Namn ja, han hade ett mellan namn: Gottlieb. Det förkortades alltid till ett G. ”Älskad av Gud” eller ”älska Gud”, var ett passande namn för denne osedvanlige man, han som byggde upp ”verket”: församlingar, initierade skolor och förlag i Skandinavien under åren 1877-1888.
Vem var han? Vad hade fört honom hit till denna trappa i Basel en septemberdag 1885? Vilka riktlinjer rörde han sig efter i det omskiftande liv som blev hans? Vad var det centrala i hans förkunnelse?
Hur kan det vara att han föll i glömska – om han överhuvudtaget figurerar i den stora samfundshistorien gör han det mest som en förbigående figur. Han finns inte automatiskt med i ”the hall of fame” – bland de berömda adventpionjärerna.
Rudkøbing, Langeland, Danmark
En H. C. Andersensk idyll, hus med stråtak, fadern hantverkare, familjen var inte fattig. John fick en god skolgång, realexamen smällde högt på 1800-talet. Arbete på posten hos en tidigare sjökapten som lärde den språkbegåvade unge mannen engelska och drömmande talade om Amerika och alla dess möjligheter. John Matteson var musikalisk, efterfrågades ofta att traktera sin fiol vid baler och andra tillställningar. Senare skulle musiken bli hans nyckel till att öppna hjärtan och dörrar till ett svårt och impopulärt budskap. Men det hörde till framtiden.
Varför emigrerade Mattesonfamiljen – föräldrar, tre nästan vuxna barn, plus en hel del andra från Langeland – det var ju inte fattigdom som drev dem. Utvandring var i Danmark heller inte den ”epidemi” som det faktiskt blev i vissa delar av Sverige.
Fadern hade börjat dricka, John ville ha familjen bort från detta. Och det okända lockade. Eftersom det var John som kunde engelska blev han gruppens ledare på den långa och farofyllda resan, först nästan två månader på ett osäkert segelskepp.
Från Danmark till Denmark
Nybyggarelivet i Wisconsinskogarna blev hårt och fyllt av umbäranden. Ångrade man utvandringen? Det vet vi inget om. När John Matteson skriver sin biografi fokuserar han tydligt på hur Gud lett honom. För när familjen flyttade till ”det vilda västern” så var de vanliga danska lutheraner, utan någon större personlig gudstro. Det var smått och dåligt med danska präster i New Denmark. Det avgörande ögonblicket som vände allt för John kom då en granne bjöd in honom till ett bönemöte. Det var hösten 1858. Han visste inte vad det var, men gick.
Genom olika små men betydelsefulla omständigheter blev hela Johns liv förändrat. Han berättar själv i boken om sitt liv: ”Denna bok(1) överbevisade för mig att det var möjligt för en människa att vara kristen. Denna stora sanning hade jag inte trott på i många år och när dess ljus sken in i min själ och framkallade minnena från min barndom, förekom den mig att vara mycket dyrbar. Nästa tanke som uppstod var denna: varför kan inte du också bli kristen? Detta fick mig att läsa Bibeln med intresse. Särskilt Kristi bergspredikan var den del av Bibeln som väckte mitt syndamedvetande. När jag tidigare hade försökt att läsa Nya testamente hade jag snart somnat. När jag däremot läste romaner kunde jag lätt hålla mig vaken hela natten. Nu hade Bibeln, som jag tidigare inte haft något som helst intresse för, blivit mycket intressant för mig; orsaken var helt enkelt att min själ påverkades av något bättre än det jag tidigare läst” (Mattesons liv, s. 55). Samtidigt började han få kontakt med grannar som var baptister; de samlades tillsammans i skolhuset för bibelstudier och bönemöten.
När John fått en personlig tro började han snart att hjälpa till att predika, han blev omtyckt och omtalad för sin bibelkunskap och innerliga kärlek till den Gud som funnit honom där ute långt från Rudköbings idyll. Att detta skulle genomsyra hans förkunnelse resten av livet vet vi. I SDA Encyclopedia står det om honom: ”Matteson blev en kraftfull förkunnare av adventbudskapet, med speciell betoning av Guds kärlek. Han höll väckelsemöten och grundlade församlingar i Wisconsin, Minnesota, Illinois, Iowa, Kansas och Missouri” (s. 760f).
Innan Matteson kommit så långt hade han blivit uppmanad av de skandinaviska baptistförsamlingarna att få en pastorsutbildning vid Douglas college i Chicago. Han var begåvad och läshungrig men urfattig. För att klara av studierna undervisade han samtidigt. Det blev ofta en 16 timmars arbetsdag. I längden var det ohållbart, men om hälsa visste han inte så mycket! Som han skrev: ”Vintern 1862 hade jag tagit på mig alltför mycket på en gång…”
Sen följer en klassisk beskrivning av total utbrändhet. Matteson klarar inte mer att studera, han beslutar sig för att ta iväg ut på landet för att predika. Däremot klarade han av att gifta sig innan han åter drog västerut.
Vi får väl utgå från att John och Anna gifte sig av kärlek, men det skriver han inget om. Så här relaterar han denna händelse: ”Innan jag lämnade Chicago, äktade jag Anna Sivertsen. Hon hade kommit från Tromsö i Norge, och var en god hushållerska och en kristen flicka. Jag ansåg att dessa egenskaper hade störst betydelse för en hustru, en kvinna är, utan att besitta dem, mig veterligt dåligt rustad att vara hustru. Dessutom var hon sund och stark.”
Innan John tillträder sin tjänst som församlingspastor i Bloomfield, Wisconsin, hade han blivit högtidligt ordinerad av två danska och två amerikanska baptistpastorer. Samtidigt hade han fått kännedom om synen på tillståndet i döden – som en sömn – tills Jesus kommer och studerade detta flitigt. Väl på plats i sitt pastorat, möter han P. H. Cady och genom Cady möter han sabbatssanningen. Matteson hade en öppen inställning till andra idéer; han ville ha grundlig kunskap, och även om han ansåg sabbaten som rena villfarelsen så satte han sig ned och studerade noggrant de bibliska texterna.
Tre saker hände: han blev överbevisad och följde sin övertygelse. Han predikade i sin församling och alla familjer utom en följde honom in i adventismen. Hans hustru Anna var förtvivlad och det tog lång tid innan hon kom att dela sin mans sabbatshållande. Hela deras existens stod på spel. Det skulle den faktiskt göra resten av livet.
DET BLEV SÅ BATTLE CREEK COLLEGE först för att få adventistläran på plats, sedan predikant bland de skandinaviska församlingarna i Mellanvästern. Det gick upp för Matteson att behovet för en tidning på det egna språket var en nödvändighet. Men det mötte till att börja med stort motstånd – i Amerika skulle man assimileras och kunna engelska. Men till sist drev Matteson igenom att en dansk-norsk tidning, Advent Tidende, utgavs – den första samfundstidningen på ett annat språk än engelska. Han fick själv både göra typerna och sätta dem, han skrev också huvudparten själv. Man kan gott säga att här finner han nyckeln till det som skulle öppna för all verksamhet i Skandinavien: det tryckta ordet. Efter som han var en god skribent, blev efterfrågan stor och man skickade tidningar hem till ”det gamla landet”. Där förstod man ju inte särskilt mycket engelska. Tack för din envishet, John Matteson!
Till Europa
1877 hade John Nevin Andrews arbetat i Europa i fem år. Han var den förste missionär som blivit utsänd från Adventistsamfundet officiellt. Matteson och hans hustru Anna blir nu detta år nästa familj som sänds till Europa. Barnen blev kvar i USA och kommer först året efter, utom en dotter som dör den vintern.(2) De sålde sitt hem för att bekosta resan! Det finns en väsentlig skillnad mellan dessa två missionsprojekt: Skandinavien var förberett genom tidningar och Matteson hade en god kännedom av alla tre språken och kulturerna; medan Andrews först skulle lära franska och sedan ge ut litteratur på det språk som inte var hans. Om Andrews skrev Ellen White: ”Vi skickar er vår kunnigaste man.” Det kunde i högsta grad även sägas om Matteson. När Ellen White besöker Europa kan hon konstatera att det är i Skandinavien som budskapet är allra mest framgångsrikt vid den här tiden.
Danmark – Norge – Sverige
Vad är det första Matteson gör på dansk jord? Jo, i Vejle dit de kom med tåg från Hamburg ger han ut en sångbok, där han själv översatt, komponerat musik och även skrivit en del av sångerna. Men Danmark var tufft och det blev till och med upplopp vid Mattesons möten i Jylland. Kristiania (Oslo) blev i stället Mattesons bas för Skandinavien. Dit kom många svenska arbetare i unionstider som då rådde mellan Sverige och Norge. Rosquist från Grythyttan och Olof Johnsson från Vittensten i Värmland var två av dessa, som senare kom att ha ett avgörande inflytande i Sverige. På detta sätt kom Matteson att få en personlig kontakt i Sverige och kunde senare organisera församlingar (Grythyttan, Stockholm, Örebro m.fl. små grupper i södra Dalarna). Utan hans handlingskraftiga ledarskap hade inget skett i Sverige på den tidpunkten.
Matteson insåg bl.a. att undervisning var av stor vikt för att detta impopulära budskap skulle spridas. Så öppnade han en kolportörsskola i Stockholm. En del av de ungdomar som kom var från landsbygden och en del av dem var faktiskt analfabeter. Men Matteson såg till att de lärde sig att skriva, läsa och muntligt framställa sitt ärende på ett korrekt och attraktivt sätt. Han visste att språket var nyckeln. En av eleverna kom vandrande från Dalarna i sin bygdedräkt, och Matteson tyckte att det var då ett underligt sätt att klä sig. Men den eleven var verkligen läraktig. Senare finner vi honom som rektor för den nyöppnade skolan på Nyhyttan och därefter startade han själv en kristen realskola i Rättvik som blev oerhört framgångsrik. Blecko Jon Karlsson blev nämligen en både framsynt och framstående pedagog. Hade han lärt av Matteson?
Förkunnelse
Den fråga de olika församlingarnas minnesskrifter oftast inte berör är Mattesons förkunnelse. Av det vi har kvar är det hans skrifter, böcker och även artiklar i de tidningar han grundade. Ofta framställs en syn att pionjärerna var näst intill helgon, att de alla närmade sig den fullkomlighet, ja även syndfrihet som en del riktningar bland oss gärna framhäver. Inget kan vara mera felaktigt. Om man ser på det som Matteson skrev, om man ser Ellen Whites dagboksanteckningar från de tre Sverigebesöken 1885-1887, så finner man att han var djupt evangelisk. Hans lutherska och baptistiska bakgrund är kännbar. Hans fingerspetskänsla för den kultur han befann sig i var förvånansvärd. När Ellen White ska predika i Stockholm för första gången, så ber Matteson henne om att tala om Jesus kärlek. Det vill hon inte. Hon talar om sabbaten, det var det hon upplevde att hon skulle. Matteson hade upptäckt att i Stockholm hade många människor den s.k. antinomistiska synen, d.v.s. att lagen var upphävd vid korset och inte hade en betydelse efter det. Han var rädd för att de tusentals människor som kom till tältet på Karlberg skulle uppfatta förkunnelsen som en form av judisk legalism. För honom var det viktigt att först visa att vi var Kristuscentrerade. Att det profetiska budskapet hade sin förankring i Jesus död och uppståndelse för oss. Nu gick det bra, Ellen White var ju faktiskt också Kristuscentrerad i sin förkunnelse.
Vi ser det också i den bok som han utgav: Jesu profetior. Under senare år då mångas fokus åter har centrerats på Daniel och Uppenbarelseboken är det intressant att se att Matteson tar en helt annan utgångspunkt: Jesu egen förkunnelse. Boken utkom första gången 1891. För att få en uppfattning om hans perspektiv kan det vara nyttigt att se huvudrubrikerna: Vår Frälsares profetior – Apostlarnas profetior – Daniels syner – Johannes syner. Han lyckas ge en övergripande och väsentlig helhet till det budskap han vill nå människor med: hans största drivkraft var att de, liksom han själv gjort, skulle finna frälsningen i Jesus Kristus.
Detta sinne för att göra adventbudskapet både anpassbart, attraktivt och annorlunda och samtidigt framför allt evangeliskt, manifesterades redan när församlingen i Oslo bildades 1879. I januari skickar han ut vad vi skulle kalla ett ”reklamblad” runt omkring i staden för att presentera den nya församlingen.
Eftersom det är ett viktigt dokument återges det här i sin helhet:(3)
Kristiania 15 januari 1879
En ny församling
har stiftats i Kristiania [Oslo]. Dess medlemmar kallas sjundedagsadventister. De har valt John G. Matteson som sin pastor eller föreståndare. Här är huvudpunkterna i deras bekännelse:
Vi tror på en sann Gud, och på en herre Jesus Kristus, Guds enfödde Son, som dog för våra synder, uppstånden till vår rättfärdiggörelse, uppfaren till himmelen, tjänar som överstepräst i helgedomen och snart skall komma igen för att döma levande och döda.
Vi tror också på den helige Ande som Sanningens Ande, som utgår från Fadern och påverkar människor till väckelse, omvändelse och helgelse.
Vi antar Bibeln som det enda rättesnöret för vår kristna tro och vårt liv och önskar i överensstämmelse med den att tillbe Gud efter vårt samvetes övertygelse.
Vi erkänner att de tio buden innehåller huvudsumman av plikterna mot Gud och nästan, och att de i varje avseende är oförändrade. Därför håller vi veckans sjunde dag eller sista veckodagen helig.
Vi tror också att det är vår kristna plikt att underordna oss överheten [myndigheter] såvida man inte fodrar något av oss som strider mot Guds Ord, för då måste vi lyda Gud mer än människor.
I övrigt förpliktar vi oss till att leva i stillhet som goda och fredliga borgare.
Jag kan inte annat än att förvånas och glädja mig över detta intelligenta sätt att tala om att den nya församlingen hade samma rötter som den lutherska kyrkan, nämligen tron på en treenig Gud, och en Frälsare, Jesus Kristus. Detta kunde allmänheten känna igen sig i, det utraderade sektstämpeln samtidigt som trosbekännelsen ojämförligt införde de nya aspekter på Guds ord som är otvetydigt adventistiska. Bibeln som enda rättesnöre, de tio buden som Matteson här summerar upp i Jesus bud: kärleken till Gud och kärleken till nästan – som är oföränderliga. Han drar helt riktigt slutsatsen att p.g.a. dess oföränderlighet håller man den sjunde dagen helig.
I dag talar man om att vara kulturellt sensitiv. Det var Matteson och många av de tidiga förkunnarna: de var välutbildade, de var pålästa, de var språkkunniga eller blev det, de följde med i tidens skeende och utveckling, de visste vad andra samfund trodde och de visste vad de själva trodde – med Bibeln som bevismaterial (ja, de vann varje debatt med andra pastorer!).
Konflikter, misstro och avsked med Skandinavien
Om man summerar upp Mattesons elva år i Skandinavien så kunde man läsa det som en enorm framgångssaga: Förlag, tryckeri, en helt ny kyrka i Oslo (den första egna utanför USA) som inte hade så värst många medlemmar, församlingar i hela Skandinavien, en fungerande administration, sabbatsskola, kolportörsverksamhet. Men då räknar man inte med att det var människor detta gällde, inte helgon inte ens adventistiska sådana.
Det är intressant att konstatera att de tre John (Andrews, Loughborough, Matteson) som alla var Europas banbrytare, hade stora svårigheter att få gehör för de mest basala behov som missionerna i de olika länderna hade i begynnelseskedet. De blev också missförstådda – med råge – av ledarskapet i Amerika som vid den här tiden i stort stavades James och Ellen White. Även om deras insats var större än de flestas, så ansåg t.ex. Ellen White att de hade kommit att dominera arbetet för mycket. De hade med andra ord blivit för självständiga. De var nog illa tvungna till det. Tidens postgång innebar månader innan ett svar kunde erhållas från andra sidan Atlanten. Matteson hade blivit lovad pengar till den tryckpress han anskaffat. De kom inte. Till slut får James White ett brev där Matteson inte skräder med orden precis. Det var en ständig uppförsbacke.
När Ellen och sonen Willie White besöker Europa 1885-1888 så ökas förståelsen när hon ser fattigdomen i dessa länder, men samtidigt påpekar hon att de bör göra som man gjort i Amerika. I vissa fall, t.ex. med tiondefrågan var detta ju gott, men på det personliga planet var det inte lätt. Att vara utarbetad i Herrens tjänst efter en produktiv insats och ändå få kritik för det som inte gjorts var hårt. På konferensen i Örebro 1886 är Matteson betryckt. Ellen White skriver inget om den i sin rapport till Generalkonferensen, men väl i sin dagbok. Själv nämner Matteson inget om den i sin biografi. Klart är dock att spänningar fanns, och Matteson var rädd för att mista sin position. Det hade nämligen uppstått missförstånd vid byggandet av den nya kyrkan i Oslo, någonstans hade medlemstalet sett ut att vara 136 medan det i verkligheten fattades en etta! Kanske det var ett skrivfel, men misstron fanns!
Han blir omvald men får dela ledarskapet och i början av 1888 kallas han tillbaka till USA där han får en underordnad roll som lärare för skandinaverna vid Union College i Nebraska. Han dör plötsligt 1896, bara 61 år gammal. Hans hälsa hade i många år varit vacklande, men kanske sörjde han också förlusten av sitt livsverk i Skandinavien och det faktum att han blev satt på undantag i sina sista år. Historien säger inte så mycket, men just att det skrevs så lite om honom och hans heroiska insats, vittnar om att här var en man som inte rättade sig i ledet, och samtidigt tjänade sin Herre Jesus med alla de gåvor och möjligheter han fått.
Men att han var älskad av Gud tvivlade John Gottlieb Matteson aldrig på.
Yvonne Johansson Öster är teolog och samfundshistoriker bosatt i Nyhyttan.
Fotnoter:
1. Boken som han hänvisar till är en i dag okänd biografi över en man som radikalt ändrade sitt liv efter omvändelsen.
2. Det råder olika uppfattningar i källorna: enligt en del var två av barnen med till Skandinavien. Mattesons fick efterhand sju barn.
3. Översättningen av ”trosbekännelsen” är min egen från danskan.
Litteratur och källor:
Matteson J. G.: Jesu Profetior (1891)
Matteson J. G.: Mattesons Liv (1892, faksimilutgåva 1972)
Matteson J. G.: Brev till James White 1879, opublicerat, HASDA Danmark
Ellen G. White: Dagböcker från Sverigebesöken 1885, 1886, 1887. Opublicerade manuskript.
Historical Sketches, Basel 1886
Sanningen Härold 1885 – 1887
SDA Encyclopedia (1952)
Minnesskrifter och historik:
Delafield, D. A.: Ellen G. White in Europe
Harry Leonard (m.fl.): J. N. Andrews – The Man and the Mission (1985)
Birgitta Norlin: Stockholms församling 125 år (2009)
Ragnar Svensson: Örebro församling (1975)
Ytterligare material finns i relevanta årgångar av Advent Review & Sabbath Herald, med alla Mattesons rapporter samt Ellen Whites brev från Europa. Materialet är numera deponerat på Newbold College.