Eftersom hon inte hittade något jobb nära hemmet, hade Mindy bestämt sig för att tillbringa sommaren med att ta hand om sin mormorsmor som bodde med Mindys moster tre timmar norr om oss. Mindy var entusiastisk över möjligheten. Men, som de flesta föräldrar, var min hustru och jag lite nervösa eftersom det var Mindys första längre vistelse hemifrån.
Några dagar efter att Mindy åkt, flög jag till Turkiet för en internationell bibelkonferens. Jag tycker inte om att vara så långt borta från min familj, men jag tänkte att allt skulle gå bra. Tyvärr blev det inte så. En förälders värsta mardröm blev verklighet för mig när någon en tidig morgon knackade på min dörr med den fruktansvärda nyheten att Mindy råkat ut för en olycka. Jag skulle åka hem omedelbart.
Efter kyrkan hade Mindy följt med kyrkans ungdomar för en eftermiddagsutflykt till floden. Efter att ha sett en flicka flyta över till andra sidan av floden, bestämde Mindy och hennes kompis att göra detsamma. Men flickorna förstod inte att strömmen var stark halvvägs över floden och att en lång sträcka av vattenfall började efter en flodkrök. Så istället för att snabbt ta sig över till den andra stranden, flöt de på i sakta mak. Innan de visste ordet av fann de sig själva i den starka strömmen. De ropade på hjälp, men det var för sent. En annan tjej dök i för att rädda dem, men hon tog sig inte ur forsen levande.
Flickan som min dotter simmande med klarade sig genom forsarna med endast ett fåtal skråmor. Min dotter var inte lika tursam.
Mitt liv krossades. Hur kunde Gud låta något sådant hända? Om en flicka klarade sig, varför skulle min dotter och flickan som försökte rädda henne dö? Gud kunde helt säkert ha räddat alla tre flickorna. Var fanns han när min dotter behövde honom som mest?
Kort efter olyckan skrev jag en artikel om min andliga kamp med Gud medan jag desperat försökte ta mig hem från Turkiet (“My Journey With Jairus” Adventist Review den 23 november 2006). Som svar på artikeln, fick jag många e-post från personer som kände med vår smärta och ville låta min familj vet att de hade omsorg om oss. Så när jag öppnade det handskrivna kuvertet antog jag att det var en liknande uppmuntran.
Jag hade rätt. Tja, åtminstone delvis.
Brevet: ”Ledsen, men...”
Den första raden bekräftade att brevet verkligen hade att göra med min artikel om Mindys död. ”Kära pastor Cosaert”, började det. ”Vi blev mycket ledsna och berörda av din berättelse om Mindy...” Men den andra meningen började med ordet ”men”. Genast fick jag känslan att detta brev inte var vad jag hade förväntat mig. Mina händer började skaka och en märklig blandning av känslor började välla upp inom mig när jag läste och läste brevet om igen.
Kära pastor Cosaert,
Vi blev mycket ledsna och berörda av din berättelse om Mindy i Review. Men både min man och jag känner en djup oro.
När vi uppfostrade våra barn betonade vi Jesaja 58:13, 14 starkt så att vi verkligen skulle hedra sabbaten. Flyta omkring eller simma verkar mer som att göra det man har lust till. Vi har sett en väns son dö medan han åkte vattenskidor på Shastasjön, och en annan son vid La Sierra råkade ut för en olycka när han åkte skidor på sabbaten och blev förlamad. Är det värt att göra det man har lust till?
Vad betyder ”göra vad du har lust till”? Vi menar att vi bör uppmärksamma dessa verser kraftfullt. Och att lära våra barn vikten av ära Guds sabbat. Vi undrar om du betonar detta för dina elever och din familj.
Som äldre föräldrar är det mycket smärtsamt att se hur många yngre föräldrar kompromissar med världen, istället för att stå fasta vid Guds principer. Vår bön är att du ska ägna denna text mycket eftertanke och bön. Innerligen...
Jag kunde inte tro mina ögon. Det kändes som att någon hade tagit mitt sköra hjärta som fortfarande hade så ont och krossat det igen. I en tid då jag i min tragedi kämpade för att hålla fast vid min tro på en kärleksfull Gud, kände en medkristen som inte känner min familj sig tvungen att skriva ett brev inte för att uttrycka medkänsla, utan för att döma. Jag läste igenom brevet flera gånger i hopp om att mina ögon på något sätt hade spelat mig ett spratt. Men det enda mina ögon hade missat var en rad som var tryckt på brevpappret strax under personens namnteckning: ”Ha en bra dag!”
Jag var så sårad. Min första reaktion var att riva brevet i bitar. Men jag gjorde det inte. Istället bestämde jag mig för att behålla det. Och det är jag glad för. Var det brevskrivarens avsikt vara elak? Jag vet inte, men jag hoppas inte det. Vad jag vet är att brevskrivaren tog ämnet på stort allvar. Var det okänsligt? Definitivt! Men hade brevskrivaren rätt i det hon skrev? Var hennes förståelse av Jesaja 58 korrekt? Hade Gud verkligen straffat min dotter för hennes beslut att följa med till floden den där sabbatseftermiddagen? Hur smärtsamt än brevet var för mig att tänka på, bestämde jag mig för att undersöka Jesaja 58:13. Det jag upptäckte i processen förvånade mig.
Sabbaten och vårt ”lust”
I Jesaja 58:13, 14 står: ”Om du hindrar din fot på sabbaten att göra vad du har lust till på min heliga dag, om du kallar sabbaten din lust och förhärligar den till HERRENS ära, om du förhärligar den genom att inte gå egna vägar och inte göra vad du har lust till eller tala tomma ord, då skall du fröjda dig i HERREN” (Folkbibeln).
Jesaja 58:13, 14 är ett kraftfullt uttalande om sabbatens betydelse. Jesaja skildrar sabbaten som en helig företeelse, så helig att vi bör vara noga med att inte trampa på den med våra fötter som om den inte var annorlunda än andra dagar. Samtidigt är texten mångtydig. Texten säger att vi ska avstå från att göra vad vi har ”lust till” på den dagen. Vad menas med lust?
Som ung växte jag upp med tanken att inte göra ”vad du har lust till” innebar att man inte kunde göra något roligt. Mina föräldrar kom hem från kyrkan och tog sig en lång tupplur, medan min bror och jag inte fick göra mycket annat än att sova, sitta still eller gå en promenad. Vi trodde att det som avgjorde vad man fick eller inte fick göra på sabbaten var om man gillade att göra det eller inte. Efter att nu ha varit med i församlingen i många år, vet jag att denna text med all säkerhet har använts som en pekpinne.
Det hebreiska ord som översatts till ”lust” är chephetz.1 Ordet förekommer 38 gånger i Gamla testamentet och kan syfta på en mängd olika saker beroende på dess sammanhang. Det används för att beskriva härliga landområden eller ord (Pred. 12:10; Mal. 3:12). Det används för att beskriva en rättfärdig människa som har sin ”lust” i Herrens lag (Ps. 1:2). Det används också i relation till något en person vill ha (”Kung Salomo gav i gengäld drottningen av Saba allt hon önskade” [1 Kung. 10:13]).2
Eftersom sammanhanget är så viktigt för att förstå betydelsen av lust, är det bra att notera att Jesaja använder samma ord i 58:3 som i vers 13. Jesaja skriver: ”Men se, på er fastedag gör ni vad ni har lust till, och alla era arbetare driver ni hårt”. Där engelsk [och västerländsk] poesi bygger på en upprepning av likaklingande ord eller ordändelser i slutet varje rad, bygger hebreisk poesi på en upprepning av liknande idéer på parallella rader. Ett exempel på detta kan ses i Jes. 58:1 där ”ropa ut det så högt du kan” är en parallell till ”låt din röst ljuda som en hornstöt” och ”deras brott” en parallell till ”deras synd”.
Parallellismen i vers 3 mellan lust och att hårt driva på sina arbetare visar att Jesaja inte bara använder ”lust” för att beskriva något roligt, utan det har mer med vardagsangelägenheter eller företagande att göra. I Bibel 2000 översätts ordet helt riktigt med ”sysslor” i Jesaja 58. I detta sammanhang syftar användningen av chephetz i Jes. 58:13 till socialt förtryck och orättvisor som beskrivs i andra profetiska böcker som Amos.
I en värld som drivs av ekonomisk tillväxt och växande välstånd har Jes. 58:13 ett viktigt budskap. Sabbaten påminner oss om att det finns mer i livet än bara personlig vinning. Sabbaten påminner oss om våra rötter – en dag till för att växa i tro och förnyas i relationen med familj och vänner. Att tillämpa texten på en sabbatsutflykt i naturen är verkligen att ta Jes. 58:13 ur sitt sammanhang.
Samtidigt som det är viktigt att vi förstår det specifika sätt som Jesaja använder chephetz i kapitel 58, måste vi också titta på kapitlets större litterära sammanhang.
Hjärtats sammanhang
Jesaja 58 är uppdelat i tre huvudavsnitt: vers 1-5, 6-12 och 13, 14. I det första avsnittet ställer Gud Israel till svars för sina överträdelser. Men Israel låtsas överraskade och hävdar att de håller hårt på fastedagarna. Problemet är enligt Gud inte Israels agerande, utan dess hjärta. Israels religiösa erfarenheten hade blivit bara en samling ritualer. Hjärta fanns inte längre med. Istället för att fånga den andliga betydelsen av de yttre uttrycken för tron, går de bara på rutin.
Men så i vers 6-12 beskriver Gud på ett levande, konstnärligt hisnande sätt, att sann religion kommer från hjärtat och ska uttryckas på ett sätt så att nåden erbjuds till andra. Faktum är att Jesajas beskrivning av hur orättfärdiga bojor lossas, bröd delas med den hungrige och den förtrycktas ok krossas, är en träffande beskrivning av Jesus verksamhet. Vers 9 är hjärtat i denna framställning. Där säger Gud att om det är något som ska bort i sann religion, så är det pekpinnar.
Mot denna bakgrund är det uppenbart att Jesaja 58 inte fokuserar på lagen, utan på hjärtat. Även om sabbaten nämns, nämns den i samband med äkta tillbedjan som kommer från hjärtat. Isolerad från sitt sammanhang är det lätt att förlora den egentliga betydelsen av vers 13.
En lagfokuserad religion gör oss så inåtvända att vår syn på andra blir förvrängd. Istället för att se andra genom Jesus medkännande ögon, ser vi bara utsidan – om de lever upp till våra uppförandenormer eller inte.
Ett överträtt bud eller hopp bekräftat?
Allt som brevskrivaren kunde se i berättelsen om min dotters död var – vad de trodde – ett brutet bud. På något sätt var de blinda för en 16-årig kvinnas hopp och drömmar, som tragiskt rycktes bort på ett ögonblick, och blinda för en trasig familj som aldrig blir densamma. Vad blir det av oss om allt vi kan se är överträdda bud?
Min poäng med att dela med mig av brevet jag fick är att inte att få fler att fördöma brevskrivaren. Nej, det skulle vara lika okristligt. Jag delar med mig av brevet som en påminnelse om att vi ofta är mer lika brevskrivaren än vi tror. Även om vi troligen aldrig skulle uttrycka oss så direkt i ett brev, så har vi tänkt och agerat på samma fördömande sätt, om vi är helt ärliga.
Vid ett fredagskvällsmöte några veckor innan Mindy dog inbjöds en ung student till podiet då en kollekt skulle tas upp till behövande studenter. Hon skulle berätta hur stor betydelse en kristen utbildning hade haft i hennes liv. Jag uppfattade inte hennes namn, och det hade inte någon betydelse just då. Allt jag kunde se var hennes galna rosa hårfärg. Jag var chockad. Genast tänkte jag för mig själv att visst måste det finnas en bättre representant. Mitt samvete började genast tillrättavisa mig därför att jag hade dömt henne efter utseendet. Jag kände mig än skyldigare efter att ha hört hur Kristus hade förändrat hennes liv. Som barn hade hon utsatts för övergrepp, men en kristen familj adopterade henne. Genom deras kärlek hade hon också upptäckt hur mycket Gud älskade henne. Mina ögon hade förlett mig. Jag hade sett hennes hår, inte hennes hjärta.
Det var dock först senare som jag till fullo insåg hur missriktade mina första tankar hade varit. Strax efter min dotters död, fick jag veta att den heroiska flickan som hade gett sitt liv i ett försök att rädda min älskade dotter var ingen annan än tjejen med det rosa håret. Jag hade dömt henne på grund av hennes yttre, när hon i själva verket var mycket mer lik Jesus än jag någonsin kunnat föreställa sig. Hon var villig att offra sitt liv för att försöka att rädda någon annan – min dotter.
Förlusten av en älskad, inte minst ett barn, är helt säkert en av de största utmaningarna för tron på en kärleksfull Gud. Men det är inte den enda svårigheten. Precis lika utmanande är hur vi som kristna behandlar varandra.
Livet i denna värld är full av smärta. Som Jesus efterföljare kan vi säkert göra mycket för att underlätta dessa situationer genom att uppmuntra de sårade istället för att fördöma dem. Vi vet helt enkelt inte vad Gud gör i en människas hjärta – oavsett vad vi kanske tänker om hennes handlingar.
Jag blev uppmuntrad när jag nyligen fick höra att Mindy tidigare samma dag som hon dog hade stått upp i kyrkan och berättat för sin studiegrupp hur mycket hon älskade Jesus och att hon ville tjäna honom för evigt. Även om vi inte helt förstår varför saker händer som de gör på den här planeten, så är vi övertygade om att dagen då Mindy behövde Jesus som mest inte var den dagen hon drunknade.
Nej, dagen då Mindy behöver Jesus som mest är på uppståndelsedagen, och på den dagen kommer han att vara där för henne och för oss alla. Må den dagen komma snart!
Carl S. Cosaert ar docent i Nya testamentet och tidig kristendom vid Walla Walla universitet i Washington, USA. Han ar författare till 4: e kvartalets Bibelstudium 2011 om Galaterbrevet. Denna artikel publicerades i Ministry Magazine, Adventistsamfundets allkristna tidskrift för präster och pastorer, mars 2011.