Här följer en intervju i två delar om kvinnans roll i församlingslivet och i församlingens ledarskap utifrån ett bibliskt perspektiv. Intervjun publicerades i Missionärens systertidning Record i Australien sommaren 2007. Den publicerades på danska i AdventNyt i april och maj med anledning av den gemensamma intervjun som de skandinaviska adventistredaktörerna hade med generalkonferensordföranden Ted Wilson i februari. Intervjun handlade bl.a. om frågan om ordination av kvinnor till pastorer och i ledarskapsroller i Adventistsamfundet som kom upp indirekt under den senaste Generalkonferensen.
Frågan har stötts och blötts i årtionden och tagits upp vid flera Generalkonferenser. Många adventister upplever att frågan splittrar – en del för att kvinnor ännu inte ordineras, andra för att de befarar att kvinnor kommer att ordineras. Inför Generalkonferensen 2015 kommer frågan att studeras och diskuteras på ett helt annat sätt än tidigare. Inte utifrån ett könsperspektiv, utan istället kommer man att fråga sig vad ordinationen är för något. Rent bibliskt. Det är några av frågorna som behandlas i intervjun nedan.
Paul Birch Petersen som svarar på frågorna här är pastor och teolog från Danmark som vid intervjutillfället var fältsekreterare i Adventistsamfundets Södra Stillahavsregion (Australien med omnejd). Idag är han ledare för högskolan för religion och bibliska språk vid Andrews universitet, Michigan.
Del två av intervjun finner du här.
_____________________________________
NATHAN BROWN, redaktör: Oftast är de viktigaste frågorna som ställs om kvinnor i församlingens tjänst teologiska. Varför är det så?
PAUL BIRCH PETERSEN: Som kristna tror vi att Gud har talat genom Kristus och Bibeln och att teologi handlar om att beskriva innehållet i och konsekvenserna av den gudomliga uppenbarelsen. Alla frågor av betydelse måste lösas utifrån det Gud har sagt.
Varför är Gud i stort sett genom hela Bibeln beskriven i manliga termer? Är denna förståelse av Gud för begränsad? Hur kan detta påverka vår förståelse av relationer och roller mellan könen?
Även om Bibeln beskriver Gud som en Fader och andra manliga metaforer klart dominerar, är det manliga perspektivet inte det enda. Gud jämförs också med en mor (se Jes. 49:15), en mamma som föder (se Jes. 42:14), eller med en kvinna som städar sitt hus (se Luk. 15:8). Vi får inte glömma att Gudomens enhet i skapelseberättelsen omfattar både manligt och kvinnligt.
Vi måste inse de mänskliga språkens begränsningar att beskriva Gud. Guds väsen är bortom mänsklig förståelse och kategorisering. Vi måste vara försiktiga så att vi inte gör Gud alltför lik oss själva. Vi måste också inse den kulturella bakgrund och tid i vilken Bibeln skrevs. Feminina gudinnor förknippades med hejdlös sexualitet, medan fadersgestalten kunde användas för att understryka ursprunget och viktiga begrepp om Gud som Skapare och den som uppehåller allt.
Samtidigt används ofta drag som typiskt förknippas med kvinnor för att beskriva Gud. Den vanligaste hebreiska ordet för "barmhärtighet" eller "nåd" – ett genomgående karaktärsdrag hos Gud – kommer från ordet för den kvinnliga barmen.
Hur reagerar du invändningar mot kvinnor i församlingens tjänst med utgångspunkt i följande Bibelställen: Är kvinnor på något sätt förhindrade att tjäna och leda på grund av Evas roll i den första synden eller Guds uttalade "förbannelser" efter syndafallet (1 Mos. 3:16)?
Många bibliska och historiska exempel bevisar motsatsen. Deborah var gudomligt utsedd andlig och politisk ledare för Guds folk, Hulda var en betydande profet. I Nya testamentet var Foibe och Priscilla viktiga andliga ledare i församlingen. Och Ellen Whites tjänst i adventrörelsens historia borde verkligen övertyga oss om att resultatet av syndafallet inte ett gudomligt tvingande förbud mot kvinnor i församlingens tjänst eller ledarskap hos Guds folk. Annars skulle Gud inte ha gett oss så starka förebilder.
När det gäller förbannelserna – syndafallets konsekvenser – bör vi notera att syftet med Guds folk är motverka dessa förbannelser genom att vara till välsignelse. Detta är en tydlig kallelse för Abraham, Guds folks fader, i 1 Mos. 12:1-3, där välsignelser omnämns första gången efter syndafallets förbannelser. Som församling ska vi exemplifiera den ursprungliga jämställdhet som inrättats av Gud vid skapelsen, före syndafallet.
Förbannelserna beskriver syndens resultat. De är konsekvenser, inte nödvändigtvis gudomliga påbud om vad vi ska göra. I en värld där själviskheten dominerar har t.ex. män använt sin fysiska styrka till att förtrycka kvinnor. Vi måste inte förtrycka, precis som vi inte behöver tvinga kvinnor att föda barn med smärta, men tillåts lindra smärtan.
Finns det någon betydelse för frågan om kvinnor i församlingens tjänst i det faktum att endast Arons söner fick tjäna som präster i israeliternas helgedom och templet?
Vi sjundedagsadventister är protestanter. Vi tror att vi är kallade att slutföra vad reformatorerna under 1500-talet satte i rörelse. Centralt för reformationen är att Jesus ensam är vår överstepräst. Prästerskapet i Gamla testamentets helgedom förebådade Jesus Kristus och hans tjänst i den himmelska helgedomen. Detta är avgörande för adventrörelsens självbild.
Att använda Gamla testamentets prästadöme som en förebild för tjänst i den kristna kyrkan tar oss direkt tillbaka till den mest grundläggande katolska irrläran. Adventistpastorer är inte präster som offrar och genom ordinationsriten får de inte någon speciell gåva som skiljer dem från andra kristna eller ger dem en unik auktoritet oberoende av församlingens gemenskap eller Guds Ord. Vi tror på den himmelska helgedomen och Jesus Kristus himmelska prästerskap.
Har de levitiska lagarna om kvinnors månatliga orenhet (se 3 Mos. 15:19-23) någon relevans för denna diskussion?
Nej! Låt oss påminna oss om de tio budordens unika position. Genom att försöka göra dunkla och ibland mindre begripliga delar av den mosaiska lagen eviga och tillämpa dem utan att ta hänsyn till kultur och sammanhang, nedgraderar vi betydelsen av de tio budorden som var avsedda för alla människor i alla tider.
Hur förklarar du Jesus förhållande till kvinnor? Varför hade han bara män bland sin tolv lärjungar?
Jämför vi med t.ex. fariseerna var Jesus unik i sin positiva inställning till kvinnor – kvinnorna var de första att förkunna budskapet om den uppståndne Frälsaren. Redan från början placerade dessa faktorer den tidiga kristna församlingen som ett långt mer jämlik rörelse än tidigare skådats.
Jesus valde naturligtvis tolv manliga lärjungar som en symbol för det nya Israel han var på väg att etablera, och förebilden var ju de tolv stammarna i Israel, Jakobs söner.
Varför framstår Paulus som om han var emot kvinnor, särskilt i församlingssammanhang, med uttalanden som 1 Kor. 14:34, 35 och 1 Tim. 2:11-15?
Paulus åsikter missförstås i övermåttan på grund av att man brister i att lägga märke till vad Paulus faktiskt säger, att man är okunnig när det gäller den tidens sociala miljö och även det faktum att vissa av dessa texterna är bland de mest problematiska i Nya testamentet på grund av det råder stor osäkerhet om den faktiska bakgrunden.
För det första är aposteln Paulus – som är långt ifrån den manschauvinist som kritiska teologer ibland hävdar – unik inom sin kultur när det gäller att understryka ömsesidigheten i relationen mellan man och hustru. Han talar om ömsesidig underordning (se Ef. 5:21, 22). Och rörande det sexuella livet säger han i 1 Kor. 7:4 att hustruns kropp tillhör hennes make – inte konstigt i hans – men på samma sätt tillhör mannens kropp hustrun. Det var ett chockerande uttalande vid tiden!
För det andra, är det klokt att vara försiktig när det gäller tillämpningen av Paulus brev. Denna del av Bibeln ger exempel på tillämpningen av evangeliets principer i olika lokala situationer i de apostoliska församlingarna. Vi läser brev som riktar sig till församlingar som vi vet mycket lite om, om ens något, förutom det breven själva avslöjar. Exempelvis kan vilket som av breven vara bara en del av pågående brevväxling. Sund tolkning fastställer inte läror för alla tider och platser på grundval av några texter i Paulus brev enbart.
Men hur är det med 1 Kor. 14:34, 35, till exempel? Har Paulus för avsikt att säga att inga kvinnor någonsin bör tillåtas att tala i en kristen församling?
Om det vore så skulle han avskaffa delar av Bibeln. Och hans eget exempel talar emot en sådan tolkning. Han arbetade med Foibe (se Rom. 16:1) och med Priscilla, en evangeliets lärare (se Rom. 16:3; jämför Apg. 18:2, 18, 26). Han rekommenderar Junia (se Rom. 16:7), som utan tvekan var en kvinna, och kallar henne till och med för "apostel", vilket innebär att hon var utsänd med ett budskap och bar en titel som innebar auktoritet (jämför 1 Kor. 12:28).
Så vad menar Paulus? Det är möjligt att vi aldrig får veta på den här sidan om himmelriket. Han skrev till en församling med extrema utmaningar och speciella problem. Han skrev ett brev genomsyrat av ironi. Mitt i ett kapitel som behandlar frågan om tungotal i Korinth – en omstridd fråga i sig själv – ber han kvinnorna i församlingen att hålla tyst för ordningens skull. Han säger inte: "Ni kvinnor i Sydney, håll tyst." Han talar snarare om situationen i Korinth, eftersom det verkar som om en del kvinnor i den församlingen störde. Vi vet inte den exakta orsaken.
På samma sätt är en text som 1 Tim. 2:11-15 problematisk, både vad gäller översättning och bakgrund. Paulus kanske motarbetar utbredda irrläror bland vissa förgnostiska lärare som spred märkliga idéer om skapelseordningen och kastade om ordningen i 1 Mos. 2.
För båda dessa textavsnitt måste vi erkänna en viss osäkerhet. Och Gud förväntar sig inte av oss att formulera läror, inte heller att generalisera och tillämpa regler vi kan härleda från dessa texter, som principer för församlingar överallt.
Vår strategi som adventister har aldrig varit att låta ett fåtal isolerade och svåra texter avgöra vad Bibeln i övrigt gör klart. Och när det gäller den allmänna principen om jämlikhet mellan könen inom Guds rike och i hans församling, lämnar Paulus i Gal. 3:28 föga tvivel.
En del påstår att Nya testamentet jämför församlingen med en familj och församlingsföreståndaren med en far, vilket innebär att föreståndare – och pastorer – måste vara män. Hur ska vi bedöma dessa argument?
Det första stora problemet med argumentet är att Nya testamentets texter inte säger något sådant. Ingenstans i Nya testamentet kallas föreståndaren för huvudet. Texten om huvudet i Ef. 5:23 talar om äktenskap – vi skulle knappast kalla mannen, hustruns huvud, för hennes "far". På samma sätt finns ingen text i Nya testamentet som kallar föreståndaren för "far". Jesus som kyrkans huvud jämförs inte med en far. Han är vår äldre bror och församlingens ledare är snarare äldre syskon som tar sitt ansvar. Istället uppmanas vi ju att inte kalla mänsklig ledare för "fader" (se Matt. 23:8-10).
För det andra, även om det i hela Bibeln finns en jämförelse mellan Guds folk och hans församling och familjen, används inte familjemetaforen på ett sådant enhetligt sätt att vi kan organisera församlingen enligt den. Nya testamentet tror på organisation, men organisationen är inte ett självändamål. I den Katolska kyrkan betraktas t.ex. kyrkans struktur och organisation som gudomligt påbjuden. Men som adventister menar vi att Nya testamentet inte föreskriver endast en form av organisation för församlingen. Organisationen tjänar budskapet och uppdraget. Det sätt vi väljer att organisera beror på behovet att presentera budskapet på bästa möjliga sätt, vilket kan förändras.
De specifika funktioner vi tillskriver de olika ämbetena i församlingen är funktioner som vi som gemenskap har beslutat att ge dessa positioner. Det är sällan som uttryckligen nämns i Nya testamentet. Det ingår inte i föreståndarens ämbete att kunna "undervisa med auktoritet" som ibland hävdas. Nya testamentet ger inga specifika exempel på ordination av pastorer i vår bemärkelse, och vi har inga exempel på pastorer eller präster som döper, leder nattvardsmåltiden eller viger, för att nämna några pastorns funktioner i vår tid. Dessa är funktioner som församlingen delegerar till vissa personer för ordningens skull.
Kort sagt så finns inte föreståndaren beskriven som "huvud eller far" i Bibeln. Det är en fantom, en konstruktion, som inte har någon grund i texten, och bygger på den katolska förutsättningen att det finns en gudomlig organisationsmodell.
Men beskriver inte Paulus föreståndare som män i exempelvis 1 Tim. 3:2, där han säger att församlingsföreståndaren ska vara en enda kvinnas man?
Visst gör han det. Han hänvisar till ett historiskt faktum. Föreståndarna var män och han talade om dem. Men historiska beskrivningar inte är gudomliga föreskrifter. Även om de tio budorden, till exempel, innehåller eviga principer, beskrivs de med ett språk av sin tid. Där förbjuds män att döda, stjäla och ljuga – hebreiskan riktar sig till männen, inte kvinnorna. Och det tionde budet säger till mig som man att inte ha begär till min nästas hustru. Betyder det att kvinnor inte omfattas av budorden och att de är fria att döda, stjäla, ljuga och ha begär till sina grannars män?
Så klart inte! Dessa texter är könsneutrala. Principerna för mord, stöld, sannfärdighet och girighet omfattar alla. Det gäller också principen om trohet till ens make/a vilket är det Paulus understryker för Timotheos.
Nathan Brown var redaktör för Record, veckoblad för Adventistsamfundet i Australien, då denna intervju publicerades, 30 juni 2007. Publicerad här med tillstånd.
Paul Birch Petersen är dansk adventistpastor och teolog som vid intervjutillfället var fältsekreterare för Adventistsamfundets Södra Stillahavsregion, Australien med omnejd. Numera leder han högskolan för religion och bibliska språk vid Andrews universitet i Michigan.