlar rättfärdigt
och skaffar de förtryckta rättvisa.
Han lät Mose få veta hans förehavanden,
och Israels folk hans gärningar.
Herren är barmhärtig och nådig,
sen till vrede och rik på nåd.
Han går inte ständigt till rätta,
hans vrede varar inte för evigt.
Han handlar inte med oss som våra synder förtjänar,
han lönar oss inte efter våra missgärningar.
Så hög som himlen är över jorden
så stor är hans nåd mot dem som fruktar honom.
Så långt bort som öster är från väster
kastar han våra överträdelser från oss.
Som en far förbarmar sig över barnen
så förbarmar sig Herren över dem som fruktar honom.
För han vet hur vi är skapade,
han minns att vi bara är stoft.”

Gud har barmhärtighet eftersom han är barmhärtighet. Han vet hur han har skapat oss. Han vet att han gjorde oss av stoft och jord, och att vi blir smutsiga och är bräckliga, och att dammet faller av, och att vi spricker och går sönder. Och han säger: Jag älskar dig ändå. Jag har skapat dig. Du är min dyrbara dotter, min dyrbara son. Ingenting kan hindra mig från att älska dig. Jag vill göra allt jag kan för att skydda dig, för att lyfta upp dig, för att ge dig glädje, för att välsigna dig, för att jag älskar dig.

Det är den sortens kärlek som Gud har till oss. Han vill fylla våra hjärtan med den kärleken, så att den flödar ut till dem runt omkring oss och jagar bort alla övergrepp – fylla det smärtsamma utrymmet med kärlek och nåd och skratt och glädje och medkänsla och kramar och sånger och underbara saker.

Våra ord och handlingar bör vara sådana som välsignar, uppmuntrar och bygger upp varandra, som visar en Gud som är god och kärleksfull.

Ett sätt på vilket vi kan vara en del av helandet är genom att ge andra kraft, genom att uppmuntra människor i dessa smärtsamma andliga sammanhang att utveckla självständighet, att inte låta sig tryckas ner och överröstas av andras påtryckningar och manipulationer. Vi kan hjälpa dem att inse: ”Detta är ett övergrepp. Jag tänker inte tolerera detta. Jag vill hitta en hälsosam, andlig erfarenhet.”

Vi vill uppmuntra dem att utvecklas som individer som kan tänka själva, som kan uttrycka meningsskiljaktigheter eller oro. Detta är den typ av gemenskap som skapar sunda relationer. Vi kan ha olikheter och vi kan vara oense och ändå fortsätta att älska andra. Vi behöver inte tvinga människor att tro på vårt sätt eller göra det på vårt sätt. Att tvinga eller tvinga andra människor att anpassa sig till oss och lyda oss är inte en del av en sund kristen gemenskap.

Vi lyssnar på varandra. Vi visar empati. Vi tar hand om varandra ömsesidigt. Vi håller varandra i säkerhet och skyddar varandra. Framför allt försöker vi visa Guds kärlek till varandra på alla sätt vi kan. Överlevare kan behöva söka upp kyrkor och församlingsledare som har god förståelse för andligt våld, våld i hemmet eller någon annan form av våld som de kan uppleva. 

Vi måste också vara noga med att våra ord är ord som välsignar, som bygger upp andra - ord som är gåvor för dem vi talar till. Ibland säger vi saker utan att tänka efter, och förmedlar bördor till människor, vilket får dem att känna att de måste vara perfekta och bete sig på ett visst sätt eller göra en viss sak för att bli älskade av Gud eller bli förlåten. Vi bör se till att våra ord inte har subtila undertoner som kan kränka en sårbar person, eller uppfattas som att den som hörs inte är tillräckligt bra, perfekt nog, tillräckligt älskad eller inte kan bli förlåten. 

Jag älskar hur Paulus uttrycker det i Efesierbrevet 4:29: ”Tala aldrig något oanständigt, utan säg bara sådant som bygger upp och behövs och kan bli till välsignelse för dem som lyssnar.”

Vår dagliga fråga bör vara: Är det jag gör och säger något som driver människor bort från Gud och får dem att frukta mig och frukta Gud? Och sedan som svar: För det jag gör och säger människor närmare Gud och hjälper dem att uppleva hans och min kärlek? 

Vilken typ av människor vill vi egentligen vara? Hur kan vi sprida goda nyheter, fred och kärlek till dem som lider, helande till dem som är trasiga och tröstande till dem som är i nöd? 

Karen Holford är certifierad familjeterapeut och ledare för familjeavdelningen i Adventistsamfundets transeuropeiska division. Denna artikel bygger på en presentation som författaren höll för divisionens kontorspersonal i St. Albans, England. Läs originalartikeln här.

 

[1] L. Oakley och K. Kinmond: Breaking the Silence on Spiritual Abuse (Palgrave Macmillan, 2013), s. 21.

[2] Som ovan.

[3] H. Paynter: The Bible Doesn't Tell Me So (Bible Reading Fellowship, 2020), s. 15, 16.