Sjundedags Adventistsamfundet | Logga in

Aktuellt

Den profetiska röstens hjärta
Dela

Den profetiska röstens hjärta

I en förvirrande tid av olika budskap och sanningsanspråk behöver kristna åter lyssna till den profetiska röstens hjärta. Hur relevant är denna röst för vår trosresa idag?

Vilket år av oväntade utmaningar! Covid-19 har tvingat oss att ändra vårt sätt att leva och arbeta. Den globala inverkan, apokalyptiska scener av dysterhet och undergång, förlust av liv, oroligheter i ekonomin och politik har byggt på vår rädsla.

Tyvärr har många anammat konspirationsteorier och gör en rad spekulativa antaganden om framtiden.

Under de senaste månaderna har frågorna som jag fått om den yttersta tidens händelser fått mig att undra om vi verkligen tror att Gud har kontroll eller om vår framtid formas av fantasifulla och spekulativa antaganden. Sociala medier är fyllda med inlägg som tycks vara avsedda att skrämma människor till himlen. Citat från Ellen Whites skrifter används ur sitt sammanhang för att stödja personliga gissningar.

Dessa frågor utmanade mig att undersöka den profetiska röstens hjärta eller syfte, både ur ett bibliskt perspektiv och Ellen Whites inspirerade och inspirerande röst genom hennes skrifter.

Bibliskt perspektiv

Bibeln beskriver ett specifikt syfte med den profetiska rösten.

För det första hjälper den profetiska rösten oss att med ett tryggt och inspirerande fokus som vårdar om vårt andliga liv. Den ger tröst, uppmuntran och hopp vars säkerhet bygger på det profetiska budskapets tillförlitlighet (1 Kor. 14:3; 2 Pet. 1:19).

För det andra utvecklar den profetiska röstens hjärta eller innersta väsen en panoramautsikt över Guds frälsande gärningar genom Jesus. Den lyfter det mänskliga sinnet bort från rädslan för händelser som färgats av allehanda nyckfulla tolkningar. I stället uppmärksammas den yttersta händelsen – den messianska händelsen (1 Pet. 1:10–12).

För det tredje skapar den profetiska rösten en miljö för förvandlande förändring, som motiverar troende att återupptäcka djupet av Guds oändliga kärlek och omsorg på områden där våra liv blir svåra och vi inte kan se Gud arbeta (1 Pet. 1:18–21; Jes. 40:9–11).

Inte konstigt att Petrus övertygelse om den profetiska röstens orubblighet är något helt annat än spekulativa idéer. ”Det var inte några skickligt uttänkta myter vi följde när vi berättade för er om vår Herre Jesus Kristus makt och ankomst, utan vi var ögonvittnen till hans majestät” (2 Pet. 1:16). Petrus berättelse bekräftar pålitligheten i Guds oföränderliga löften.

När F. F. Bruce kommenterar syftet med Guds avsikt att kommunicera i Heb. 1:1–3: ”Hade Gud varit tyst, omsluten i tjockt mörker, skulle mänsklighetens situation verkligen ha varit desperat. Men nu har han uttalat sitt uppenbarande, förlossande och livgivande ord, och i hans ljus ser vi ljus.”[1] Han utvidgar sin tanke ännu mer och säger att ”den gudomliga uppenbarelsen är därför progressiv – men utvecklingen går inte från mindre sant till mer sant, från mindre värdefullt till mer värdefullt, eller från mindre mogen till mer mogen… Progressionen handlar om att gå från löfte till uppfyllelse.”

Guds engagemang i människans liv omfattar den övergripande utvecklingen av det messianska löfte som gavs redan till Adam och Eva omgivna av rädsla och förvirring (1 Mos. 3:15). När Gud vandrade i den mänskliga smutsen gav han tröst och uppmuntran genom sin trygga närvaro och det hopp som ligger i det messianska löftet. Det fortsatta syftet med de profetiska rösterna påminde människor om pålitligheten i Guds löften, och det utmanade dem att upprätthålla en visionär syn på det messianska hoppet (Jes. 42:5–7). En tid kom då Gud genom Jesus återigen vandrade i den mänskliga smutsen för att ge tröst, uppmuntran och hopp. Inte undra på att Jesus i samband med att han lovade att komma tillbaka (Joh. 14:1–3) sa: ”Jag lämnar frid efter mig, min frid ger jag åt er. Jag ger er inte det som världen ger. Låt inte era hjärtan oroas och var inte ängsliga!” (Joh. 14:27).

Det är så lätt att tappa fokus på det centrala inslaget i den kristna tron – nämligen den fullständiga rikedom av andligt djup som finns inbäddat i Jesus, den utlovade Messias (2 Pet. 1:3, 4).

Jesusberättelsen är utgångspunkten för den kristnes tröst, uppmuntran och hopp. Här hittar man den profetiska röstens innersta väsen, som öppnar panoramautsikten till Guds räddningsgärningar. Den messianska berättelsen lyfter det mänskliga sinnet från rädslan för händelser, som drivs på av varierande tolkningar. Istället utmanar den oss att återfå djupet av Guds obegripliga omsorg och kärlek, som omsorgsfullt vårdar om vår tro ​​när livet blir svårt. En sådan röst fortsätter att påminna kyrkan om att Kristus utlovade återkomst är pålitlig (Heb. 10:35–37) och förankrad i Bibelns tillförlitliga auktoritet (2 Tim. 3:16; 2 Pet. 1:16, 17).

Ellen Whites perspektiv

Varför behövde Gud en profetisk röst under 1800-talet? Hur relevant är denna röst för vår trosresa idag?

Ellen White förstod tydligt den profetiska röstens innersta väsen. År 1901 skrev hon: ”Herren vill att du studerar din Bibel. Han har inte gett något ytterligare ljus för att ersätta hans ord.” [2] Hon hade också en klar förståelse för hur hennes röst förhöll sig till Bibelns auktoritet. ”Anden har aldrig getts, och kan heller aldrig ges, för att ersätta Bibeln. Bibeln konstaterar uttryckligen att Guds ord är den norm efter vilken all undervisning och erfarenhet måste prövas.” [3]

Hennes röst uppmuntrade adventrörelsen att fördjupa livserfarenheten i Guds ords krat. ”Jag drivs att uppmana alla om det nödvändiga i att själva söka i Skriften så att de lär känna sanningen och tydligare kan urskilja Guds medkänsla och kärlek… Det finns en central sanning som ska hållas kvar i tanken när man söker i Skrifterna: Kristus och honom korsfäst.” [4]

Hennes röst formade en motiverande och inspirerande ram för Guds bestämda syfte för det kristna livet. Den kallade den något vilsna rörelsen att leva ett andligt liv i relation och förankrat i Jesus undervisning, och för att visa världen på den förvandlande kraft som finns i Guds nåd.

Slutligen syftade hennes betoning på Guds kärlek och hans löftens pålitlighet på att inspirera till ett andligt missionsliv.

Mot bakgrund av den progressiva förståelsen av Guds ovillkorliga kärlek till världen genom Jesus utvecklade Ellen White synen på mission. Mission handlar om mer än att förkunna specifika läror. Från omkring 1900 vädjade Ellen White till ett heltäckande engagemang i missionsuppdraget ”inte bara genom att predika utan med kärleksfulla gärningar”.[5] Utmaningen till ett heltäckande engagemang kallar pastorer, läkare, sjuksköterskor, lärare, studenter och människor från alla yrken och livssituationer att sprida kunskapen om Jesus.[6]

Ellen Whites profetiska röst fokuserar på Jesus och ger en bild av trons praktiska tillämpning. ”Det arbete som Kristus kom att göra i vår värld handlade inte om att bygga barriärer och ständigt ställa folket inför det faktum att de hade fel. Även om han var jude, blandade han sig fritt med samariterna och struntade i landets fariseiska seder. I motsats till deras fördomar accepterade han detta föraktade folks gästfrihet. Han sov med dem under deras tak, åt med dem vid deras bord – åt av maten tillagad och serverad av deras händer – undervisade på deras gator och behandlade dem med största vänlighet och hövlighet.” [7]

Hennes röst utmanar kyrkan att vända bort från spekulativa antaganden om framtiden, som är ett reaktionärt svar på aktuella händelser. Istället uppmanar hon rörelsen att återerövra kraften i Guds förvandlande nåd, att upprätthålla en blind förtröstan på hans oföränderliga löften och att vänta i fullt förtroende på hans återkomst. ”Så kasta inte bort din tillit – den kommer att bli rikt belönad. Du måste hålla ut så att när du har gjort Guds vilja får du det han har lovat. För ”om en kort tid kommer han som ska komma. Han ska inte dröja” (Heb. 10:35–37). Vidare framhäver hennes röst att ”i tider av förvirring och problem inför oss, en tid av problem som inte har funnits sedan det fanns något rike, kommer den upplyfta Frälsaren att visa sig för hela världen i alla länder, så att alla som ser på honom i tro får leva.” [8]

 

John Skrzypaszek är numera pensionerad men var senast ledare för Ellen White Study Centre vid Avondale University College, Australien, där han fortsätter att föreläsa.

 

[1] F. F. Bruce: The Epistle to the Hebrews (Eerdmans Publishing, 2012), s. 1, 2.

[2] Brev 20, 28 januari 1901; Ellen White till dr J. H. Kellogg.

[3] Ellen White: Från mörker till ljus (Skandinaviska Bokförlaget, 2016), s. 15.

[4] Ellen White: “Circulation of The Great Controversy”, manuskript 31, 1890.

[5] Ellen White: “Enter the Cities”, manuskript 7, 1908.

[6] Ellen White: “How Much Owest Thou Unto My Lord?”, manuskript 79, 1 maj 1898.

[7] Ellen White: “Christ’s Second Coming”, manuskript 79, 29 juli 1897.

[8] Ellen White: Testimonies for the Church, vol 8 (Pacific Press, 1948), s. 50.