Det folk som vandrar i mörkret
ser ett stort ljus,
över dem som bor i mörkrets land
strålar ljuset fram …
Ty ett barn blir oss fött,
en son blir oss given.
På hans axlar vilar herradömet,
och hans namn är:
Under,
Rådgivare,
Mäktig Gud,
Evig Fader,
Fridsfurste.(1)
Barnet som föddes var inte vilket barn som helst. Josef som var trolovad med barnets mor Maria, får veta i en dröm att barnet är den länge efterlängtade Immanuel, ”Gud med oss” (Matt. 1:23). Han får också instruktioner om att ge barnet namnet Jesus, eller Jeshua på hebreiska, som betyder ”Jahvé räddar” (v. 21). Storartade profetior och ett namn att leva upp till.
Från den stunden ifrågasätts Jesus identitet, inte bara under hans tid på jorden utan också genom kyrkohistorien ända in i vår tid. Vem är Jesus egentligen? Är han Gud? Är han människa? Eller både Gud och människa? Hur hänger det ihop? Är det viktigt för vår frälsning?
För adventister är det viktigt att bygga tro och lära på Guds uppenbarelse i Bibeln och inte på argument byggda på tradition, logik eller rationalitet. Jesus själv var mycket angelägen om att Guds uppenbarelse är avgörande inte minst i frågan om hans identitet. När Jesus ställer frågan ”vem säger ni att jag är?” och Petrus svarar ”du är Messias, den levande Gudens son” bekräftar Jesus varifrån han fått svaret: ”ingen av kött och blod har uppenbarat detta för dig, utan min fader i himlen” (Matt. 16:13-17).
Dessa frågor och svar visar också att det har betydelse vem Jesus är. Till skillnad från de flesta andra religioner där kunskap om eller lydnad till en lära är avgörande, är relationen till en person avgörande för en kristen.
Så vad lär då Bibeln om Jesus identitet? Denna artikel är ett ofullkomligt försökt att sammanfatta det Bibeln har att säga om Jesus identitet som helt och fullt Gud. Jesus identitet som människa sparar vi till en senare artikel.
Jesus förexistens
Texten från Jesaja som inleder artikeln är kanske den mest kända av de texter både i Gamla och Nya testamentet som talar om Jesus eviga existens och gudomliga identitet innan han föds som människa till jorden. Vi kommer lite senare till andra texter som talar om Jesus som ”född”, men här i Jes. 9:6 bär Messias titeln ”Evig fader” – vilket visar att han varken har början eller slut.
Mika 5:2 beskriver den kommande Messias som någon som ”leder sin härkomst från forntiden, från det längesedan förflutna” eller ”hans ursprung är före tiden, från evighetens dagar” (Folkbibeln). De poetiska orden antyder inte att det finns en gräns bakåt i tiden för evigheten.
Jesus själv var medveten om sitt eviga ursprung hos Gud och uttrycker detta både direkt och indirekt.(2) På flera ställen talar Jesus om sig själv som att han är sänd eller kommer någonstans ifrån (se Matt. 15:24 eller Luk. 19:10). I Johannes evangelium är Jesus närmast övertydlig om sin förexistens. I Joh. 8:58 (se också 8:23 och 17:5) säger Jesus något som får de judiska ledarna att ta upp stenar för att stena honom till döds: ”jag är och jag var innan Abraham blev till”. I den grekiska grundtexten skulle man kunna tro att Jesus talar med mycket dålig grammatik. Men det är inte därför åhörarna tar upp stenar, inte heller hörde de fel. Jesus beskriver sig själv som ”JAG ÄR” – på hebreiska Jahvé, den högste Gudens egennamn som var så heligt att det inte fick uttalas. Jesus säger i praktiken att han aldrig blivit till, att han alltid har funnits.
När Johannes skrev sitt evangelium, förmodligen sist av alla Nya testamentets böcker, hade redan frågorna om vem Jesus egentligen var börjat hopa sig i den tidiga kyrkan. I det sammanhanget är det intressant att Johannes tydligare en någon annan lägger orden ”JAG ÄR” i Jesus mun (som i 8:24; 13:19), samtidigt som han pekar på Jesus fullständiga mänsklighet (1 Joh. 4:2; 2 Joh. 7).
I Joh. 1:29 läser vi ett av Johannes evangelistens favoritnamn på Jesus, lånat från Gamla testamentets kanske starkaste messiasbilder som skymtar fram bl.a. då Abraham ska offra sin son Isak, från den hebreiska tempeltjänsten och Jes. 53: ”Där är Guds lamm som tar bort världens synd.” Johannes döparen förklarar att ”han som kommer efter mig går före mig, ty han fanns före mig” (v. 15, 30) trots att han var 6 månader äldre än Jesus.
Paulus och Jesus gudomlighet
Paulus som i sin ungdom så ivrigt och nitiskt förföljde alla som trodde att Jesus var Messias gör många av Nya testamentets djärvaste uttalanden om Jesus gudom och förexistens. Ofta är det texter som i förbigående förutsätter Jesus gudomliga och eviga ursprung. Som 2 Kor. 8:9 – ”han, som var rik, blev fattig för er skull”. Om Jesus var fattig när han föddes på jorden, när var han då rik?
Eller så är texterna uppsåtliga som Fil. 2:5-9. Att äga Guds gestalt handlar i grundtexten inte bara om något yttre sken eller utseende, utan också om innehåll. När han antar tjänarens gestalt och blir människa är det inte heller bara fråga om en yttre mask, utan ett verkligt innehåll. Det Paulus sedan skriver om att Jesus ”till det yttre hade blivit människa” handlar inte om att Jesus inte blev riktigt människa (att han bara skulle ha haft mänskligheten som en mask).
Istället antyder det att Jesus som människa aldrig slutade att vara Gud. Han avstod frivilligt och tillfälligt i lydnad och ödmjukhet från sin gudomliga rättighet och makt för att leva under våra mänskliga villkor.
Men några av Paulus texter har också missförståtts, eftersom vi ofta läser dem utifrån vår egen förståelse och inte utifrån Paulus mot bakgrund av Gamla testamentet. Ett av dessa missförstånd gäller Paulus användning av ”Herre” om Jesus.
Historiekritiska forskare har velat tro att de tidiga kristna använde ”herre” om Jesus därför att de var påverkade av hedniska frälsarkulter eller som en politisk protest mot kejsarkulten där kejsaren kallades kurios, som herre heter på grekiska. Men vid en närmare granskning visar det sig att sammanhangen där Paulus använder Kurios mer liknar Gamla testamentets texter om Adonaj, som ersätter Jahvé, ”jag är”, när texten blir läst.(3) Det är inte bara en tillfällighet att kurios ersätter adonaj i Nya testamentet, Paulus tillämpar dessutom gammaltestamentliga texter om Jahvé på Jesus.(4)
VARFÖR ÄR DET SÅ VIKTIGT att Jesus har existerat i all evighet innan han föddes i ett stall? Det handlar om Guds inställning till människan. Är Skaparen för oss eller emot oss? Om Jesus inte har sitt ursprung i evigheten, kan vi lita på honom då? Vår syndiga värld lurar oss när det gäller Guds verkliga inställning till oss människor. Vår erfarenhet och vårt förnuft säger att Gud är emot oss, synden har gjort oss till Guds fiender. Det som är ytterst sant och verkligt kan vi bara få reda på genom Guds uppenbarelse. Om Gud är god eller inte kan vi inte avgöra rationellt eller erfarenhetsmässigt, utan endast genom hans självuppenbarelse. I Jesus har Gud uppenbarat sig för oss och hans liv och död visar att Gud är för oss. Är Jesus inte fullt ut Gud, så kan vi inte lita på att han är en sann uppenbarelse av Gud.
Resultatet av en sådan teologi leder ofta till lagiskhet och ovisshet om Guds nåd och gränslösa kärlek.
Några stötestenar
Vi nämnde att Paulus också skriver en del om Jesus gudomliga och eviga ursprung som orsakat missförstånd. Som detta att Jesus någon gång i evigheten skulle vara skapad eller född(5) och därmed inte fullt så mycket Gud som man kunde förvänta sig.
Paulus skriver på fem ställen i Nya testamentet att Jesus är förstfödd ”i hela skapelsen” (Kol. 1:15-17), ”bland många bröder” (Rom. 8:29), ”från de döda” (Kol. 1:18, Upp. 1:5) och som Guds förstfödde son träder han in i världen (Heb. 1:6, vilket troligen syftar på Jesus födelse i stallet). En del har tolkat texten som att Jesus jämställs med skapelsen, att han är en del av skapelsen. Men Paulus avsikt är den motsatta.
I det hebreiska tankesättet är ”förstfödd” en hederstitel, en poetisk omskrivning för någon som står över, är privilegierad och upphöjd. I Gamla testamentet används begreppet dels om den förstfödde sonen som ärver faderns egendom och ställning. Men många gånger vänder Gud på förväntningarna.
I Ps. 89:28 säger Gud om kung David att ”han skall vara min förstfödde, den högste bland jordens kungar”, trots att David vad yngst av åtta bröder (1 Sam. 16:10-12). I 2 Mos. 4:22 säger Herren: ”Israel är min förstfödde son” trots att Israel (Jakob, 1 Mos. 25:25, 26) var Isaks andra son.
”Förstfödd” handlar inte bara om kronologi. Det är också fråga om en andlig titel och position. Och det är i den betydelsen som förstfödd används om Jesus i Nya testamentet. Förstfödd i skapelsen handlar om att Jesus står över skapelsen. Förstfödd från de döda handlar om att Jesus är främst bland dem som uppstått (inte först, för andra har uppstått från de döda före Jesus).
”JAG HAR FÖTT DIG IDAG” är ett annat uttryck som använts för att antyda att Jesus någon gång i evigheten föddes av Fadern. Hebreerbrevets författare har hämtat uttrycket från Ps. 2:7, en psalm som användes vid kröningen av judiska kungar och handlar om tronskiftet mellan David och Salomo.
I v. 1-3 har en kung dött och grannländernas kungar börjar konspirera. V. 4-6 handlar om hur Gud ser på situationen. I v. 7-9 får vi höra vad den nya kungen säger om sitt uppdrag och sin nya ställning. Kungens uttalande bygger på de löften som Gud ger kung David angående hans son Salomo i 2 Sam. 7:14: ”Jag skall vara hans fader och han skall vara min son…” Det handlar alltså inte om att kungen föddes i det ögonblick han besteg tronen, istället inträdde kungen i en ny relation till Gud. Han fick en privilegierad fader-son-relation som var så viktig i det patriarkala samhället.
På de tre ställen där uttrycket ”jag har fött dig idag” används om Jesus i Nya testamentet tillämpas det på tre olika faser i Jesus liv och tjänst för människan. I Heb. 1:5, 6 syftar det på Jesus människoblivande. I Apg. 13:33 avses uppståndelsen då Jesus inträder i en ny relation med Fadern efter segern över synden och döden. I Heb. 5:5 syftar födelsen på Jesus kröning till överstepräst i himlen efter uppståndelsen.
Föddes Jesus alla dessa tre gånger? Nej, han inträdde i en ny och speciell relation med Fadern i sin tjänst för mänskligheten. Samma tanke finns i Nya testamentets undervisning om pånyttfödelsen. När Jesus säger: ”den som inte blir född på nytt kan inte se Guds rike” (Joh. 3:3) tänker Nikodemus i kronologiska termer, medan Jesus talar om en andlig relation, ett nytt förhållande till Gud.
HÄR HAR VI TAGIT UPP NÅGRA av de viktigaste bevisen i Bibeln för Jesus eviga existens och gudomliga ursprung och några av ”invändningarna” som haft mest betydelse. Det finns många fler aspekter på detta med Jesus gudomliga natur, t.ex. detta att flera av Gamla testamentets beskrivningar av den Högste Guden öppnar för att Gud är fler än en person, att Sonen kan ha en jämlik identitet med Fadern. Den viktigaste bekännelsen i Gamla testamentet – ”Herren är vår Gud, Herren är en” (5 Mos. 6:4) – talar i grundtexten om en sammansatt enhet, inte ett ental. I skapelsen för Gud en dialog med sig själv då människan ska skapas: ”Gud sade: ’Vi skall göra människor som är vår avbild, lika oss’ ” (1 Mos. 1:26).
Men bilden av Jesus är inte komplett utan att vi också förstår att Jesus också helt och fullt är människa. Tanken som väcks i Fil. 2:7, 8 – att Jesus ”blev som en av oss. När han till det yttre hade blivit människa gjorde han sig ödmjuk och var lydig ända till döden, döden på ett kors” – är förbryllande. Hur kan Jesus vara precis som oss om han samtidigt är Gud? På vilket sätt blev Jesus ”i allt … lik sina bröder” (Heb. 2:17) och ”lik en syndfull människa” (Rom. 8:3) om han samtidigt också är Gud? Spännande frågor som vi får ta upp i en artikel inför påsken.
Rainer Refsbäck är pastor och redaktör i Adventistsamfundet. Många av tankarna här är han tackskyldig Daniel Duda som undervisade i kristologi vid Newbold College våren 2009.
Del 2 (om Jesus mänsklighet) i denna serie av två artiklar hittar du här.
Fotnoter:
1. Jes. 9:2, 6 (sista versen från Folkbibeln).
2. Jesus använder många andra beteckningar som kopplar honom samman med Gamla testamentets utsagor om Gud, som t.ex. den gode herden, Människosonen och Mästaren (samma betydelse på arameiska som Herren).
3. C. F. D. Moule: The Origin of Christology (Cambridge University Press 1977), s. 37-39.
4. Se t.ex. Fil 2:10 och Rom. 14:11 och jämför med Jes. 45:23, eller Heb. 1:10f jämfört med Ps. 102 och 1 Thess. 4:16 med Ps. 47:6.
5. Joh. 3:16 översätts ibland ”Guds enfödde son” (t.ex. Folkbibeln) men detta bygger på en feltolkning av grundtexten som egentligen talar om Guds son som ”unik” eller ”den enda av sitt slag”. Grundtextens ord har inte något med födelse att göra över huvud taget.