Sjundedags Adventistsamfundet | Logga in

Officiella uttalanden

Dela

Adventisters relation till statsmakten i krig

"När krig utbryter bland människor förändrar detta dock inte på något sätt den kristnes högsta lojalitet och ansvar inför Gud eller skyldighet att utöva sin tro och sätta Gud främst" (1954).

Sann kristendom visas genom ett gott medborgarskap och lojalitet med den civila statsmakten. När krig utbryter bland människor förändrar detta dock inte på något sätt den kristnes högsta lojalitet och ansvar inför Gud eller skyldighet att utöva sin tro och sätta Gud främst.

Detta partnerskap med Gud genom Jesus Kristus som inte kom till världen för att förstöra människors liv, utan för att rädda dem, är orsaken till att sjundedagsadventister förespråkar ett ställningstagande som icke-stridande i efterföljelse av den gudomliga Mästaren som inte tog människors liv, utan gjorde allt för att rädda dem. Eftersom adventister godtar medborgarskapets både skyldigheter och rättigheter innebär deras lojalitet till statsmakten att de villigt tjänar sitt land i någon icke-stridande och vapenfri befattning, civilt eller militärt, i krig eller fred, med eller utan uniform, med syfte att bidra till att rädda liv, med den enda begäran att få tjänstgöra i roller som inte kränker deras samvetens övertygelse.

Detta är inte ett stelbent uttalande som är bindande för kyrkans medlemmar, men är vägledande samtidigt som det låter den enskilde medlemmen fritt bedöma situationen för sig själv.

 

Uttalandet antogs ursprungligen av Generalkonferensens generalförsamling år 1954 och har sedan reviderats vid Generalkonferensstyrelsens årsmöte hösten 1972.

 

Bakgrund

Adventistsamfundet har sedan inbördeskriget i Nordamerika på 1860-talet tagit en tydlig icke-stridande, vapenfri ståndpunkt i relation till krig och militärt försvar, vilket reflekteras i det första officiella uttalandet i frågan som formulerades 1954. Den sista meningen lades till 1972 i samband Vietnamkriget då många adventister i USA önskade inta en striktare pacifistisk hållning som innebar att man inte på något sätt ville delta i krig, inte ens som vapenfri. I USA fick vid denna tid endast de individer som kunde visa att de hade stöd för sin pacifistiska hållning hos sitt trossamfund möjlighet till alternativ tjänstgöring. Den sista meningen visar att Adventistsamfundet betjänar alla sina medlemmar, oavsett vad deras samvete begär, samtidigt som den officiella ståndpunkten är icke-stridande, vapenfri tjänst i händelse av krig.

I senare uttalanden har Adventistsamfundet uttryckt sig på följande sätt i frågan om krig och fred:

”I en värld fylld med hat och kamp, en värld av ideologiska stridigheter och militära konflikter, önskar sjundedagsadventister bli kända som fredsmäklare och för sitt arbete för global rättvisa och fred under Kristus, som är ledare för en ny mänsklighet” (Ett uttalande om fred, generalkonferensordförande Neal C. Wilson och divisionsledarna, 1985).

”Adventister måste genom förmaningar och exempel stå upp och arbeta för fred och god vilja för alla människor och vara kända som fredsmäklare och brobyggare” (Ett uttalande om fredsbudskapet till alla människor av god vilja, Generalkonferensens generalförsamling, 1980).

”Jesus Kristus, Fredsfursten, vill att hans efterföljare ska vara fredsmäklare i samhället och kallar dem därför välsignade (Matt. 5:9)” (Adventisternas uppmaning till fred, Generalkonferensstyrelsens årsmöte, 2002).