I vårt samhälle blir unga beundrade och lovprisade. Där det uppstår en påtaglig ungdomskultur, blir ofta många äldre undervärderade – ja, de grå håren ses som ett allmänt problem. Ofta framhävs behovet av omsorg och de kostnader denna medför. Ibland betonas denna negativa syn på seniorer av de äldre själva. I reklam kan man se joggande äldre eller totalt sporttokiga seniorer på exotiska platser som vill understryka hur unga och vitala de fortfarande är. De njuter när andra ger dem komplimanger för deras ungdomliga utstrålning. Som om det att vara gammal är något att skämmas för.
Ålderdomen i Bibeln
I Bibeln är beskrivningen av gamla realistisk (se t.ex. Pred. 12). Talesättet att med åldern kommer krämporna, ja, det kan varje senior bejaka. Det säger sig också självt att äldre, där det behövs, ska erbjudas lämplig omsorg. Hela Toran (lagen och profeterna) visar att Gud tar hand om de sårbara och de som behöver beskydd. Inte för att de har ett speciellt pluskonto hos Gud, utan för att denna inställning är ett kännetecken för en frälsande Gud och en befriad människa.
Det blir dock ett ensidigt sätt att se på äldre när vi fokuserar på det sårbara. Äldre kan känna fysiska besvär och brister, men det mentala och andliga försprånget framför de unga är enormt. Det kunde både församlingen och samhället ha glädje av.
I Daniels boks sjunde kapitel möter vi scenen där ”en uråldrig man”, eller ”den Gamle av dagar” (FB) sätter sig i tronstolen. Judiska och kristna teologer är helt överens om att den som sitter på tronen och som beskrivs i mänskliga termer i Dan. 7:9 är Israels Gud. De flesta bibelöversättningar lägger betoningen på den höga levnadsåldern, men flera moderna bibelparafraser använder (helt riktigt) ”vis” istället för ”gammal”. I det hebreiska tänkandet hör nämligen ”gammal” ihop med vishet, erfarenhet och insikt. När Daniel använder uttrycket den Gamle av dagar om Gud, så är det för att visa vördnad och stor respekt. Samma respekt kände Israel gentemot äldre under Gamla testamentets tid.
Detta visas t.ex. i det faktum att det var de ”äldste” som skötte rättskipningen i stadsporten (se t.ex. Rut 4:2; 4,9; Klag. 5:12, 14). I många kulturer i vår egen tid visas respekt för de grå håren och människor med livsvisdom spelar en betydelsefull roll. Så vi kan förstå att Toran betonar vikten av att respektera äldre (3 Mos. 19:32). Men Nya testamentet är samma andas barn, även om begreppet ”äldste” där mest är en teknisk term för någon som innehar en bestämd tjänst i församlingen. Och just därför betonas att de ska bemötas med respekt.
Mose valde 70 äldste ur Israel som skulle stå vid hans sida (2 Mos. 24:1-2). Han satte inte ihop ett ungt och energiskt team, såsom vi kanske skulle rått honom att göra idag. Istället valde han mycket erfarna män. Det lär oss att det är gott om vi i församlingen och samhället använde oss av de insikter och erfarenheter som seniorer har. Detta har två stora fördelar: De äldre känner sig involverade och nyttiga och församlingen/samhället kan dra nytta av deras klokhet, kunskap och erfarenhet.
Gamla och unga tillsammans
I början av 1980-talet bodde jag i Wesselbrink, en av Enschedes nya förstäder. Där upptäckte jag en mycket praktiskt modell för boende. Kommunen hade helt medvetet placerat seniorbostäder mitt i en stadsdel med många låg- och mellanstadiebarn. Erfarenheten visade att de äldre hade mycket glädje av att regelbundet se barn och tala med dem (det fick dem att känna sig unga). Barnen blev vana vid människor som var mycket äldre än deras föräldrar, att lära känna dem och umgås med dem.
Känslan av engagemang och tillhörighet växte kraftigt på detta sätt. I församlingen är det på samma sätt bra att vi har program för barn, scouter, ungdomar, unga familjer, kvinnor, män och pensionärer. Men det är av ännu större betydelse att det också finns evenemang och aktiviteter som är riktade till alla grupper tillsammans. De olika åldersgrupperna inspireras när olika åldrar möts.
Det blir också meningsfullt när församlingsstyrelser och andra samfundssammanhang involverar både unga och äldre tillsammans. Det kan inte vara Guds avsikt att all den samlade erfarenheten, kunskapen och insikten som seniorer inhämtat försvinner i papperskorgen när de fyllt 65 för att aldrig mer användas. Det är ingen hållbar användning av de gåvor som Gud har gett. Detta är en insikt man upptäckt i affärsvärlden. Där handlar det inte om att de äldre ger enstaka råd, utan de har en röst och medverkar aktivt i beslut som fattas. På så sätt förblir man en engagerad medlem i sin församling, sitt samfund och samhälle.
Trosberättelser
En annan viktig aspekt i de äldres deltagande i församlingen handlar om kontinuiteten i trosberättelserna. I Ps. 78 står det mycket tydligt att varje ny generation hört om Guds mäktiga gärningar av den tidigare generationen. Vi ska lära av och förundras över berättelserna. Psalm 71 är skriven av en äldre människa som har gjort till sin främsta prioritet att berätta sin tros historia.
Gud, du har undervisat mig allt ifrån min ungdom;
och intill nu förkunnar jag dina under.
Så övergiv mig ej heller, o Gud,
i min ålderdom, när jag varder grå,
till dess jag får förtälja om din arm för ett annat släkte,
om din makt för alla dem som skola komma (v. 17, 18, 1917).
Äldre, (och inte bara äldre) har alltså en viktig uppgift att berätta vidare de gamla historierna om tro, hopp, tröst, kärlek och förlåtelse. Därigenom kan man visa att berättelsen om Gud fortsätter in i vår egen tid till den nya genrationen.
Det är oftast inte den höga levnadsåldern som är viktigt i Bibeln utan tillväxten i tro och tillit till Gud. Mose uttrycker detta så storartat: ”Lär oss hur få våra dagar är, då vinner vårt hjärta vishet” (Ps. 90:12).
Tradition och traditioner
Det är samtidigt viktigt att de äldre ger utrymme för nya situationer i en ny och annorlunda tid. Evangeliets Tradition om en oföränderlig och trofast Gud består i alla tider (Upp.14:6). Men traditioner som vi skaffat oss under decennier måste alltid kunna ifrågasättas. Detta sker just genom de unga och barnen.
Ålder ger inte per automatik om vishet, inte ens i Bibeln. Bibeln är också kritisk när det gäller äldre som glömmer hur det verkligen var förr. I Pred. 7:11 står det: ”Säg inte: ’Varför var det bättre förr?’ Det är inte av vishet man frågar så.” Den som inte har distans till eller som starkt romantiserar och förskönar det förgångna, är inte en vis människa.
De som kan se med avvägning på och har tagit lärdom av det förgångna, kan kallas förståndiga. De äldre som ser att det förflutna liksom nutiden innehåller både ont och gott, kan kallas visa. Paulus riktar en annan varning till Timotheos: ”Men det gudlösa, gamla struntpratet skall du visa ifrån dig” (1 Tim. 4:7, FB). Det rör sig om banalt snack – ”gudlösa amsagor” (Bibel 2000), ”oandliga käringfabler” (1917). Att vara upptagen av sådant skvalleraktigt prat är oklokt oavsett levnadsålder.
Den Evige leder genom alla århundraden sina barn, men varje generation måste upptäcka tron på nytt, göra den till sin och ge den en form passande för sitt (nya) sammanhang. Lyckligtvis har jag mött många äldre i våra adventistförsamlingar som har denna vishet och lever ut den i praktiken. De är en välsignelse för vårt samfund!
Äldre i församlingen och samhället förtjänar vår respekt. De är ibland sårbara, framför allt fysiskt, men kan genom sin erfarenhet i tron vara mycket värdefulla i församlingen och samfundet idag, för sina jämnåriga men framför allt för unga och barn.
Henk Konig är Adventistsamfundets redaktör i Nederländerna. Denna artikel är ett sammandrag av två artiklar han skrev i den nederländska samfundstidningen Advent i september och oktober 2011. Artiklarna är översatta av Yvonne Johansson Öster. Publicerad här med tillstånd.